Medelklassdebatten: journalistiskt och politiskt förfall

Kjell Häglund har en som jag tänker mig vettig artikel om medelklassen och kulturskribenters problem med denna i senaste Axess; artikeln är inte helt korrekt men på rätt väg (ur ett träsk, "medelklass"diskussionens träsk), tänker jag mig.

Han börjar med en fin anekdot om hur han som 13-åring för första gången besökte ett akademiskt medelklassradhus (i Sollentuna) och fascinerades av frijazzen i hemmet. Därefter kommer han till sitt budskap, att "medelklassen" är oförtjänt svartmålad i samtida kulturjournalistik:

"Den upplevelsen lagrade sig djupt inom mig och kom att forma min framtida ordförståelse för begreppen radhus och medelklass. Länge och väl, när jag hörde de orden, tänkte jag på en friare värld. Men i dag, när jag själv bor i ett medelklassigt radhus, pressas jag att ta något slags teoretisk ställning emot dessa förhatliga symboler för heteronormativ instängdhet. Den “kulturelit” som jag också tillhör, i egenskap av kritiker och debatterande journalist, använder “medelklassen” uteslutande som ett skällsord synonymt med kulturfattig konformism.

Och det som denna medelklassens grå massa av Reinfeldtröstande statusnarkomaner mobbats mest för de senaste åren är att den har manifesterat en egen, särskilt ytlig kultur: heminredningsboomen.
Trots att behovet av att bona sitt hem är urmänskligt, genetiskt, anses just medelklassens designintresse naiv och löjeväckande – ett uttryck för reaktionära kärnfamiljsvärderingar och könsstereotyper där hemmafruar pyntar och händiga karlar lägger takpannor.

Nina Björk har ägnat ett par års samlade DN-krönikor åt att begråta Reinfeldtklassens jagande runt råtthjulet med sina designshoppingbagar, andra kultursidesdebattörer älskar att skrattspegla det. En stadig ström av författare turas om att “avtäcka” medelklassens materialistiskt andefattiga “förljugenhet” – pseudonymen Hans Koppel med Vi i villa, Helena von Zweigbergk med Ur vulkanens mun, Mons Kallentoft med Fräsch, frisk och spontan, Marie Sveland med Bitterfittan.

Och nu i juli lät DN-kritikern Po Tidholm sin recension av Tomas Ledins Stockholmskonsert vara språngbräda för en av de mest hatiska hoppsparkarna mot medelklassens låga panna jag läst i svensk press. Där fanns ingen reell kritik, ingen begriplig ansats till diskussion, bara ett uppradande av vad Tidholm tydligen anser vara sådana gravt komprometterande sociala markörer att just själva uppräkningen, beslåendet, räcker som dödligt vapen. Liksom Kenta och Stoffe i Stefan Jarls Dom kallar oss mods gjorde grimaser åt ”Medelsvensson” i 1968 års tunnelbana pekar Po Tidholm sommaren 2009 finger åt Tomas Ledins publik genom att fnysa om "seglarskor och babyblå lammullströjor", "piffiga fruar", “Dressmannmodeller som spelar rock” och den eviga, billiga, platt-tv-metaforen.

Personligen känner jag inte en enda kulturelitist som inte skaffat platt-tv. Ändå är det Svensson-medelklassen som ska brännmärkas ideologiskt för samma konsumtionsbeteende."

"Med trumpeter i bokhyllan", Axess
Det är ömsom fascinerande men mest frustrerande hur besatta kulturskribenter är av medelklassen och av att positionera sig i det här, liksom Häglund med hans "kulturelister". Intrycket man får som utanför stående är ju att kulturskribenter uteslutande umgås med varandra och liknande (folk som håller på med modern dans, röstar mp och bor på Söder/i Majorna), och att de alla är väldigt barnsliga och irriterande personer, och därför måste de ta ut sin frustration över varandra i pressen, för en läsekrets som torde vara synnerligen ointresserad. Det är journalistiskt och politiskt verkligen helt värdelöst med texterna av dessa skribenter som Magnus Linton som försöker upphöja till allmängiltiga principer anekdoter ur deras extremt icke-representativa vardag. (Typiskt generaliserande påstående ur medelklassendiskussionens 2000-tal: Magnus Lintons påstående att medelklassen aldrig dansar. Huh? Jfr förresten Lintons knappast empiriskt belagda hisnande generaliseringar med Göran Hägglunds tal om "verklighetens folk". Likheterna är större än skillnaderna.)

När jag var ungefär 12-18 kanske var jag ängslig för att gilla fel musik. Häromdagen pratade några kompisar och jag om det enkla tricket att reta upp musikaliskt intresserade människor som tar sig själva på för stort allvar: jämför deras idol, t ex Taube, med något som det är "fult" att gilla, t ex Per Gessle. "de sjunger ju båda om livet och kvinnorna". Ett säkert kort. Eller att för 8-9 år sedan säga till ett tonårigt Håkan Hellström-fan: "Ja Håkan Hellström, det är ju ungefär samma som Joakim Hillson och Martin Svensson".
Som just så barnsliga, i att ta sig själva på stort allvar, porträtterar kulturjournalister som Kjell Häglund varandra.

Men jag vill starkt invända mot hans påstående att Nina Björk ingår i den här kassa diskursen. Nina Björks konsumtions- och kapitalismkritik urskiljer sig totalt från Linton-Häglund-etc-diskussionen genom att inte vara så självupptagen och anti-intellektuell som de andra. Björks kritik går inte ut på att banna en påstådd grupp - "medelklassen" - som snarast tycks betyda "tre-fyra människor/familjer omkring mig som jag stör mig på och som jag tycker ger mig rätt att skriva politiska manifest utan att veta ett smack i några riktiga politiska frågor, utöver att jag stör mig på de här personerna i min omgivning" - utan är en systemkritik. Den är intellektuell och analytisk, inte platt moralistisk. Det är en jävla skillnad.

För att anknyta till en vidare diskussion: progressiv politik kan omöjligt handla om att moralistiskt brännmärka den ena eller egna gruppen. Då har man gett upp det politiska och hamnat i en apolitisk moralistisk individualism. Väldigt långt från den Marx som skrev t ex att kapitalismkritiken handlar "bara om personer såtillvida att de personifierar ekonomiska kategorier".

Kulturdebatten, som ju faktiskt i väldigt hög grad har politiska implikationer, måste återfå lite proportioner som politisk debatt. Okej för att skriva om att "medelklassen" är inskränkt eller smaklös eller nåt, men kulturskribenterna borde inte låtsas om att de har en jävla aning vad de pratar om utöver sin egen bekantskapskrets: så länge empirin i texterna är rent anekdotiska så bör texterna inte heller göra anspråk större än så. Jag kan tänka mig att det går att skriva väldigt bra kåserier och kanske t o m essäer om att "medelklassen inte dansar", men skribenter måste sluta låtsas om att deras observationer är a) generaliserbara och b) politiskt signifikanta. Det är de inte.

Tankesmedjan Badlands Hyena har en mycket rolig parodi på detta debattklimat: "Göran Hägglund is the Shit". Det är en serie där person A berättar: "Robban ska gifta sig... och grannarna har satt upp nya gardiner... såg dom rensa ogräs". Person B:sslutsats är klockren: "Det går en konservativ våg genom Sverige!" Just denna parodi har udden riktad mot bl a Elise Claeson, men jag vill hävda att den är lika giltig mot kultursidevänsterns medelklassdebatt: felet som de gör, Claeson, Hägglund, Linton et al, är att bedöma människor politiskt på deras politiskt i huvudsak helt ointressanta fritidsaktiviteter. Det är inte viktigt.

---

"När debattörer, bloggare och kulturskribenter skäller sina kolleger för att vara medelklass gör de det genom att själva positionera sig som någon som står utanför. De intar den intellektuelles roll som radikal, oppositionell och okorrumperad. Medelklass blir då det motsatta: det är en skribent som inrättat sig i ledet. En etablissemangslakej som ängsligt vänder kappan efter vinden. En borgarvänster och kulturkofta som varken är radikal eller liberal, bara ett meningslöst mittemellan.

I boken 'Kritik av den negativa uppbyggligheten', där idén om ett evigt normbrytande avantgarde kritiseras, beskriver Frederik Stjernefelt den bildade medelklassen som en flexibel konstruktion som kan användas lite hur som: 'Borgerligheten är ett stående teaterspöke som frammanas med enkla trick blott för att i nästa stund kunna drivas ut - och det trots att ingen klass har varit så snabb att ta till sig de negativistiska kriterierna som just den borgerliga. När negativisten tror sig göra upp med borgerligheten, så är det förstås en av honom själv framsuggererad version som får klä skott'.

Klassrelaterad etablissemangs­kritik, särskilt när den formuleras i stora dagstidningar, kommer ju från någon som uppenbarligen har tillträde till etablissemangets kanaler. Han eller hon talar från en plats som är privilegierad. Ändå är det en plats och en position som skribenten gärna bortser ifrån, så att kritiken av till exempel en kulturkofta ska framstå som giltig. Stjernefelt talar om offerpositionen som en specifik teknik inom västerländsk kulturdebatt. Det går alltid att hitta en ekonomisk, intellektuell eller social brist som ger en rätten att skylla sin motståndare för att höra till etablissemanget. Bor man i närförort så bor etablissemanget på Söder. Bor man å andra sidan själv på Söder så befinner sig etablissemanget på Mosebacke. Det finns inte någon samhällelig upphöjdhet som fråntar debattören rätten att tala som ett offer. "

Gabriella Håkansson & Malin Ullgren, "Misstänkt medelklass", DN 26 maj 2007