Frihandelsfetischism

Vad är grejen med att svenska borgerliga politiker och debattörer förhåller sig så fetischistiskt till begreppet "frihandel"? (Begreppet, som i sig är djupt ideologiskt färgat.)

SvD frågar idag (5 juni, s 8) angående svenska partiledare om vad de tycker om att Barack Obama blir demokraternas presidentkandidat.

Maud Olofsson: "Jag hade gärna sett en kvinna i Vita Huset, men oavsett vem amerikanarna väljer i höst är det viktigaste för Sverige att den personen står upp för frihandel och tar globalt ansvar för klimatet."

Jan Björklund: "Ett stort steg för USA att utse en afroamerikan som presidentkandidat, men han har en hel del kvar att bevisa när det gäller frihandel och utrikespolitik."

Moderaten Gunnar Hökmark kallade häromveckan i SvD motstånd mot frihandel "hotet mot mänskligheten". (Se inlägg på bloggen Ekonomikommentarer om det.)

Jag blir matt.

Just begreppet: "frihandel". Så simpelt, så förenklande, så totalt anti-intellektuellt och ohederligt använt. (Låt mig återkomma till detta för att utveckla resonemanget, senare.) Jag är inte protektionist (principiellt) på något sätt. Tvärtom. Jag har ju också här på bloggen skrivit om Mancur Olsons hypotes om att den svenska välfärdsstatens omfördelningar är ekonomiskt rationella eftersom den förenar välfärdssystem med öppenhet för handel. Men det slappa, intellektuellt ohederliga användandet av begreppet "frihandel" som Olofsson, Hökmark et consortes sysslar med får mig att vilja spy.

---

Dani Rodrik skriver i artikeln "The Global Governance of Trade as if Development Really Mattered",

"there is no convincing evidence that trade liberalization is predictably associated with subsequent economic growth /.../ a leadership committed to development and standing behind a coherent growth strategy counts for a lot more than trade liberalization /.../ integration with the world economy is an outcome, and not a prerequisite, of a successful growth strategy." (i One Economics Many Recipes, Princeton UP 2007, s 217)

Maud Olofsson och liknande "frihandel"-fetischister gillar - t ex i den nuvarande matkrisen - att måla upp handelshinder (tariffer, tullar etc) som konsekvenser av public choice-berättelser, alltså att mäktiga intressegrupper tvingar fram handelshinder. Men i realiteten är, logiskt nog, borttagandet av handelshinder lika mycket resultat av intressegruppers lobbying som protektionism är... (Se t ex Jeffry Frieden, "Sectoral Conflict and Foreign Economic Policy, 1914-1940", i International Organization vinternumret 1988.)

Handel skapar inte rikedom. Produktion skapar rikedom.