Keynesianismen dog aldrig - och politiska konsekvenser av historieskrivning

Det finns en rätt så populär bild av vår moderna ekonomisk-politiska historia som ser ut ungefär så här: 1945 till 1980 var välfärdsår där Keynes var kung och politiker hela tiden intervenerade i ekonomin och förde en aktiv konjunkturpolitik - som i sig gynnade periodens höga tillväxt. Efter 1980 övergav alla regeringar Keynes interventionspositiva inställning och den aktiva konjunkturpolitiken, och bryr sig nu bara om att dämpa inflationen.

Det är - förstås - en grov förenkling, och jag tror att den är politiskt hämmande. För om man ska utverka en politisk strategi så måste man ju utgå från de rådande förutsättningarna ("människorna skapar sin egen historia, men..."). Och då måste man även igenkänna de positiva tendenserna i samtiden, vilka tendenser man kan fortsätta arbeta med och använda sig av i sin strategi.

Jag vill lägga fram två argument. Ett: svensk ekonomisk politik 1945-80 var inte så "keynesiansk" som den ofta sägs ha varit. Två: Keynes lever.
1. Det var inte på något sätt aktiv konjunkturpolitik som orsakade den goda tillväxten 1945-80*. Strukturpolitik och utbudspolitik (utbildning, arbetsmarknadspolitiska åtgärder etc) var viktigare. Rehn-Meidnermodellen utvecklades för att hålla inflationen nere i ett högtillväxtsamhälle och var betydligt viktigare för svensk ekonomisk politik under perioden än vad aktiv konjunkturpolitik var. Aktiv konjukturpolitik användes under perioden framför allt under krisens 1970-tal, och lyckades då inte särskilt väl. Detta faktum slår mot åtminstone två politiska misstolkningar av denna ekonomiska historia. För det första så, som den marxistiske statsvetaren J Magnus Ryner har påpekat**, hade Anthony Giddens med sin 1990-talsideologi "den tredje vägen", en fusion av thatcherism och socialdemokrati, helt fel i sitt påstående att socialdemokratin saknat utbudspolitik och måste lära sig utbudspolitik av nyliberalerna. Socialdemokratin har alltid haft utbudspolitik. Faktumet slår således mot den anti-socialdemokratiska tolkningen att socialdemokratisk ekonomisk politik måste vara vulgärkeynesiansk konjunkturpolitik, att socialdemokratin inte har några andra ekonomiska-politiska medel att ta till, och att socialdemokratin sedan Keynes på 1970-talet "motbevisades" av stagflationen och Friedman inte har något att komma med utan måste bli mer nyliberal. Till den tolkningen: nej. Faktumet slår också mot vänstertolkningen att efterkrigstidens "gyllene år" präglades av keynesianism och att syndafallet därefter berodde på en ondskefull Milton Friedman som tvingade på världen icke-keynesiansk politik och därmed höjde arbetslösheten, och att allting vore bra igen om man bara började föra "keynesiansk" politik igen. Den tolkningen är i min uppfattning helt skruvad. För det första var ek pol 1945-80, i sina framgångsrika delar, inte så värst keynesiansk i den bemärkelsen som denna tolkning hävdar att den var, och för det andra är ek pol idag inte så mycket mindre keynesiansk än vad den var under perioden 1945-80. Den ökade arbetslösheten, de ökade ojämlikheterna etc har inte orsakats av att man "övergivit" "keynesianismen", utan av strukturella förändringar i ekonomin.

2. Många debattörer diskuterar alltså ekonomisk politik som om stater inte längre intervenerade i ekonomin och som om konjunkturpolitik inte längre fördes. Det är helt fel. De facto ingriper stater i ekonomin hela tiden, och stater för definitivt konjunkturpolitik. Se bara på USA:s politik i den nuvarande tveksamma ekonomiska situationen, när recessionen hotar! Se på Feds ränkesänkningar (penningpolitik) och se på George W Bushs stora stimulanspaket (ekonomisk politik). Der Spiegel skrev tidigare i år om tysk och amerikansk konjunkturpolitik, och börjar i citatet här med att ta upp vad den tyska finansministerns tjänstemän arbetar på för stimulanspaket:

"Staten borde, det kommer ministerns tjänstemän föreslå, stimulera medborgarnas köplust och företagens investeringsvillighet genom investerinsprogram och skattesänkningar.
Amerikanarna är redan vidare, i konjunkturfallet såväl som i åtgärder. USA:s president George W Bush och kongressen har ett konjunkturprogram i storleksordningen 150 miljarder dollar för att motverka recessionen som hotar.
Centralbanken Fed skyndar till politikens hjälp och sänker beslutsamt räntorna.
Överläggningarna i Berlin och aktionismen i Washington markerar en förändrad riktning. Staten bör inte maktlöst se på när ekonomin svajar. Den bör åter igen aktivt intervenera för att stoppa nedgången.
Till och med den Internationella valutafonden (IMF), som tidigare alltid gärna rekommenderade krisländer att först sanera statsfinanserna, svänger under sin nya chef, fransmannen Dominique Strauss-Kahn. 'En ny finanspolitik är uppenbart det bästa sättet att svara på krisen', säger IMF-chefen."***

Vi kan notera att USA:s "riksbank" Fed till skillnad från Europeiska centralbanken (ECB) och svenska Riksbanken har ett sysselsättningsmål såväl som ett inflationsmål, och att Fed därmed tenderar att driva en mer aktionistisk penningpolitik****. För svenskar som indoktrinerats/skolats att tänka på USA som en nyliberal högborg där staten inte alls ingriper i ekonomin kan det vara förvånande, men inte desto mindre är det sant.
Vidare: Bushs aktiva finanspolitik är inget undantag. Aktiv finanspolitik - "keynesianism" i en mycket enkel bemärkelse - har aldrig helt försvunnit i perioden efter 1980, och kommer inte att göra det heller. Vi kan alltid diskutera hur effektivt det ena eller andra stimulanspaketet är, men som allmän princip gäller, och här följer jag Cambridgekonomen Frank Hahn och MIT-ekonomen Robert Solow som 1995 gick till generalangrepp mot den nyliberala så kallade "nyklassiska" skolans galenskaper och dess hävdande att aktiv ekonomisk politik alltid är dåligt, att i princip är aktiv interventionistisk ekonomisk politik rätt*****.
För att sammanfatta: perioden 1945-80 var mindre keynesiansk än vad den populära bilden idag hävdar, och perioden 1980- är mer keynesiansk än vad den populära bilden hävdar. Och när vi tänker kring en progressiv ekonomisk-politisk strategi för idag och den närmaste framtiden, är det något att beakta. Aktiv konjunkturpolitik är givetvis möjligt och fullt legitimt. Men socialdemokratins styrka - bortom 1930-talets krispolitik - har i minst lika hög grad varit utbudspolitik. Vi ser i nutiden hur såväl aktiv penningpolitik som aktiv ekonomisk politik används som konjunkturåtgärder, men även utbudspolitik - arbetsmarknadsåtgärder, utbildningssystem osv -diskuteras ivrigt. Inom alla dessa fält finns det progressiva strömningar och tendenser att ta tillvara på i formulerandet av en konstruktiv politisk strategi.


--------------------------------------------------------
*Lennart Erixon, "Rehn-Meidnermodellens tillämpning i Sverige under efterkrigstiden", i Erixon (red.) Den svenska modellens ekonomiska politik (Stockholm: Atlas, 2003). Lennart Schön, En modern svensk ekonomisk historia (Stockholm: SNS förlag, 2000).
**J Magnus Ryner, Capitalist Restructuring, Globalisation and the Third Way (London och New York: Routledge, 2002).
***Christian Reiermann, "Unruhige Hände", Der Spiegel 2 februari 2008
****Ralph Atkins och Krishna Guha, "Odd optics", Financial Times 10 april 2008
*****Frank Hahn och Robert Solow, A Critical Essay on Modern Macroeconomic Theory (Cambridge, Mass. och London: The MIT Press, 1995).