Fördelningskonsekvenser av bankpolitiken

Givet att:

1. jämlikhet & rättvisa är bra
2. ekonomisk krasch är inte bra
3. bankerna är - några av dem, diskutabelt vilka - systemiskt viktiga i ekonomin, ("too big to fail"), om de krascher kan det gå riktigt snett, därför bör man ibland rädda banker
4. det är inte bra att ge företagsägare signalen att om de missköter sina företag så kommer staten alltid att rädda dem med skattebetalarnas pengar (-->moral hazard); att installera sådana incitament

Hur i hela friden ska man lösa finanskrisen? På kort sikt menar jag. Det diskuteras en del om skillnaden mellan kort sikt och lång sikt; Economist och liknande menar att att idag ropa på nyregleringar av finansmarknaderna är att vilja bygga om badrummet i ett brinnande hus.

Geithners plan för "toxic assets" diskuteras häftigt - med rätta, med tanke på att det är ett gigantiskt grepp. Mer eller mindre till vänster stående ekonomer som Stiglitz och Krugman kritiserar förslaget för att råna skattebetalarna; DeLong försvarar det.

Men frågan om hur man ska göra med ägande och krispolitik är förstås inte bara aktuell i USA. Die Zeit körde i slutet av januari en briljant "Pro och Contra", för och emot förstatligande av banker, med Josef Joffe emot och Mark Schieritz för. Joffe åberopade där inte minst fördelningspolitiska argument mot förstatligande.

Jag tror inte att det är möjligt att tänka för mycket på de här frågorna, att ägna dem för mycket uppmärksamhet. Det är jävligt viktigt.


"The Obama administration’s $500 billion or more proposal to deal with America’s ailing banks has been described by some in the financial markets as a win-win-win proposal. Actually, it is a win-win-lose proposal: the banks win, investors win — and taxpayers lose."
Joseph Stiglitz, "Obama's ersatz capitalism", NYT 31 mars


Joseph Joffe, "Die Banken endlich verstaatlichen? Contra", Die Zeit 29 januari


Mark Schieritz, "Die Banken endlich verstaatlichen? Pro", Die Zeit 29 januari