Forskning på diskurs och "verklighet" om välfärdsstaten

Häromdagen satt jag och pulade med en text, som Örjan Nyström och jag skriver tillsammans, om den svenska socialdemokratin och välfärdsstaten och kapitalismen och tesen att kapitalismerna världen över blir allt mer lika varandra och att det politiska spelrummet för progressiv minskar på grund av "globaliseringen". (För kritik av den idén här på bloggen se här.*)

Från början hade jag tänkt att skriva en egen essä med det i min tanke klatschiga namnet "Är socialdemokratin fortfarande socialdemokratisk?". Idén var att jag skulle ge en analytisk översikt över samtida forskning om vad som egentligen hänt med välfärdsstaten och den socialdemokratiska politiken de senaste 30 åren.

Det slog mig en bit in i arbetet, som det så ofta gör, att jag gapat över för mycket och att arbetet skulle vara väldigt mycket svårare och mer omfattande än vad jag tänkt mig. Det finns visserligen redan två habila texter på samma tema, Jenny Björkmans Den svenska välfärdsmodellen – utveckling eller avveckling? (Populärvetenskaplig kunskapsöversikt nr 4, Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, 2003) och sociologen Ali Hajighasemis The Transformation of the Swedish Welfare State: Fact or Fiction? (2004). Men jag ville ändå ta in nya vinklar och data, och lyckades inte. Den tänkta texten fick bli en sektion i en annan text.

En sak som slog mig när jag kollade på forskning från 2000-talet i de här frågorna var hur mycket av forskningen som faktiskt handlar om diskurser och inte om de reella förhållandena. Jenny Anderssons avhandling handlar om synen på socialpolitik under efterkrigstiden, Malin Junestavs avhandling handlar om hur man diskuterat arbetslinjen, Johannes Lindvalls avhandling handlar om diskussionerna kring (inkl. målen för) den ekonomiska politiken. Om man vill veta hur det egentligen gick när de förändrade diskussionerna omsattes i politik och påverkade människors liv, ska man inte läsa de avhandlingarna.

Observera att detta inte är en kritik av de tre avhandlingarna! Tvärtom är de tre av de avhandlingar som inspirerat mig mest. (Det är ju också, som tidigare konstaterat, i någon mån konstigt att kritisera folks texter för vad de inte skriver om, om deras syfte inte var att skriva om det som man själv tycker att de borde skriva om..) Problemet uppstår på den aggregerade nivån när man står där med en massa bra avhandlingar om diskurser men färre om konsekvenser av politiska omläggningar.

Kanske har jag letat på fel håll? I artikelformat har jag hittat en del goa grejer, inte minst från SOFI och folk som Walter Korpi, och det finns förstås 10 år gamla SOU:n Välfärdsbokslutet som är väldigt bra. Fler nationalekonomer?

I alla fall, så snavade jag idag över en gammal bokrecension i Ekonomisk Debatt där nationalekonomen Lennart Erixon recenserar Johannes Lindvalls populära bok Ett land som alla andra som bygger på hans avhandling.

Erixon gör där den poäng som också jag reflekterat över:

"Lindvall genomför inga egna analyser av den ekonomiska utvecklingen för att utröna
förhållandet mellan myt och verklighet. Detta påstående är ingen allvarlig kritik
av Lindvall – han är statsvetare, inte nationalekonom.
Men han glider ibland mellan redovisningar av de intervjuades syn på den ekonomiska utvecklingen och uttalanden om hur det faktiskt förhöll sig."

http://www.ne.su.se/ed/pdf/35-4-le.pdf

---
*För bättre kritik se Sven Oskarssons grymma artikel "Organised labour and varieties of capitalism" i PerOla Öberg och Torsten Svensson (red), Power and institutions
in industrial relation regimes (2005). Den börjar så här:

"A decade ago the debate about the supposed detrimental effects of economic
globalisation was at the centre of the research agenda of comparative political
economists. The so-called conventional wisdom stated that increased economic
interdependence and the frantic pace of capital movements across national
borders would determine the fate of national political autonomy and economic
institutions. However, confronted with both theoretical and empirical criticism,
the idea of convergence across the advanced capitalist democracies has lost most,
but certainly not all, of its adherents within the social science discipline. The
popular debate and the world of politicians have been harder to convince. It is
still a common practice among politicians to point to the imperatives of globalisation
when justifying less popular decisions. For this reason alone it is worthwhile
once again to present some evidence against the idea of converging political
economies."