Den raka linjen mellan Adam Smith och Spartakistupproret

I januari i år var det 90 år sedan de tyska kommunistledarna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht mördades av en högerinriktad militärgrupp, stöttad av regeringen, i Berlin. Det var ett revolutionens år i Berlin; för ett tag utropades en socialistisk rådsrepublik. Spartakusupproret varade dock inte längre än ett par månader innan den slogs ner. (Likt den rådssocialistiska revolutionen i München år 1919.)

(Till årsdagen hade Die Zeit en väldigt intressant essä och en recensionsessä av en ny bok om Spartakusupproret och morden på Liebknecht och Luxemburg.
Volker Ullrich, "Die Noske-Pabst Connection", Zeit 15 januari 2009)

När jag häromåret läste Steve Sem-Sandbergs roman om Lou Andreas-Salomé Allt förgängligt är bara en bild, som utspelar sig under revolten i München 1919, så började jag fundera över det här med hur totalt vrickad den allmänna uppfattningen om den ryska oktoberrevolutionen är idag. Alla som gått i skolan vet förhoppningsvis att något kallat oktoberrevolutionen skedde i Ryssland skedde 1917. Men inte mycket mer än det. Spartakistupproret, München 1919 eller de otaliga andra liknande händelser som hände vid ungefär samma tid, lär man sig inte om. Och ur sin kontext blir det omöjligt att begripa Oktoberrevolutionen. Att det, hur jävligt Sovjet än blev, ändå går att begripa att det överhuvudtaget kunde uppstå revolutioner med folkligt stöd i Europa på den tiden, eftersom den reellt existerande kapitalismen var vidrigt orättvis.

Jag var i januari på muséet för modern konst på Centre Georges Pompidou i Paris, och slogs av hur många tidskrifter de hade, Sturm, Brücke, osv, en massa modernistiska transdisciplinära grejer från 1910-20-30-40-50-60-tal, situationister, kubister osv. Och inte minst fascinerades jag av de tyska tidskrifterna från 10-20-tal där Alfred Döblin och Picasso kunde bidra i samma nummer som kommunistiska teoretiker förklarar kapitalismen. Denna period och framför allt 10-talet fascinerar mig mycket, perioden just innan revolutionerna och demokratins genombrott. (Att de socialistiska revolutionerna var ett hot mot överklassen som gav den incitament till att ta ställning för att införa liberal demokrati, kan man förresten läsa om i nationalekonomiskt kreddiga Daron Acemoglu och James Robinsons tekno-politisk ekonomiska Economic Origins of Dictatorship and Democracy, Cambridge UP 2005. Stöd för klassisk vänsterpartites - utan det socialistiska hotet hade högern inte svängt till att acceptera demokratin! - från stabilt liberala MIT- och Harvardekonomer/statsvetare alltså.) Enkelt uttryckt: före 1917 torde det ha varit mer eller mindre naturligt att vara revolutionär socialist - om än med någon pragmatism. Med 30- och 40-talen kom skenrättegångar, politiska förföljelser, avslöjanden av Orwell, Koestler med flera, och att därefter försvara Sovjet är mindre gött. Men även om Sovjetkommunismen gick åt helvete, så måste man - och detta brukar folkpartister och andra ha programmatiskt svårt att förstå - inse att det finns en socioekonomisk, politisk och historisk bakgrund till den revolutionära socialismen, som inte urskuldar realsocialismens förtryck, men som förklarar varför revolutionära rörelser och situationer överhuvudtaget uppstod.

Adam Smith är idag känd som nationalekonomins "fader" och en av liberalismens stora tänkare. Men han var inte helt verklighetsfrånvänd för det. De följande två citaten, från hans mest kända verk Wealth of Nations från 1776 samt från föreläsningar på universitetet i Glasgow på 1760-talet, påvisar att den revolutionära socialismens ursprung inte var främmande för Smith, även om han normativt inte höll med socialisterna, och inte trodde på att ett så jämlikt system skulle fungera.

"Wherever there is great property, there is great inequality. For one very rich man, there must be at least five hundred poor, and the affluence of the few supposes the indigence of the many. ... It is only under the shelter of the civil magistrate that the owner of that valuable property, which is acquired by the labour of many years, or perhaps of many successive generations, can sleep a single night in security. He is at all times surrounded by unknown enemies, whom, though he never provoked, he can never appease, and from whose injustice he can be protected only by the powerful arm of the civil magistrate continually held up to chastice it."

Adam Smith, Wealth of Nations v.i.b.2 (cit i Peter Minowitz, Profits, Priests and Princes, Stanford UP 1993, s 40)

"Laws and government may be considered ... as a combination of the rich to oppress the poor, and preserve to themselves the inequality of the goods which would otherwise be soon destroyed by the attacks of the poor, who if not hindered by the government would soon reduce the others to an equality with themselves by open violence."

Smith, Lectures on Jurisprudence (Oxford UP 1978 iv 22-23)

Min poäng är: socialismen som arbetarrörelse och folkrörelse "makes sense". Den är inget påhitt av vildögda ideologer, utan ett logiskt inslag i den moderna samhällsekonomins utveckling. (Trotskij sa något i stil med: "Marxismen är den medvetna reflektionen av/över en omedveten process".) Det går en rak linje från Adam Smith till Rosa Luxemburg - och om det här, läs för allt i världen Acemoglu och Robinson -; i ett samhälle där ett fåtal besuttna innehar såväl den politiska som den ekonomiska makten, där staten, som Smith pekade på, är "a combination of the rich to oppress the poor" och upprätthålla den borgerliga äganderätt som utesluter folkmajoriteten från ägandet, i det samhället är den revolutionära socialismen en logisk respons.