Bo Rothstein gör en viktig, vetenskapligt och politiskt, poäng

"Ett framträdande drag i den svenska nationalekonomiska forskningen om
välfärdsstaten har byggt på att analysera de effekter av ekonomiska incitament som skatter respektive olika bidrag medför. I denna tankebild innebär uttag av skatter för annat än finansiering av rena kollektiva varor (såsom t ex försvar, rättsväsende och viss infrastruktur) att man åstadkommer en ”snedvridning” och därmed betydande effektivitetsförluster i ekonomin (Hansson och Norrman 1996). ”It is well-known that taxes and subsidies distort individual decisions, which reduces overall economic welfare” skriver t ex tre välkända ekonomer i inledningen av en omfattande bok där svenska och amerikanska ekonomer har analyserat den svenska välfärdsstaten (Freeman m fl 1997, s 13). Om människor fick behålla en större del av sina inkomster skulle deras efterfrågan på varor och tjänster mer motsvara deras individuella nyttofunktioner och därmed skulle deras välfärd öka, vilket är detsamma som en mer effektiv ekonomi. Varje skatteuttag för annat än kollektiva varor innebär enligt detta tänkande att efterfrågan på varor och tjänster kommer att beslutas av andra (politiker och offentliga tjänstemän) än de som skapat det värde som skattekronorna representerar, vilket ur ett strikt utilitaristiskt perspektiv innebär en välfärdsförlust. På samma sätt innebär denna modell att förekomsten av offentligt tillhandahållna tjänster leder till att man riskerar ett överutnyttjande och därmed överproduktion av dessa eftersom brukarna inte behöver stå för kostnaderna. Detta leder till att deras verkliga betalningsvillighet inte kan registreras i det marknadsekonomiska signalsystemet vilket gör att man riskerar överproduktion och därmed ytterligare ”snedvridningar” av ekonomin (Freeman m fl 1997, s 14). Fördelningen av tjänsterna måste emellertid begränsas på något sätt och då detta vanligen sker via en ofta kostsam byråkratisk process leder detta till en ytterligare
minskning av ekonomins effektivitet. Ytterligare ett argument i denna forskning har varit att ett alltför generöst offentligt bidragssystem skulle medföra att incitamenten för att arbeta, särskilt för den lågutbildade delen av arbetskraften, skulle bli för svaga (Rosen 1996; Söderström m fl 2006).
Denna tankemodell som fram till början av 1990-talet hade ett relativt stort genomslag i såväl akademisk diskussion som i den allmänna debatten har emellertid under det senaste decenniet kunnat räkna in ett svårartat bakslag. Det är faktiskt sällan man ser att en inom en stor forskningsdisciplin allmänt försanthållen tes på detta sätt refuteras och att man här kan tala om ett ”uppgång-och-fall” för denna ekonomiska doktrin. Huvudprediktionen har helt enkelt inte slagit in i så motto att det inte gått att empiriskt belägga att höga skatter och höga offentliga utgifter i sig skulle innebära en minskad ekonomisk tillväxt (Agell m fl 2006; Lindert 2004). Kritiken har dels kommit från forskare inom sociologin men också i ökande utsträckning från forskare inom den ekonomiska disciplinen (Dowrick 1996; Korpi 1996). Kritiken har också riktat in sig på att den kausala kopplingen att mer
jämlikhet går ut över tillväxten har varit så pass förenklad att den lett till
missvisande resultat (Korpi 2005). Välfärdstaten innehåller helt enkelt för
många komponenter för att sambandsanalyser på den aggregerade nivån ska vara meningsfulla (Bergh 2007, s 50). Att rikta omfattande offentliga utbildningsinsatser till barn och ungdomar från familjer med låga inkomster kan t ex gynna både jämlikhet och tillväxt (Sonnerby 2006). Ett annat område där man kan hävda att ett samband mellan ökade offentligt finansierade insatser och tillväxt kan finnas gäller befolkningens hälsotillstånd (Fritzell och Lundberg 2007). Den jämlikhet som kan åstadkommas via generella socialförsäkringar kan också bidra till en ökning av social tillit i samhället vilket i sig kan vara positivt för såväl folkhälsa som den ekonomiska tillväxten (Rostila 2007; Rothstein och Uslaner 2005).
Från min sida skulle jag vilja peka på att man inom den svenska ekonomiska forskningen inte i tillräckligt stor utsträckning tagit i beaktande vad problemen med asymmetrisk information innebär för att få marknadslösningar att fungera inom framför allt socialförsäkringsområdet."

Bo Rothstein, "Svensk välfärdsstatsforsking - en kritisk betraktelse", Ekonomisk Debatt, nr 3 2009, s 5 (pdf här)

- finns det någon annan samhällsvetenskaplig disciplin där det är okej att (t.o.m. som föregivet "progressiv forskare" som Richard Freeman) hålla sig med så bisarrt hyper-aggregerade, extremt generaliserande men icke underbyggda antaganden som det som Rothstein citerar i början från SNS-rapporten Att reformera välfärdsstaten från 1997? Det skulle vara någon rejält inkrökt ficka av genusvetenskap eller nåt, då. Jag säger som Laila Freivalds: skäms ni inte? Har ni ingen skam i kroppen?

Läs Rothsteins artikel förresten. Sjukt hög marginalnytta på den, med tanke på hur mycket lärdom/forskning han går igenom och syntetiserar på kort tid/få sidor.

Ännu en intressant poäng/fråga från artikeln:

"USAs ekonomi med dess låga skatter framhålls explicit eller implicit inom denna forskning ofta som ett föredöme när det gäller att generera ekonomisk tillväxt. Men från ett välfärdsperspektiv kommer denna ekonomi i jämförelse med den svenska också med mer än tio gånger(!) så många personer i fängelse, med flera gånger högre spädbarnsdödlighet, med för de arbetande omkring sju veckors längre årsarbetstid och med i subjektiva mätningar mindre lyckliga människor. Det är med förlov sagt svårt att se att ett sådant samhälle faktiskt skapar mera ”välfärd” trots sin högre ekonomiska tillväxt." (s 8)