Jag är för ung (född 1984) för att ha hängt med i 1980- och 1990-talens politiska diskussioner (i alla fall fram till ca 1998). Men det verkar som att en del debattörer då drev den mycket märkliga, till synes helt osakliga tesen att klassamhället försvunnit och att det inte längre fanns några samhällsklasser. T ex Göran Greider såg sig föranledd att gå till angrepp mot den positionen i sin bok Arbetarklassens återkomst (1998).
Jag hoppas att vi är förbi den diskussionen nu. Klass är ett nödvändigt begrepp för att förstå samhället - punkt. Därifrån kan den fruktbara diskussionen börja.
En ironi med 80- och 90-talens skepsis mot klassbegreppet är förstås att inkomstojämlikheterna faktiskt ökade under de åren. Arbetslösheten ökade. Förtidspensioneringar också.
Förra numret av LO-Tidningen har en artikel som visar just att man inte kommer undan begreppet klass om man ska förstå samhället. En ny studie visar i vilka yrken anställda pensioneras tidigast respektive senast, och klassmönstret är tydligt: alla yrkena i vilka den faktiska pensionsåldern är lägst - på grund av förtidspensioneringar - är arbetaryrken, yrkesgrupper som tillhör LO. Maskinrengörare, tidningsdistributörer, vaktmästare, maskinoperatörer, godshanterare, brevbärare, industrirobotoperatörer, handpaketerare och andra fabriksarbetare, och så vidare. De i arbetaryrken blir helt enkelt mer förslitna av sina jobb än vad de i tjänstemannayrken blir.
Dessa faktorer är också något att komma ihåg i den nuvarande diskussionen om lönestrukturen i Sverige. En del debattörer - mest på högerkanten förstås - menar att vi skulle behöva en större lönespridning för att nå större samhällsekonomisk effektivitet, genom att en sådan lönestruktur skulle ge bättre incitament till utbildning och effektivitet. Man talar om utbildningspremium - alltså att högre utbildning ska löna sig och att akademiker när de väl kommit ut i arbetslivet förtjänar högre löner för att kompensera de knapra år som de studerat och inte haft någon vidare inkomst - med mera. Jag vill här inflika att när vi talar om lönestrukturen så måste vi komma ihåg att det inte bara är lönenivåerna som skiljer arbetaryrken från tjänstemanna- och mellanskiktsyrken, utan även arbetsförhållanden. Hur många i arbetaryrken får åka på tjänsteresor med mer eller mindre feta ersättningar? Hur många i tjänstemanna- eller mellanskiktsyrken sliter ut sig i jobbet och får gå i förtidspension (vilket förstås drastiskt minskar ens livsinkomst) med värk och/eller förstörd kropp? Borde inte även dessa faktorer spela roll när vi diskuterar hur större löneskillnader skulle vara "rättvist" och "mer effektivt"?
http://www.lo-tidningen.se/?id_site=8&id_item=16314
http://www.lo-tidningen.se/?id_site=8&id_item=16317
http://www.lo-tidningen.se/?id_site=8&id_item=16239
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar