Efter nyliberalismen?

En av de frågor som verkligen intresserat mig de senaste åren är frågan om nyliberalismens slut och vad som kommer därefter: samtidens politiska tendens.

En sak verkar klar: nyliberalismens tid som dominant idé är över. Dess högtid och skördetid var 1980- och 1990-talen, om vilka Harvardekonomen Jeffry Frieden förra året skrev att, aldrig tidigare hade en enda idé (nyliberalismen) dominerat den ekonomisk-politiska diskussionen i Väst så*. 1970-talet var en historisk brytningstid i Väst, enligt historikern Bo Stråth en av modernitetens stora brytpunkter efter 1890-talet och 1930-talet, en brytpunkt som innebar ekonomiskt (mikroprocessorn; globalisering) och politiskt (nyliberalism) såväl som kulturellt (postmodernism) skifte.Under 80-talet var Thatcher och Reagan på g med stark retorik och hårda nypor. Men redan under 90-talet började nyliberalismens tid ta slut. Statsvetaren Jeffrey Kopstein skriver om 1990-talets förändring:

"The decade opened with the mantra “market good, state bad,” but by the
millennium’s end, in the aftermath of the Asian financial crisis and the
meltdown of the Russian ruble and the Mexican peso, the new wisdom in the World
Bank and the International Monetary Fund stressed the institutional
prerequisites of economic development, including rule of law, security of
property rights, corporate governance, and honest and efficient regulators."**

Som exempel på det tidiga 90-talets tidsanda kan man ta att Assar Lindbeck år 1990 i sin kommentar till socialdemokraternas 90-talsprogram tyckte att det var lämpligt att likställa SAP med Sovjets kommunistparti - "svensk glasnost utan perestrojka" var rubriken på Lindbecks kommentar i Ekonomisk Debatt (nr 1 1990).

Som Kopstein konstaterar underminerade det sena 90-talets finanskriser tilltron till marknaden. Det var också så att de skandinaviska välfärdssamhällena Sverige och Finland som i början av 90-talet drabbats av finanskriser och recession - vilket nyliberaler skyllde på välfärdsstaten - i slutet av 90-talet återhämtade sig och åter visade tillväxt. Inom akademin växte institutionalismen sig allt starkare.

Dani Rodrik redovisar ursprungliga Washington Consensus och reformerade Washington Consensus så här:

*The original Washington Consensus
† Fiscal discipline † Reorientation of public expenditures † Tax reform † Financial liberalization † Unified and competitive exchange rates † Trade liberalization † Openness to DFI † Privatization † Deregulation † Secure property rights
*The augmented Washington Consensus: the original list plus:
† Legal/political reform † Regulatory institutions † Anti-corruption † Labour market flexibility† WTO agreements † Financial codes and standards † ‘Prudent’ capital-account opening † Non-intermediate exchange rate regimes † Social safety nets †
Poverty reduction***

Som jag noterat här tidigare har 90-talets blinda politiska övertro på "marknaden" försvunnit, och inom akademin har nyliberalismen gjort återtåg. David Held och andra hoppas på en "global socialdemokrati" till att avlösa nyliberalismen som politisk trend.

Marxisten Mikael Nyberg tror dock inte på en ny vänstervåg; i en artikel i Aftonbladet om finanskrisen och den oreglerade kapitalismens legitimitetskris skriver han:

"På vänsterkanten är det förstås högkonjunktur för visioner om ett slut på den nyliberala eran. Välfärdsstaten ska komma tillbaka när marknadsfundamentalismen skämt ut sig.
Jag tror inte på den automatiken. Hur gick det i Sverige efter kraschen 1992? De nyliberala förnyarna var duktigt utskämda, men i praktiken fortsatte det som förut med privatiseringar, nedskärningar och avregleringar. Knappt ett årtionde senare var det dags för IT- och telekombubblan och nu brakar det lös igen."
Nyberg, "Skyll på pungkulorna!", Aftonbladet 16 maj

Som sagt tenderar jag att tro på en vänstervåg. Det har nog att göra med historiska studier och intrycket att historien går i vågor och aldrig tar slut. Men det hela är såklart en öppen fråga, och en politisk fråga.

-------------

*Jeffry Frieden, Global capitalism: its fall and rise in the twentieth century (WW Norton, 2006)

**Jeffrey Kopstein, "The transatlantic split over democracy promotion", The Washington Quarterly vårnumret 2006.

***Listan kommer från ett FN-paper av Rodrik, refererat i David Held, "At the global crossroads: The end of the Washington Consensus and the rise of global social democracy?", Globalizations maj 2005. Se också Rodriks "Goodbye Washington Consensus, Hello Washington Confusion?" (pdf).

---

Jfr: Joseph Stiglitz säger hej då till nyliberalismen

"Frimarknadsretoriken används selektivt: framhävd, när det tjänar vissa intressen, och bortkastad, när det inte är fallet. /.../
Den nyliberala marknadsfundamentalismen var alltid en politisk doktrin som tjänade vissa intressen. Den stöddes aldrig av ekonomiska teorier, och lika lite av historiska erfarenheter. Om denna lektion lärs idag, vore det en strimma av hopp bakom de mörka molnen som idag hänger över världsekonomin."

Joseph Stiglitz, "Das war's, Neoliberalismus", Financial Times Deutschland 17 juli

---

Paul de Grauwe har en relaterad artikel, mindre polemisk och mer om finanskrisen, i Financial Times 22 juli.

"The financial crisis continues to create victims. Not only people but also some of our most cherished ideas risk falling by the wayside. Take the hugely influential idea that financial markets are efficient. /.../ The credit crisis has destroyed the idea that unregulated financial markets always efficiently channel savings to the most promising investment projects."

Paul de Grauwe, "Cherished myths fall victim to economic reality", Financial Times 22 juli s 9

---

Och, Merkel sågar den anglosaxiska modellen:

"Continental Europe should take the lead in devising new rules for financial markets because the Anglo-Saxon model of regulation has failed, Angela Merkel has told the Financial Times.
The German chancellor said ahead of next month’s Group of Eight summit, which is expected to discuss new regulation, that the largely 'Anglo-Saxon' organisation of financial markets undervalued the growing weight and importance of the eurozone."

Lionel Barber, Bertrand Benoit and Hugh Williamson, "Regulation model has failed says Merkel", Financial Times 10 juni