Tusen bitar

Inkomstfördelning och politiska klassallianser

2012-02-01T08:15:00.008+01:00

Ett vanligt sätt att formulera sig, och som jag tror är korrekt, är att socialdemokraternas väljarallians historiskt varit att alliera "arbetarklass" och "medelklass" (löst definierade) mot en diffus överklass, och att vad "Nya Moderaterna" lyckats med är att istället som väljarkoalition alliera medel- och överklasserna mot arbetarklassen. Ett exempel är valkoalitions-äggen i bilden nedan, från Socialdemokraternas valanalys efter valet 2006.

Ägget till vänster = Socialdemokraternas retoriska valallians.
Ägget till höger = Moderaternas retoriska valallians år 2006.

Hur kan man då resonera kring detta, formulera det som hypotes och testa den med statsvetenskaplig metod? (I detta fallet avser jag ekonometri.)

Ett sätt att positivistiskt överföra begrepp som "övre medelklass" och "underklass" till statistiska kategorier är att använda sig av percentiler, deciler etc ur inkomstfördelningen. Rangordna alla inkomstbärande individer i landet efter hur stor deras inkomst är under året, och dela därefter in "kön" i hundra delar = percentiler, tio delar = deciler, och så vidare, som då är rangordnade efter inkomst, så att percentil 1 är den procent som tjänar minst, decil 1 är de tio procent som tjänar minst, och så vidare. Tre vanliga mått på inkomstfördelningen i ett land är 90/50, 50/10 och 90/10-relationerna, som helt enkelt är att man tar personerna är percentil 90, 50 och 10 och ser hur mycket dessa percentiler tjänar i förhållande till varandra. På så sätt får man fram ett mer mångfasetterat mått på inkomstfördelningen än om man använder gini-koefficienten, som klumpar ihop alla inkomstskillnader i ett enda mått. Med 90/50, 50/10 och 90/10 kan man däremot se ifall ojämlikheten är "toppstyrd" (skillnaderna 90/50 och 90/10 är mer markanta än 50/10) eller kanske utmärks av att de i botten av fördelningen har det riktigt ruttet (50/10 lika markant som 90/50).

Utöver resonemang om olika partiledares och kommunikatörers personliga skicklighet, vad kan vi då säga om bestämmande faktorer för huruvida "arbetar- och medelklasskoalitionen" eller "medel- och överklasskoalitionen" vinner ett val? Statsvetarna Noam Lupu och Jonas Pontusson utgår i ett paper från förra året från begreppet "social affinitet" för att diskutera politiska allianser, och hävdar att närhet i olika bemärkelser påverkar vem man som väljare och medborgare känner affinitet med. En forskningslitteratur (företrädd t ex av Alberto Alesina*) kollar på etnisk fraktionalisering i befolkningen som en bestämmande faktor för affinitet, men Lupu och Pontusson använder istället inkomst-skillnader och inkomst-avstånd, vilket är intressant. Så här formulerar de sin grundläggande hypotes:

"In the absence of cross-cutting ethnic cleavages, middle-income voters will empathize with the poor and support redistributive policies when the income distance between the middle and the poor is small relative to the income distance between the middle and the affluent"

Alltså: om avståndet mellan 50 och 10 är litet jämfört med avståndet mellan 90 och 50 så kommer mellaninkomstväljarna (50:e percentilen) alliera sig med fattiga väljare (10:e percentilen) och acceptera progressiv beskattning och omfördelningspolitik, i högre grad än om avståndet 90-50 är litet relativt till avståndet 50-10. Situationen där medianinkomstväljaren är relativt nära de fattiga (10:e p.) snarare än relativt nära de rika (90:e p.) kallar Lupu och Pontusson för "skew", ungefär "skevhet". Anledningen till att medianinkomstväljarna allierar sig med de fattiga eller de rika beroende på inkomstavstånden, anger Lupu och Pontusson med social affinitet och "provinsiell altruism" (parochial altruism): att man är mer benägen att vara politiskt generös mot dem som man uppfattar sig vara lik sig, som man bor i samma bostadsområden som, skickar barnen till samma skolor som, umgås i samma sociala kretsar, och så vidare.

De testar hypotesen genom att kolla på effekterna av 90/50, 50/10 och "skew" på två olika utfallsvariabler, omfördelningens omfattning samt offentliga sociala utgifter, i 15 till 18 OECD-länder 1969-2005. Det är omfördelning, mätt som med hur många procent gini-koefficienten minskas genom skatter och omfördelning, som Lupu och Pontusson teoretiskt är intresserade av. Men eftersom det finns problem med data på detta - t ex bara en eller två observation för vissa länder men nio-tio observationer för USA och Kanada, och att det är olika lång tid mellan observationerna för olika länder -så använder de offentliga sociala utgifter som beroende variabel i några regressioner som ett robustness-test. (Som jag tidigare har diskuterat så används i en del nationalekonomisk litteratur också offentliga sociala utgifter, bisarrt nog, som proxy för omfördelning.)

Det är viktigt att notera att Lupu och Pontusson använder inkomst-data endast för folk med jobb, och till och med endast för folk med heltidsjobb. 90:e, 50:e och 10:e percentilerna här är alltså något annat än motsvarande percentiler i hela inkomstfördelningen i landet, där pensionärer, arbetslösa och andra också räknas in.

De inkluderar fem stycken kontrollvariabler som man från litteraturen kan förvänta sig ska påverka omfördelningens omfattning. Ett, hur stor andel som röstar i allmänna val används som en proxy för klass-skevhet i röstning och politiskt deltagande (jfr Mahler 2008), under antagandet att större och bredare politiskt deltagande allt annat lika ökar omfördelningen. Två, hur proportionellt valsystemet i landet är inkluderas eftersom Iversen och Soskice med flera visat att länder med proportionellt valsystem omfördelar mer. Tre, hur stor andel av motsvarande gymnasieeleverna som går yrkeutbildningar inkluderas som mått på hur stor andel av arbetskraften som har specialiserade utbildningar. Teorin, hämtad från Iversen, Estevez-Abe med flera varieties of capitalism-forskare, är här att personer med specialiserad utbildning blir känsligare för konjunktursvängningar och därför mer positiva till socialförsäkringar än vad personer och politiska system med mer generell utbildning blir. Fyra, facklig anslutningsgrad inkluderas eftersom starkare fack gör medlemmarna mer politiskt aktiva (vilket minskar den politiska ojämlikheten) och även pressar ihop inkomstfördelningen. Fem, det kvinnliga förvärvsdeltagandet inkluderas eftersom kvinnor oftare än män jobbar deltid och deltidare inte inkluderas i Lupus och Pontussons inkomstfördelningsmått, men de tänker att en större andel kvinnliga deltidare, med ofta låga löner, kommer att öka efterfrågan på omfördelning.

I tabellen nedan syns resultaten från åtta modeller med dessa fem kontrollvariabler samt de tre teoretiskt intressanta variablerna 90-50, 50-10 och skevhet. Modell 1 och 2 inkluderar alla kontrollvariablerna samt en laggad version av den beroende variabeln för att fokusera modellerna på orsaker till avvikelser från landets "jämviktsnivå". Skillnaden mellan 1 och 2 är att modell 2 utesluter tio stycken "outliers". Modell 3 och 4 däremot inkluderar land-fixed effects som rensar bort skillnaderna i nivå mellan länderna och istället bara kollar på förändringen inom länderna. Eftersom man får statistiska problem när man inkluderar oföränderliga eller långsamt föränderliga förklarande variabler i en modell med fixed effects så innehåller modell 3 och 4 bara 90-50 och 50-10 som förklarande variabler. Modell 4 är likadan som #3 förutom att den liksom modell 2 exkluderar outliers. Modellerna 5 till 8 inkluderar skevhet istället för 90-50 och 50-10 som förklarande variabel, och inkluderar då 90-10 som ett mått på allmän ojämlikhet i landet (jfr diskussionen här om effekten av ojämlikhet på fördelning), eftersom skevhet i sig inte säger något om ojämlikhetens nivå, utan bara om dess struktur.

Om effekten av 90-50-avståndet, där ett stort avstånd ju ska får medianinkomstväljaren att alliera sig med de fattiga snarare än de rika, kan vi säga att i tre av de fyra (2, 3 och 4) modellerna så är denna positiv och signifikant. 50-10-avståndet har också den bra resultat: i alla fyra modellerna så är den som förväntat negativ och signifikant: om medianinkomstväljaren befinner sig långt ifrån de fattiga, i inkomst, i bostadsområden osv, så är hen mindre benägen att alliera sig med de fattiga och öka omfördelningen i politiken. I de fyra modellerna med skevhet som oberoende variabel så är dess effekt varje gång som förväntat positiv och signifikant. (Modellerna med offentliga sociala utgifter ger liknande resultat.)

Hur kan man då resonera om kausalitet (dvs genuina orsaks-samband) bakom dessa statistiska samband? L och P gör två saker utifrån denna fråga. Den ena är att de kollar på opinionsmätningar med medianinkomstväljare och relaterar åsikterna till 90/50, 50/10 och skew. Den andra är att de inför politiska partier och regeringsmakten i analysen. De visar att det finns ett positivt samband mellan inkomstojämlikhetens "skevhet" och stöd för omfördelning i International Social Survey Programme, liksom ett positivt samband mellan skevhet och vänsterregeringar, mätt med ett index från Thomas R Cusack. Sambandet mellan vänsterregering och omfördelning är dock obefintligt, och kombinationen av findings att a) skew ökar omfördelningen, b) skew tycks öka vänsterns regeringsdeltagande, och c) att vänsterregering inte i sig ökar omfördelningen, tolkar de som att skew skjuter alla partiers, också mitten-högerns, fördelningspolitiska profiler vänsterut.

En intressant finding är också att USA (vita punkter i plotten ovan) är en outlier i fråga om förhållandet mellan skew och stöd för omfördelning: landet har betydligt lägre stöd för omfördelning än vad dess skew förutsäger. Lupu och Pontusson förklarar detta med etniskt splittrad fördelningspolitik: afrikan-amerikaner är överrepresenterade bland fattiga och de som tjänar på omfördelningspolitik, och etnifieringen av fattigdomen minskar stödet för omfördelningspolitik.

Kan då Lupu och Pontussons paper säga något om "Nya Moderaternas" framgång med en politisk allians mellan medelklassen och överklassen mot lägre skikt i arbetarklassen och arbetslösa? Det som i deras teoretiska ramverk skulle ha öppnat för en sådan strategi är att avståndet 50-10 skulle ha ökat snabbare än avståndet 90-50, vilket skulle ha gjort medianinkomstväljarna mer benägna att identifiera sig med de rika (här =90:e percentilen) än med låginkomsttagarna. Jag har tidigare skrivit här utifrån Lindvall och Rueda om Socialdemokraternas valdilemma sedan 90-talskrisen att tala till "insiders" och "outsiders" på arbetsmarknaden samtidigt, och jag vill hävda att den problematiken är relevant. Men kruxet där är ju att medan Lindvall och Rueda explicit tittar på "insiders" (de med fast jobb) kontra "outsiders" (arbetslösa, de på tidsbegränsade anställningar och ofrivilliga deltidare) så gäller Lupu och Pontussons inkomstdata bara heltidsanställda. Och då kan man fråga sig, är verkligen 90-50 och 50-10 för heltidsanställda det mest relevanta måttet. Kanske ändå 90-50 och 50-10 i hela befolkningen är mer relevant: en medianinkomstväljare ser hur levnadsstandarden urholkas för de som lever på ekonomiskt bistånd, a-kassa och andra socialförsäkringar medan medianinkomsten själv någorlunda håller takten med 90:e percentilen, och skiftar då sin affinitet uppåt (eller kan göra det för ett jobbskatteavdrag till) och röstar M istället för S.

Det är givetvis också så att Lupu och Pontussons paper, ekonometriskt som det är, bara fångar strukturella faktorer och inte mindre systematiska faktorer som Reinfeldt-Borg-Schlingmanns politiska kompetens, tsunamins effekt på folkets förtroende för Perssonregeringen, idén att S "regerat för länge" med mera. Ekonometrin kan bara sammanfatta sambanden överlag; det finns alltid faktorer som flyr modelleringen och skapar viktiga residualer.

Not
*Se också t ex Kate Baldwin och John Huber, "Economic versus Cultural Differences: Forms of Ethnic Diversity and Public Goods Provision" (pdf), American Political Science Review november 2010

Referenser
Noam Lupu och Jonas Pontusson, "The Structure of Inequality and the Politics of Redistribution" (pdf), American Political Science Review maj 2011. (Data för artikeln finns här, i Stata-format.)
Vincent A Mahler, "Electoral Turnout and Income Redistribution by the State: A Cross-national Analysis of the Developed Democracies", European Journal of Political Research nr 2 2008 (working paper-version här i pdf)

Rachman och Tett om globaliseringen, ojämlikhet, Davos-konsensus och finanssektorn

2012-01-31T10:36:00.012+01:00

Årets upplaga av World Economic Forum i Davos har ägt rum och FT:s kolumnist Gideon Rachman sammanfattar sina intryck i en krönika med pessimistisk ton. Pessimistisk över att globaliseringen har visat sig inte vara gynnsam för alla medborgare i de rika länderna, och att politiken i nuläget får allt svårare att göra något åt detta, när stora statsskulder och en stark austerity-ideologi "tvingar" staterna till nedskärningar, och upprätthållen levnadsstandard genom belåning (Crouchs "privatized keynesianism") avslöjats som den bubbla den var. Rachman konstaterar att Tysklands förbundskansler Merkel ägnade sitt öppningstal i Davos åt att argumentera för behovet av mer nyliberalism - mer austerity, mer avregleringar - och verkar vara tveksam till om detta är ett funktionellt recept*. Rachman:

"Peter Mandelson, a former EU trade commissioner, caught the mood when he told a lunch that politicians need to persuade people that globalisation and free trade are still good, even when they are blamed for higher unemployment and stagnant wages. From the platform came numerous suggestions of how this might be done: stimulate growth in Europe, invest in education, get the Chinese and Germans to spend more./.../
Globalisation contributes to inequality in the west by creating a global labour pool that holds down wages, while boosting corporate profits**. Before the financial crisis – when economies were growing strongly and credit was easy – the middle classes were able to share in the proceeds of growth by borrowing heavily, while the poor could be protected through generous social spending. But now, with a credit crunch and pressure to cut welfare budgets, these adjustment mechanisms are much weaker. /.../
At the World Economic Forum last week, for all the talk of inequality and the need to demonstrate the benefits of globalisation, I heard little to suggest that 'Davos man' is equipped to fend off a populist assault. The idea that 'structural reform', plus austerity, plus better job training will do the trick is – well – pious baloney."

Vidare konstaterar han att president Obama i USA och den socialistiske presidentkandidaten Hollande i Frankrike båda ägnat sina senaste stora tal åt att attackera finanskapitalismen (framför allt Hollande där...) och de rika, att lova stöd till "medelklassen", och att förespråka återindustrialisering av det egna landet, åstadkommet bland annat genom mer protektionism.

Också Gillian Tett kontemplerar i sin senaste FT-krönika om eventuella epokskiften från de senaste trettio årens nyliberala finanskapitalism med ökande ojämlikhet. Tett fokuserar på frågan om löner och ersättning i finanssektorn, den sektor som mer än någon annan lett den toppstyrda ökade ojämlikheten i många länder, och utgår från NYU-ekonomen Thomas Philippons forskning. Philippon och Ariel Reshefs paper om ersättningar i finanssektorn de senaste hundra åren visar att man inte alltid tjänat så mycket mer i den sektorn än i andra: i det tidiga 1900-talet tjänade man ungefär lika mycket där som en person med motsvarande utbildning i en annan sektor. Under "det glada 20-talet" öppnades ett gap och finanspersonen tjänade 1,7 ggr mer än motsvarande i annan sektor, innan kraschen kom 1929. Från sent 30-tal till sent 70-tal tjänade finansfolk återigen ungefär lika mycket som andra, innan sektorns löner och ersättningar tog rejäl fart igen och 2006 tjänade de återigen 1,7 ggr motsvarande personers löner i andra sektorer. Man kan förvisso göra ett argument om att anledningen till att finanssektorns löner och ersättningar ökat så snabbt är opolitisk, oproblematisk och "rättvis": sektorns betydelse för ekonomin har vuxit, finansföretagen har vuxit vilket gör att deras chefer gör ett större avtryck än sina föregångare***, osv. Men Tett är med Philippon (och andra forskare****, jfr också min text om ojämlikheten i USA) skeptisk till denna förklaringsmodell och hävdar att det ändå i mångt och mycket handlar om rent seeking och rent extraction från finans-chefernas håll.

Tett pekar på att i den nuvarande krisen så har Royal Bank of Scotlands VD Stephen Hester avsagt sig en bonus på en miljon pund efter protester, och investmentbanker som Goldman Sachs, Morgan Stanley och JP Morgan Chase skär idag ner på bonusarna och ersättningarna till toppar och traders. Kan detta då vara något mer än en "blip in the curve"? Tett verkar hävda det:

"what is clear is that the squeeze almost certainly has further to go, as regulation bites, deleveraging takes hold and western economies ail. It probably will not take the pay ratio to 1950s levels; technology now enables financiers to hop across borders and around rules, skimming fees in opaque ways. But – just as 70 years ago – a cycle has turned; albeit slowly. By 2017, bank pay could look very different from 2007; and modern capitalism will look all the better for it."

Gideon Rachman, "'Davos consensus' under siege", FT 30 januari
Gillian Tett, "Forget the big bonuses; a pay squeeze is coming", FT 29 januari

Noter
*Mer pessimism i FT från Davos: Morgan Stanley-ekonomen Stephen Roach, numera också på Yale-universitetet, kommenterar från en paneldiskussion: "my base economic case suggests that the ranks of the Occupy protest could swell in the years ahead."
Roach, "A veteran Wall-Streeter confronts the Occupy movement", FT 29 januari
**Jämför för resten Rachmans Davos/FT-perspektiv på globaliseringen här, med svenska högersossars inställning: om man konstaterar att globaliseringen kan ha några negativa konsekvenser för någon, så är man "nostalgisk".
***Jfr Xavier Gabaix & Augustin Landier, “Why Has CEO Pay Increased So Much?”, Quarterly Journal of Economics, 2008 (pdf i arbetspapperversion); Steven N. Kaplan & Joshua Rauh, “Wall Street and Main Street: What Contributes to the Rise in the Highest Incomes?”, The Review of Financial Studies nr 3 2010 (pdf i arbetspapperversion).
****Jfr Lucian Bebchuk & Jesse Fried, “Executive Compensation as an Agency Problem” (pdf), The Journal of Economic Perspectives, nr 3 2003; Carola Frydman & Raven Molloy, “The Compression in Top Income Inequality during the 1940s” (pdf), paper, MIT, 2011.

Begränsades Obama-administrationens stimulanspaket av deras rädsla för bond market vigilantes?

2012-01-25T12:37:00.007+01:00

Brad DeLong, 24 januari:

"How Much Did Larry Summers Fear the Invisible Bond Market Vigilantes in December 2008?: The Obama Economic Policy Memo

My conclusion is that he did not fear them much, if at all.

Remember that this memo is not Larry Summers's view as of December 2008. It is, instead, the rough consensus of an initial Obama economic policy team whose members spread out on the policy spectrum from left to right roughly in the order: Romer-Summers-Orszag-Geithner. This is Larry Summers being honest broker: his own personal views at the time were probably a couple of steps to the left of the broad thrust of the memo.

Reading the memo, the piece of it that I thought summarized the memo's view of the "bond market vigilantes will come to kill us all if we try to give the economy a fiscal boost!" argument was this:
From the perspective of raising demand and creating jobs there is a case for a very large program of stimulus. Considerations on the other side include… [a]n excessive recovery package could spook markets or the public and be counterproductive. Given where the public discussion is moving and given the "flight to treasuries" present in markets at this point, we do not believe this should deter escalation well above $600 billion - a view shared by senior Federal Reserve officials. It does speak to the importance of accompanying recovery actions with strong measures to reinforce medium term fiscal credibility…
This seems to me to raise the argument that the administration-to-be should do less than it was planning to do out of fear of bond market vigilantes--and then to rebut that argument. The bottom line I get is that the economic team believed that the invisible bond market vigilantes were simply not an issue for policies in the range that the administration-to-be was thinking of proposing.

The other place in the memo where the invisible bond market vigilantes are mentioned is this:
To accomplish a more significant reduction in the output gap [than in the four illustrative policy proposals] would require stimulus of well over $1 trillion based on purely mechanical assumptions - which would likely not accomplish the goal because of the impact it would have on markets…
If you read the memo as expressing the opinions of a single rational mind--which is probably a mistake: such memos are by their nature a compromise, and coherence and consistency of thought across sections is invariably sacrificed to the need to get the memo out the door when participant X says that §Y must say Z or they will demand another meeting to thrash out the issues--then the midpoint of the Obama economic policy team as of December 2008 thought that a $600 billion fiscal boost was too small while a "well over $1 trillion" fiscal boost was too big. The Recovery Act that we got was about $600 billion of real stimulus, plus $200 billion of stimulus-ineffective congressional gee-gaws like AMT relief.

Given the situation and forecasts as of December 8, 2008, this looks like the right number to me. Remember that as of December 8, 2008 the economy looked much brighter than it turned out to be--and that as a result the magnitude of "flight to quality" demand for Treasuries looked to be much smaller than it turned out to be, which means that it was rational then to think that the bond market vigilantes were much closer than they have turned out to be.

Don't complain about excessive fear of the bond market vigilantes."

Utifrån Ryan Lizza, "The Obama Memos", The New Yorker 30 januari.
Också: Paul Krugman, "Larry and the Invisibles", 23 januari.
---
Jfr 13 november 2011, "Avsattes Berlusconi av 'den internationella marknaden'?"; 7 sept 2011 "Spendera sig ur krisen?"; 21 juli 2010 "Rodrik om 'marknadens förtroende'"; 16 maj 2010 "Makten i världsekonomin - var finns den?".

Kulturvänstern saknar en teori om politik

2012-01-22T13:22:00.010+01:00

I paneldiskussionen i Godmorgon, världen! förra söndagen (15 januari) diskuterade Lotta Gröning, Per Wirtén och Erik Helmerson huruvida Sverige skulle gå med i den s.k. europakten. Och Per Wirténs världsfrånvända, i sämsta mening idealistiska och volontaristiska resonemang där illusterar väl problemet med kulturvänstern: att de tror att utifrån diskurs, kultursidor och vad som läcker in där från andra fält, och utan att någonsin behöva skärskåda och analysera den verklighet som finns utanför kultursidorna, kan man göra adekvata sakpolitiska ställningstaganden. Men som Olof påpekat: EMU och europakt är specifika politiska konstruktioner, inte oproblematiska manifestationer av "vackra idéer", och därför räcker det inte när man ska ta ställning till ett konkret förslag, att man bara tittat på en idé som man påstår ligger bakom.

"Wirtén: för mig är det en politisk handling att gå med i den här pakten /.../

Gröning: hur kan du sitta och säga att det är en politisk handling, när vi har en stor ekonomisk världskris? Räcker det med att säga att vi har en politisk, har du inget ekonomiskt recept för hur man ska lösa det här?
Wirtén: i motsats till dig är jag inte ekonomist utan jag tycker att politik och demokrati är väldigt viktigt." (SIC!!)

Katastrofalt dåligt - vad mer kan man säga? Jag har svårt att förstå hur en person som är en så bra skribent, för det är Wirtén verkligen, samtidigt kan göra så usla inlägg i den politiska debatten...

Wirtén tar därefter upp att Merkel och Sarkozy diskuterar Tobinskatt och hävdar med grund i det att EMU i framtiden inte kommer vara nyliberalt... Jo. Det finns ju aldrig någon skillnad mellan vad politiker säger och vad de gör? Sarkozy har aldrig någonsin gjort stora retoriska utspel utan grund i vad han faktiskt gjort eller kommer att göra?

Kulturvänstern saknar en teori om politik och detsamma för ekonomi, och verkar inte tycka att man behöver det heller: diskurserna är ju genomskinliga och rättvisande representationer av resten av världen så man behöver bara se vad som sägs i debatten, av politiker, för att kunna göra politiska omdömen. Det är problematiskt.

---
Uppdatering 24 januari
Apropå politiker, t ex Sarkozy, som säger en sak och gör en annan:

"In Europe, Paris and Berlin are again proving that they see no contradiction between railing against financiers while at the same time undermining hard-won global agreements on tighter regulation.

The German chancellery and the Elysée are now set on reaffirming efforts to lift limits on the double counting of capital in banks’ insurance subsidiaries, which are particularly common in France. Not only does this go against the thrust of making banks safer; it unpicks the global compromise in which each major jurisdiction agreed that Basel III should punish its own particular sins, notably when counting as capital certain instruments that do not absorb losses well in a crisis.

Paris and Berlin are also dragging out Basel’s new liquidity and leverage rules. The liquidity ratio is meant to protect banks against funding runs of the kind that killed Lehman Brothers. /.../"

FT ledare, "Basel III - the case for the defence", 24 januari 2012. Med länk till Alex Barker och Brooke Masters, "Paris and Berlin seek to dilute bank rules", FT 22 januari.

Och så kan jag tillägga att "kulturvänstern" var ett lite slarvigt valt begrepp så här i Bengt Ohlsson-dagar.

Topprocentens politiska ekonomi i USA

2012-01-22T10:24:00.011+01:00

Sedan 1990-talet har en inkomstfördelningsforskning, ledd av nationalekonomerna Thomas Piketty i Paris, Anthony Atkinson i Oxford och Emmanuel Saez vid UC Berkeley, tagit fart som fokuserar på toppinkomsttagare och tar fram mått på fördelning som är toppinkomsttagarnas andel av de totala inkomsterna i ekonomin. En anledning till detta är att för att ta fram gini och liknande mått så behöver man ha väldigt mycket data på inkomsterna i ekonomin, medan för toppandelar så behöver man just bara toppinkomsttagarnas inkomster samt den totala inkomsten i ekonomin. Och toppinkomsttagarna har betalat skatt och fått sina inkomster registrerade betydligt längre än medel-Svensson, vilket gör att ett mått på inkomstfördelning som toppercentilens andel av de totala inkomsterna kan gå mycket längre tillbaka än till exempel gini.

För USA finns det t ex bara gini-koefficient tillbaka till 1960-talet, och några specialberäkningar bara med män anställda i vissa sektorer tillbaka till 1937, medan man med toppercentilens andel har data tillbaka till 1913. I bilden nedan, med data från Atkinson, Piketty och Saez (projekthemsida) visar toppercentilens andel av de totala inkomsterna före skatt och omfördelning och inklusive kapitalinkomster i USA 1913-2007:

Det är enkelt att se att kurvan har en U-form och med tre tydliga epoker. Den första är 1913-ca 1940 med mycket hög ojämlikhet. Den andra epoken börjar under FDR:s tid som president och under andra världskriget då ojämlikheten minskar, och därefter förblir på samma nivå fram till början av 1980-talet. Den tredje epoken börjar i början av 80-talet med snabbt ökande ojämlikhet och en återgång till 1920-talets nivåer; "the new gilded age". (Jfr NY Times 25 oktober 2011.)

Hur kan man då förklara variationen över tid och framför allt den stora ökningen av ojämlikheten sedan 1980? Sociologen Thomas Volscho och statsvetaren Nathan Kelly gör ett intressant försök i sitt nya paper "The Rise of the Super-Rich". V & K utgår från maktresursteori (MRT) liksom Hicks, Moller, Huber & Stephens, Kenworthy, Brady, med flera, och hävdar lite klent att även om maktresursteorin redan bevisat sin förklaringskraft vad gäller allmän inkomstfördelning (gini, 90-50 etc) och variationerna i välfärdsstaters omfattning och design, så är toppercentilinkomster ändå en så speciell beroende variabel att denna studie ändå är originell.

De förklarar MRT:s approach som att dess "main assumption is that the working and middle-classes have different distributional preferences from owners of capital, with lower classes having more egalitarian distributional preferences than those at the top." Och att "the PRT model emphazises two major spheres within which the working and middle-classes can organize to achieve progressive redistribution: politics and the market".

V & K:s bidrag till maktresursteorin i detta paper är att betona att faktorer som traditionellt ses som påverkande omfattningen av omfördelning genom skatter och överföringar, faktiskt också har en effekt på fördelningen före omfördelning:

"Our more extensive view of political power resources suggests political factors should not only influence the redistribution through taxes and transfers, but also alter economic outcomes produced in the market. Following Kelly (2009), we call this market conditioning."

Det här är en teoretiskt viktig poäng som påminner mig om mitt missnöje när Wanja Lundby-Wedin för något år sedan i högt tonläge anklagade regeringen för att försöka påverka lönebildningen i Sverige. Jo, givetvis påverkar Reinfeldt-regeringen (förutsättningarna för och därmed utfallet av) lönebildningen i Sverige. Men det gör vilken regering som helst. Det finns ingen "neutral" regering i denna fråga! Men det var ett sidospår. "Market conditioning" är ett intressant sätt att sätta ord på den teoretiska poängen, och förstås viktigt i detta paper eftersom Volscho och Kellys mått på inkomstfördelningen är pre-tax, pre-transfer.

De tre mest uppenbara oberoende variablerna att inkludera är facklig anlutningsgrad (en market power resource), andel demokrater i kongressen samt demokratisk president eller ej (två political power resources). Vidare inkluderar V och K också tre policy-variabler: högsta marginalskatt på arbetsinkomster, kapitalinkomstskatt och räntenivån. Och två variabler för tillgångspriser: aktiemarknadens nivå mätt med Standard & Poor's 500 index, och bostadsmarknadens utveckling mätt med Shillers husprisindex. Och så makrovariabler: handelsöppenhet mätt som importer och exporter som % av BNP, arbetslöshet, och loggad BNP.

De har en blandning av stationära och icke-stationära variabler och i enlighet med trenden inom jämförande politisk ekonomi (jfr De Boef och Keele 2008) så använder de en error correction model som är en metod för att förena kortsiktiga och långsiktigare effekter av de oberoende variablerna i en enda modell. V och K ställer upp modellen:

Och förklarar pedagogiskt:

"this specification /.../ allows for a test of both short and long-run effects. The immediate short-term effect of X is captured by β1. The error correction rate is captured by α1 and indicates the rate at which discrepancies between Y and X are
recalibrated to their equilibrium state. Importantly, if the error correction rate is not significant, it indicates that a long-run relationship does not exist (for integrated variables this is a cointegration test). An increase in X can have an immediate impact on Y and a long-run impact that is distributed over time (dictated by the error correction rate) such that Y readjusts to the long-run equilibrium between X and Y. The total long-run impact, known as the long-run multiplier effect is calculated by β2/α1."

Man utgår alltså från att det finns jämviktstillstånd i variablerna och deras förhållanden, och kan räkna ut hur mycket en kortsiktig förändring i X-variabeln påverkar Y, samt hur lång tid (hur många perioder) som det tar innan effekten av X-förändringen (om vi utgår från att X går tillbaka till sin jämvikt efter sitt "hopp") på Y klingar ut (β2/α1).

Tabellen nedan innehåller Volscho och Kellys resultat (klicka för större bild), där modell 1 bara innehåller de politiska variablerna, modell 2 bara policy-variablerna, modell 3 de variabler från modell 1 och 2 som var signifikanta, och därefter modell 4 och 5 är de fulla modellerna som inkluderar makro-ekonomiska kontrollvariabler, även om modell 5 bara inkluderar de variabler som tidigare varit signifikanta.

Nivån på facklig anslutningsgrad är som förväntad negativ och signifikant, liksom andelen demokrater i kongressen (utom i modell 4). Demokratisk president är däremot inte signifikant, vilket överensstämmer med Lane Kenworthys (2010) findings att presidenters parti tidigare under efterkrigstiden hade en signifikant effekt på inkomstfördelningen, men att det sedan 1980-talet inte längre är så. Skattevariablerna är negativa och signifikanta.

Det är inga häpnadsväckande empiriska resultat det här. Volscho och Kelly med sin ECM-metod försöker dock också klargöra med vilka tidsdimensioner som variablerna har effekt:

Den jämförande politiska ekonomins metodgurus Beck och Katz (2011) kommer i sin senaste artikel ut som ECM-förespråkare, så jag gissar att man kommer se mycket av sådant här framöver, och det ser jag fram emot.

Det är dock något obekvämt, tycker jag, med inkomstfördelningsstudier på makro-nivå med en tidsserie från ett enda land. (Även om ECM förstås är väl ägnat åt att studera trendade tidsserier.) Jag tror absolut på den teoretiska nivån på Volscho och Kellys maktresursteoretiska förklaring till den ökade ojämlikheten, men precisionen i att skatta effekter och kausalitet i det här fallet känns skakigt. Med tanke på den mycket stora uppmärksamhet som Atkinson-Piketty-Saez toppinkomstdataprojekt har fått så är det gott att se maktresursteorin börja appliceras på dessa data, men det känns som att man vill ha fler länder (paneldata) med här för att kunna få fram mer matiga resultat.

Referenser
Nathaniel Beck och Jonathan Katz, "Modeling Dynamics in Time-Series-Cross-Section Political Economy Data" (pdf som arbetspapper), Annual Review of Political Science 2011
Suzanna de Boef och Luke Keele, "Taking Time Seriously", American Journal of Political Science 2008
Lane Kenworthy, "How Much Do Presidents Influence Income Inequality?", Challenge, 2010
Sam Roberts, "As the Data Show, There’s a Reason the Wall Street Protesters Chose New York", New York Times 25 oktober 2011
Thomas Volscho och Nathan J. Kelly, "The Rise of the Super-Rich: Power Resources, Taxes, Financial Markets, and the Dynamics of the Top 1 Percent, 1949-2008" (pdf), paper, 6 december 2011
Volscho, "The Rise of the Wall Street Ruling Class", CounterPunch 10-12 december 2011

---
tidigare bloggat om papers av Nathan Kelly: "Hur ser förhållandet mellan ökad inkomstojämlikhet och ökad politisk acceptans för ojämlikhet ut i USA över tid?", 16 januari 2012.

Industrilöneutveckling i 18 länder 1966-1992, enligt Western och Healy

2012-01-21T11:28:00.008+01:00

I de rika länderna ökade (industri)lönerna långsammare på 1980- och 1990-talen än vad de gjorde på 1960- och 1970-talen, konstaterar sociologerna Bruce Western och Kieran Healy i sin artikel "Explaining the OECD Wage Slowdown" från 1999. Det intressanta är då: varför?

Det första givna svaret är: hur såg produktivitetsutvecklingen ut? Självklart finns det ett (positivt) samband mellan produktivitetsutveckling och löneutveckling. Men det är så självklart att det inte är särskilt intressant. Mer intressant är: vilken roll spelar sociala, politiska och institutionella faktorer? Western och Healy förklarar sig arbeta inom maktresursperspektivet:

"We propose an /.../ account that focuses on the institutionalized power resources of organized labour movements. The key idea is that wages depend on industrial relations and political institutions that shape and advance workers' interests (e.g. Korpi, 1983; Goldthorpe, 1984; Scharpf, 1991)."

De har data över industrilönernas utveckling i 18 länder 1966-1992 och börjar med att fastlägga tre kontrollvariabler som tillhör en "marknadsförklaring". De tre är produktivitetsutveckling, inflation och arbetslöshet. Inkluderandet av arbetslöshetens nivå - som lika gärna skulle kunna ha räknats som en maktresursvariabel, menar jag - motiveras på empirisk grund: den har visat sig spela roll. Och inflationens inkluderande motiveras utifrån ekonomisk teori:

"Unexpected inflation causes workers to overestimate the value of their wages and oversupply their labour as a result (Friedman, 1968, 7—11). Excess labour supply then drives down wages. In an alternative interpretation, inflation reduces real wages because employment contracts specify nominal rather than real quantities (Keynes [1935] 1964, ch. 2)."

Så kommer vi då till maktresursvariablerna. Facklig anslutningsgrad är med som en central indikator på fackets styrka, även om Western och Healy konstaterar att man också kan argumentera för att starkare fack kommer vara ansvarstagande och ingå pakter om att inte öka lönerna för snabbt. Förhandlingarnas centraliseringsnivå inkluderas också som ett mått på detta. Strejkfrekvens avfärdas som förklarande variabel eftersom W & H hävdar att de länder som hade flest strejker, som USA och Storbritannien, hade långsammast lönetillväxt och vice versa och att strejkfrekvens därför inte är någon bra indikator på arbetarrörelsens styrka. Slutligen inkluderas också vänsterregering som en förklarande variabel, mätt som vänster- och arbetarepartiers andel av regeringsplatser.

En intressant grej som Western och Healy gör är att med bayesiansk metod prova ifall det finns några "brott" i tidsseriernas förhållanden: förändras effekterna av de oberoende variablerna systematiskt vid något tillfälle? De testar med brott vilket år som helst 1970-1990 och får fram att ett brott vid 1975 ger bäst ekonometriska resultat, högst förklaringsvärde för modellen:

"Adding a dummy variable for years 1975 and after, and interactions with the dummy variable, raises the percentage of explained variance by one-quarter. Like other research that locates the end of labour's golden age at the mid-1970s (Esping-Andersen, 1990: 186; Crouch, 1993: 291; Goldthorpe, 1987), the structural break identified in this analysis coincides with the recession following the first oil crisis."

Man kan alltså i allra högsta grad göra en substantiell tolkning av detta ekonometriska resultat: vi har anledning att tro att effekterna av maktresursvariabler på lönetillväxten i industrin skiljer sig åt efter 1975, efter oljekrisen, jämfört med perioden 1966-1975, år under perioden "de gyllene åren". I tabellen nedan ser man skillnaderna mellan de två perioderna i Western och Healys dataset mellan kolumn 1 (1966-1974) och kolumn 3 (1975-1992).

Vi ser att facklig anslutningsgrad är positiv och signifikant i den första perioden, men inte signfikant i den andra. Vänsterregering är positiv och signfikant i den första, men negativ och inte signifikant i den andra. Även förhandlingscentralisering byter tecken från plus till minus mellan perioderna, och är mer signifikant i perioden 1975-1992 då effekten är negativ. Arbetslösheten är negativ i båda perioderna men väldigt svagt och inte signifikant i den första.

Jag har mina invändningar och frågor till Western och Healys modell. Vore inte en mer intressant beroende variabel att ta löneutvecklingen rensad för produktivitet redan, så att man får mer "rena" effekter av de institutionella variablerna? Och är vänsterregering inte en lite väl löst kopplad variabel till den beroende; vore inte offentlig sektor-tillväxt eller liknande bättre? Och borde man inte inkludera någon globaliserings-variabel, såsom importer från låglöneländer (än mer relevant här eftersom det bara är industrilöner som är i den beroende variabeln, så verkligen konkurrensutsatta)? Och borde man inte försöka dela upp den beroende variabeln, industrilönerna, i någon slags arbetare-tjänstemän-uppdelning eller motsvarande, för att fånga både effekten av maktresursvariablerna på utvecklingen av den totala lönekakan, och dess fördelning?

Men inte desto mindre gillar jag verkligen deras paper. Grundfrågan är hur intressant som helst och i grova drag tycker jag valet av variabler är spännande, inte minst utifrån att man antagligen hade sämre tillgång till relevanta datasets år 1999 än vad man har idag; idag hade motsvarande studie gjorts betydligt mer avancerat. Deras allmänna och samhällsteoretiska slutsats finns det dock ingen anledning att uppdatera, den är bra som den är:

“the analysis /.../ suggests that labour markets are deeply political forums for economic allocation. By this we mean that labourmarket outcomes are shaped by the surrounding balance of power between owners and wage-earners. This idea is illustrated most clearly with evidence for institutional effects. More fundamentally perhaps, power relations between owners and workers also appear to affect the relationships among economic variables. Thus the link between productivity growth and wages is less a necessity of competitive markets and more a contingent fact of the capacity of wage-earners to assert claims on the dividends of technical progress.”

Referens
Bruce Western och Kieran Healy, "Explaining the OECD Wage Slowdown: Recession or Labour Decline?" (pdf), European Sociological Review nr 3 1999

Stockholmsmoderaternas privatiseringar: Jeltsin eller Fleksnes

2012-01-21T10:44:00.003+01:00

"Det är ställt bortom tvivel att tiotals miljoner kronor överförts från alla skattebetalare till några skattebetalare när det moderatledda landstinget 'knoppade av' vårdcentraler under förra mandatperioden. Mottagningarna såldes för 'inventariepris' till utvalda läkare, som senare sålt verksamheten vidare till ett mångdubbelt högre marknadspris. Enligt oppositionens uppskattning handlar det om 35 miljoner kronor.

'Vi såg inte hotet att några skulle berika sig', sa nuvarande finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M) i en DN-intervju i förra veckan. 'Vänskapskorruption', säger Birgitta Sevefjord (V) till Dagens Arena (13/1).

Och visst lämnas vi med två alternativ på bordet. Antingen har man med berått mod slumpat bort landstingets tillgångar och låtit utvalda personer göra grova klipp på dem. Det vore ett agerande i rakt nedstigande led från Boris Jeltsins Ryssland, med skillnaden att de nya oligarkerna handlar i sjukvård i stället för gas och olja. Beteendet kallas i så fall korruption och de ansvariga ska inte sitta i landstingsstyrelsen, utan i fängelse.

Det andra alternativet, som vi bör utgå från, är att Torbjörn Rosdahl faktiskt menar vad han säger. Att försäljningen genomfördes med ideologiskt ädla motiv: att bana väg för småskaliga, läkardrivna vårdcentraler. Men att man i samband med detta helt missat att reglera hur de nya ägarna ska hantera sin verksamhet. Det vore inte kriminellt, inte ens moraliskt förkastligt – däremot inkompetent på Fleksnes-nivå."

Viktor Barth-Kron, "Kriminellt - eller helt inkompetent", DN 21 januari

Problemet med kulturvänstern

2012-01-19T20:50:00.003+01:00

"'Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov'. Mer behöver egentligen inte sägas."

Anders Ehnmark, Expressen juli 2010

Jo, mer behöver visst sägas!!

Korrelationen mellan inkomstojämlikhet och social rörlighet

2012-01-19T15:07:00.012+01:00

Alan Krueger, Princeton-ekonom och ordförande för Obamas Council of Economic Advisors, har väckt uppmärksamhet i ekonombloggosfären med sin föreläsning i förra veckan om den ökande ojämlikheten i USA och med sin nydöpta "Gatsby Curve", vilket är en scatterplot med gini på x-axeln och social rörlighet, mätt som korrelationen mellan söners och fäders inkomster, på y-axeln. Liksom man kunde tänka sig är högre inkomstojämlikhet associerad med högre korrelation mellan söners och fäders inkomster, dvs lägre social rörlighet:

T ex Paul Krugman har lyft fram detta faktum, men plotten har också mött invändningar, mest intressant från ofta intressante och alltid empiriske höger-kverulanten Scott Winship, tidigare åberopad här på bloggen i samband med hans kritik av Piketty och Saez toppinkomstdata såsom använda av Hacker och Pierson.

Vad är då kärnan i Winships kritik av "Gatsbyplotten"? Låt oss börja med att fråga: vilka är våra hypotetiska mikro-grundvalar i "modellen" att ökad gini-koefficient ger ökad korrelation/elasticitet mellan fäders och söners inkomster? Jag skulle säga att de är: större ojämlikhet i inkomst idag innebär större skillnader i skolsystemet (om än inte linjärt, utan med vissa hack i kurvan för skolreformer osv) vilket innebär mer förutbestämt ojämlik fördelning av kunskaper vilket ger mindre social rörlighet för dagens barn. Och, större inkomstojämlikhet ger också ökad ojämlikhet i tillgång till andra saker som främjar ens framtida inkomster, såsom boende och bostadsområden som är bra för studieförmågan. Osv. Jag skulle vilja säga att det finns sällsynt bra micro foundations, för just denna plott, och att göra den är så sett okontroversiellt.

Men hur man gör den är fortfarande något att diskutera. Utifrån det teoretiska resonemanget ovan kan vi konstatera att det måste vara dagens inkomstojämlikhet som påverkar dagens barns möjligheter till social rörlighet. Och här h ar Winship en bra invändning mot Kruegers "Gatsbykurva":

"If one believes that inequality diminishes opportunity, one should look at how inequality experienced in childhood affects mobility between childhood and adulthood. Krueger’s immobility data are, for the most part from people who were in their 30s during the 1990s, so they should be matched with inequality data from the 1960s, when those people were children. But instead they are matched with inequality data from 1985. Cross-national differences in inequality were much bigger by 1985 than they were in the 1960s, so it is likely that the relationship across countries between childhood inequality in that decade and immobility experienced by the 1990s is weaker than the Great Gatsby chart suggests; that is, if countries had relatively similar inequality levels when the 1990s adults were children, then inequality would be a less salient factor in explaining mobility differences thirty years later."

Jag tycker att det här är en bra poäng teoretiskt även om jag gissar att samma samband fortfarande är kvar om man använder ginis från 60-talet. Och ekonomen Miles Corak, en av de främsta forskarna på området social rörlighet, svarar:

"Yes, to some extent one wants to use the Gini prevailing during the time children are being raised as it might capture the capacity of parent’s to invest in their children’s human capital. But Solon’s model is more subtle than just that; parents make their investments based upon expectations of the return in the future, when their children are adults. So it is not self-evident as Winship suggests that Gini coefficients from an earlier period are entirely appropriate.

Krueger uses Gini’s for the 1980s: not perfect from Winship’s perspective but not unreasonable, and not clear why this would be characterized as a 'big problem'. Further, Winship has not made clear why he would use Gini’s for any one particular year, rather than some sort of average over the entire time a child is being raised, or why he would ignore the importance of future expectations.

I don’t think this is a fundamental concern that would reverse the result."

En bra diskussion om en intressant plott!

Alan B. Krueger, "The Rise and Consequences of Inequality", föreläsning 12 januari 2012
Scott Winship, "The Obama Administration's Questionable Economic Mobility Claims", 17 januari 2012
Miles Corak, "The Economics of the Great Gatsby Curve", 17 januari 2012

se också Jason DeParle, "Harder for Americans to Rise From Lower Rungs", New York Times 5 januari

---
jfr 23 oktober 2011 "Avkastning på utbildning och social rörlighet", 15 maj 2010 "En liberal om inkomstfördelning, 4", 31 oktober 2008 "Economist om ojämlikhet och mobilitet".

---
Uppdatering 22 januari
Justin Wolfers på Freakanomics ger Corak och Krueger rätt i debatten med Winship: "I score this fight for Corak. It’s not even close: he’s the leading figure in international comparisons of mobility, and he’s put together the best data around. Other authors and other datasets yield the same conclusions."
Wolfers, "Is Higher Income Inequality Associated with Lower Intergenerational Mobility?", Freakanomics 19 januari

Och Corak har svarat Winships svar på Coraks svar, och inkluderar denna talande bild, som inkluderar 25 länder istället för 10 som i Kruegers "Gatsbykurva":

Miles Corak, "The Economics of the Great Gatsby Curve: A picture is worth more than a thousand words", 18 januari
- detta är Coraks svar på Winships svar, också från 18 januari, som finns här.

---
Uppdatering 1 februari
Lane Kenworthy har ett bra nytt inlägg på frågan: kan man förena stor inkomstojämlikhet med låg ojämlikhet i möjligheter (dvs hög social rörlighet)? Exemplet han tar är att inkomstojämlikheten ökat kraftigt i Sverige men att den sociala rörligheten ännu tycks högre än i t ex USA, eftersom Sverige har ett mer utbyggt och jämlikt utbildningssystem, inklusive förskolor.
Kenworthy, "Inequality, mobility, opportunity", 31 januari
även:
John Quiggin, "Social democracy and equal opportunity", Crooked Timber 29 januari

"Expansionary austerity"

2012-01-19T12:46:00.008+01:00

En av de mer emblematiska forskningsdebatterna i den nuvarande krisen har varit utifrån Alesina och Ardagnas (2009) omprövning av det ur-keynesianska att statliga nedskärningsprogram ger en avkylande effekt på ekonomin på kort sikt. Alesina och Ardagna hävdade tvärtom keynesianerna att det kan finnas en sådan udda fågel som "expansionary austerity". Dessutom kom de fram till att fiskal konsolidering genom utgiftssänkningar och behållen skattenivå gav bättre effekt än konsolidering genom högre skatter. Budskapet i pappret var alltså mumma för högern och det är inte förvånande att Paul Krugman på sin blogg anmärkt att "commenters keep citing this paper by Alesina and Ardagna as if it were a definitive rejection of Keynesian economics."

Ekonomer på IMF gick i förrförra årets Economic Outlook (kapitel 3) i debatt med Alesina och Ardagna och kom fram till precis motsatta slutsatser, det vill säga till stöd för en traditionell keynesiansk tolkning.

Robert Shiller ger i sin senaste Project Syndicate-kolumn en slags sammanfattning av debatten, här.

---
Alberto Alesina och Silvia Ardagna, "Large Changes in Fiscal Policy: Taxes Versus Spending", NBER Working Paper, oktober 2009
IMF, "Will It Hurt? Macroeconomic Effects of Fiscal Consolidation" (pdf), kapitel 3 i 2010 års World Economic Outlook.

Economist, "Cutting edge", 30 september 2009
Mike Konczal, "IMF, Economist and Roosevelt Institute on Alesina and Ardagna", Rortybomb 5 oktober 2010

---
Uppdatering 23 januari 2012
Jaime Guajardo, Daniel Leigh och Andrea Pescatori, "Expansionary Austerity: New International Evidence" (pdf), IMF Working Paper WP/11/158, juli 2011. Abstract:

"This paper investigates the short-term effects of fiscal consolidation on economic activity in OECD economies. We examine the historical record, including Budget Speeches and IMF documents, to identify changes in fiscal policy motivated by a desire to reduce the budget deficit and not by responding to prospective economic conditions. Using this new dataset, our estimates suggest fiscal consolidation has contractionary effects on private domestic demand and GDP. By contrast, estimates based on conventional measures of the fiscal policy stance used in the literature support the expansionary fiscal contractions hypothesis but appear to be biased toward overstating expansionary effects."

Via: C.O., "Austerity is a pain. So is tight money", Economist Free Exchange 19 januari. Med referenser även till:
Antonio Acconcia, Giancarlo Corsetti och Saverio Simonelli, "What is the size of the multiplier? An estimate one can’t refuse", voxeu 4 april 2011
Emi Nakamura och Jón Steinsson, "Does fiscal stimulus work in a monetary union? Evidence from US regions", voxeu 2 oktober 2011

Hur ser förhållandet mellan ökad inkomstojämlikhet och ökad politisk acceptans för ojämlikhet ut i USA över tid?

2012-01-16T17:36:00.013+01:00

USA är sedan länge ett av de rika länder med högst inkomstojämlikhet, och under de senaste trettio årens ökade ojämlikhet överlag har den ökat rejält också i USA*. En hel del statsvetare har funderat över politikens roll i denna process: har politiken ökat på ojämlikheten, har den ingripit för att minska ojämlikheten, eller har politikens effekt på inkomstojämlikheten varit plus minus noll? Och, hur har politikens skeende i sig påverkats av den ökade ekonomiska ojämlikheten?

Statsvetarna Nathan J. Kelly och Peter K. Enns diskuterar i artikeln "Inequality and the Dynamics of Public Opinion" just dessa frågor, med fokus på kopplingen mellan inkomstfördelningen och vad de med US-amerikansk politisk terminologi kallar "liberalism" i opinionen.

De utgår från en forskningsdiskussion om politikens roll i den ökade ojämlikheten, en diskussion som delats i två läger: vad Kelly och Enns kallar "unequal democracy"-perspektivet (UD), och vad de kallar "dynamic democracy"-perspektivet (DD). UD leds av Larry Bartels (vars mästerverk Unequal Democracy jag har recenserat här, och som Marika Lindgren Åsbrink bloggat om här) och Martin Gilens, och deras huvudsakliga/säregna finding är att USA:s politiker reagerar mycket svagare på låginkomsttagares politiska preferenser än på höginkomsttagares. De har visat detta bland annat genom Bartels studie på hur senatorers åsikter korrelerar med låginkomst- och höginkomsttagare i senatorernas hemdelstater, och genom Gilens analys av kopplingen mellan masspreferenser och policyförändringar. UD-perspektivet implicerar att ökad inkomstojämlikhet kan leda till mindre politiskt deltagande (bland låginkomsttagare) och ökad ojämlikhet i politiskt inflytande, vilket minskar utrymmet för en progressiv fördelningspolitik, vilket skulle förklara att den ökade marknads-inkomstojämlikheten i USA de senaste 30 åren inte har mötts av ökad fördelningspolitik. Dynamic democracy-perspektivet, företrätt av Stuart Soroka och Christopher Wlezien (2008) samt Joseph Ura och Christopher Ellis (2008), ifrågasätter på empirisk grund Bartels och Gilens findings att låginkomsttagare skulle ha systematiskt mindre "voice" i USA:s politik än vad höginkomsttagare har. Soroka och Wlezien och Ura och Ellis menar sig med studier av samband mellan masspreferenser och policymaking visa att a) höginkomsttagares och låginkomsttagares preferenser förändrar sig på ungefär samma sätt över tid, och b) att kongressens policymaking svarar ungefär lika mycket på invånare oavsett vilken inkomstgrupp de är i.

Kelly och Enn påpekar (fn 7) att UD och DD än så länge skiljer sig åt på så sätt att UD-studierna använder sig av empiri från enstaka nedslag i politiken, mellan DD-studierna använt empiri med en tidsdimension (tidsseriedata). UD ser då absoluta skillnader mellan låginkomsttagares och höginkomsttagares preferenser, medan DD ser hur de två gruppernas preferenser förändrar sig "i takt" om än på olika nivåer. Perspektivet på hur olika respektive lika de två gruppernas preferenser är blir därför olika i UD och DD, vilket kan förklara att de kommer fram till olika slutsatser om politikens responsivitet mot olika inkomstgrupper. (Kelly och Enn använder själva tidsseriedata, vilket talar för att de ska komma till DD-slutsatser.)

Kelly och Enns substantiella ärende i artikeln är att förena två faktum som man kan associera med UD respektive DD. UD-faktumet: att politiken inte blivit mer omfördelande i respons till den ökade marknadsinkomstojämlikheten. Och DD-faktumet: att politikerna är lika responsiva till låginkomsttagare som till höginkomsttagare.

De gör detta genom att medelst regressionsanalys undersöka inkomstojämlikhetens påverkan på opinionen, eller vad de kallar "public mood liberalism". Begreppet "public mood" tar de från statsvetaren James Stimson, och det är ett aggregerat mått med en skala 0-100 som sätter ihop svaren på en mängd olika policyfrågor till ett enda index där skalan är hur positiv man är till "government expansion". Mer positiv till större stat och statlig inblanding, mer "liberal"; mindre positiv, mer "conservative". State of the art i vad som bestämmer public mood i USA är enligt Kelly och Enns delat i två läger. 1, public mood som termostatiskt svar på vad regeringen gör, där en mer "liberal" regering ger anti-liberalt svar i befolkningen och vice versa. 2, public mood som en funktion av hur ekonomin går: högre arbetslöshet ger stöd för vänsterpolitik ("liberalism") medan högre inflation ger stöd för högerpolitik. Från dessa två skolor tar Kelly och Enns kontrollvariabler till sina regressioner, där den teoretiskt intressanta oberoende variabeln förstås är inkomstfördelningen. Måttet på inkomstfördelning som de använder är familje-gini. Data är årliga och för USA åren 1952-2006.

De använder en error correction model och resultatet av huvudmodellen syns i kolumn 3 nedan:

Alla modellerna inkluderar en laggad version av den beroende variabeln. Modell 1 inkluderar utöver denna bara kontrollvariablerna från termostat- respektive ekonomiska läget-hypotesen, medan modell 2 kombinerar inkomstojämlikhet med termostat-kontrollerna och modell 3 är den fulla modellen, med inkomstojämlikhet och alla kontroller. Vi ser att i båda modellerna (2 och 3) där ginis nivå föregående år är med, så har den variabeln den förväntade negativa effekten och statistiskt signifikant (om än bara på 90 procentsnivån). (Förändringen i gini, ΔIncome inequality, är däremot inte signifikant.) Nivån på inkomstojämlikheten har en effekt på -16,22 respektive -18,00 i modell 2 respektive 3. Skalan på gini är mellan 0 och 1 och nivån varierar i datasetet mellan 0,35 och 0,44, så med modell 2:s skattade effekt så skulle en ökning från datas lägstanivå på gini till högstanivån (0,35-->0,44) minska "public mood liberalism" med 1,46 enheter på skalan 0-100, och med en större effekt på längre sikt: -5,84. Nivån på public mood liberalism varierar i datasetet mellan 49 och 69, vilket innebär att den ökning av inkomstojämlikheten som skett enligt Kelly-Enns modell kan förklara en stor del av den minskade "liberalismen" i USA:s attityder.

För att ytterligare belägga sin relevans gentemot unequal democracy-perspektivet så går Kelly och Enns vidare med en regression där folk som uttalar sig om sin "mood liberalism" är uppdelade per inkomstkategori. K och E har här definierat "låginkomst" som den lägsta kvintilen och "höginkomst" som den högsta kvintilen. I tabellen nedan ser vi till vänster modellen med termostat-kontrollerna och inkomstojämlikheten med resultat uppdelade på låginkomst- och höginkomsttagare, och till höger ser vi den fulla modellen där också ekonomiska läget-kontrollvariablerna är inkluderade.

Vi ser att för båda inkomstgrupperna är inkomstojämlikheten (som nivå, inte förändring) negativ och signifikant på public mood liberalism i båda modellerna. Kelly och Enns tycker själva att denna finding för låginkomsttagarna är överraskande: varför skulle de bli mer höger av ökad inkomstojämlikhet? De spekulerar i betydelsen av brist på pålästhet och att låginkomsttagarnas preferenser kanske styrs av höginkomsttagarnas, vilket är ett problem: "if the poor and the wealthy update their opinions synchronously because the poor simply follow the rich, this is hardly good for democracy." De spekulerar också i huruvida det har med media att göra och att media i tider med hög tillväxt förmedlar individualistiska historier om hur bra det går för folk på toppen, vilket skulle minska "public mood liberalism". Och att det, faktiskt, kan handla om falskt medvetande orsakat av samhällselitens styre av media och opinion: "Economic and political elites may be able to shape the opinions of the poor through distraction and/or misinformation, perhaps even giving rise to a form of false consciousness among the poor."

I vilket fall så hävdar de att denna finding sammanför UD och DD på ett lyckat sätt: ja, som UD säger så innebär inte ökad ojämlikhet att man får mer omfördelning (contra Meltzer-Richard), men som DD säger så är inte detta på grund av ojämlik politisk responsivitet. Istället beror detta på att större ojämlikhet skiftar opinionen till höger. Varför ska den då göra det? Kelly och Enns avfärdar Meltzer-Richard-modellen utifrån vad de kallar Benabou-modellen, utifrån ett paper av nationalekonomen Roland Benabou (2000). Benabou utgår ifrån att offentliga satsningar ökar det allmänna välmåendet eller den totala nyttan i befolkningen, men att när ojämlikheten växer så ökar antalet personer som förlorar på offentliga satsningar. Därför kan ökad ojämlikhet leda till minskad public mood liberalism, hävdar K och E.

Det finns dock massor av invändningar som man kan göra mot deras undersökning. Varför redovisas inte - lämpligtvis i fotnoterna - ifall resultaten är robusta mot användande av andra mätt på inkomstojämlikhet, såsom 90-50, 90-10 eller topprocentens andel av de totala inkomsterna? Och, kanske mer substantiellt, varför visar de inte nivåerna på public mood liberalism för låg- respektive höginkomsttagare? Okej att PML-nivån för de två grupperna rör sig i takt, men avståndet emellan de två gruppernas nivåer (antagligen: mer PML hos låginkomsttagare), kan ju ändå vara konstant och signifikant! Och om så är fallet så kan jag inte se varför påvisandet att de på marginalen påverkas likadant av ökad inkomstojämlikhet, skulle invalidera unequal democracy-perspektivets påstående att politiker är mer responsiva till höginkomsttagare.

Not
*Jag har skrivit en lång text/forskningsöversikt om detta: "Varför har inkomstojämlikheten ökat i USA sedan 1980?", februari 2011.

Referenser
Roland Benabou, "Unequal Societies: Income Distribution and the Social Contract" (pdf), American Economic Review, mars 2000
Nathan J. Kelly och Peter K. Enns, "Inequality and the Dynamics of Public Opinion: The Self-Reinforcing Link Between Economic Inequality and Mass Preferences" (pdf), American Journal of Political Science oktober 2010
Stuart Soroka och Christopher Wlezien, "On the Limits to Inequality in Representation" (pdf), PS: Political Science and Politics, nr 2 2008
Joseph Daniel Ura och Chris Ellis, "Income, Preferences, and the Dynamics of Policy Responsiveness" (pdf), PS: Political Science and Politics nr 4 2008

också bloggat om Kelly & Enns artikel: John Sides, "Does Inequality Make People More Conservative?", Monkey Cage 6 oktober 2010

Vad om Robin Hood är socialkonservativ?

2012-01-16T14:17:00.008+01:00

Hur påverkar ökad inkomstojämlikhet fördelningspolitiken? Blir fördelningspolitiken mer omfördelande när inkomstojämlikheten ökar? Och hur medieras den ökade inkomstojämlikheten av partipolitik? Dessa frågor tittar den norske statsvetaren Henning Finseraas på i artikeln "What if Robin Hood is a social conservative?", publicerad i Socio-Economic Review år 2010.

Finseraas genomför sin studie i två steg: en på individnivå, hur individen påverkas av makrofaktorerna inkomstfördelning och partipolarisering, och en på makronivå, hur länders omfördelningspolitik påverkas av inkomstfördelning och partipolarisering.

Individnivå: hur individens vänster-höger placering påverkas av moralpolitisk partipolarisering
F hävdar att mer partipolarisering i en moral-politisk dimension är associerad med ett svagare förhållande mellan en medborgares åsikter om omfördelningspolitik och densammes generella politiska orientering. Finseraas bygger detta på att medborgare när de väljer parti-identifikation och vänster-höger-identifikation bygger detta både på en ekonomisk-politisk dimension och en moralpolitisk dimension, och att personer som står till vänster fördelningspolitiskt i någon mån tenderar att vara moralkonservativa, och vice versa. (Jfr Svallfors.) Det är intressant att Finseraas här uttryckligen utgår ifrån (s 287) att vänsterpartier tjänar på att politiken i hög grad organiseras kring klass och fördelningspolitik och att högerpartier därför gärna försöker polarisera väljarna på den moralpolitiska dimensionen.

F testar denna hypotes genom en ordered logit-regression där den beroende variabeln är medborgares självidentifiering på en vänster-höger-skala från World Values Survey, och de två intressanta oberoende variablerna är moralpolitisk partipolarisering mätt med kodade valmanifest-data från Comparative Manifesto Project, och att personen a) tjänar mindre än medianinkomsttagaren, eller b) att personen i WVS uttalar stöd för omfördelningspolitik. Studien baserar sig på statistik för 21 rika länder åren 1981-2004*.

Vänster-höger-placeringen mäts på en skala från 1 till 10 där 1 är extremt höger och 10 extremt vänster. Partipolariseringen mäts genom att F tar CMP-kodningen för följande frågor: militära utgifter, patriotism och nationalism, "traditionella moraliska värderingar", lag och ordning, och multikulturalism, och mäter avståndet mellan vänsterblocket och högerblocket i ett land på dessa frågor.

Regressionens mest intressanta oberoende variabel är en interaktion mellan inkomststatusen/fördelningsvänligheten å ena sidan och CMP-partipolariseringen å den andra. Vidare kontrollerar F för faktorer som man vet påverkar medborgares tendenser till vänster-höger-placering: vissa liberala värderingar, huruvida man går i kyrkan, kön, ålder, utbildningsnivå, och huruvida man tar emot penga-överföringar från staten. F:s resultat för denna analys syns i bilden nedan, där det är kolumn 1 som är mest intressant:

Vi ser (i kolumn 1) att effekten på den beroende variabeln, där 1 är extrem höger och 10 är extrem vänster, av att ha en inkomst under medianen är positiv, vilket är logiskt: låginkomsttagare är överlag mer vänster än höginkomsttagare. Men vi ser också, och det är huvudresultatet, att effekten av interaktionen mellan att vara "låginkomsttagare" (i denna definition) och partiernas moralpolitiska polarisering, "Below median * polarization" är negativ, vilket innebär att med mer polariserade partier så blir låginkomsttagare inte mer vänster i lika hög grad som tidigare. Enligt F så är sannolikheten i modellen för att en låginkomstväljare ska identifiera sig som vänster (leftscale-värde på 6 eller högre) 60,8 % i en situation utan moralpolitisk vänster-höger-partipolarisering, och 57,5 % i en situation med hög sådan polarisering (s 296).

Makronivå: moralpolitisk partipolarisering ger mindre omfördelande svar på ökad inkomstojämlikhet
Den andra hypotesen i Finseraas studie är att eftersom egalitarianer blir mindre vänster i starkt moralpolitiskt polariserade system så kommer mer moralpolarisering att ge svagare omfördelningspolitiskt svar på ökad inkomstojämlikhet. Den beroende variabeln i detta steg är hur mycket skatte- och omfördelningspolitik minskar gini-koefficienten för hushåll, med statistik från Fiscal Distribution data set. (F testar med både gini-koefficient bara för hushåll i arbetsför ålder, och med gini för hela befolkningen inklusive pensionärer.) Här är det pre-fördelnings-gini och moralpolitisk partipolarisering som är de två intressanta oberoende variablerna, och framför allt interaktionen mellan de två; Finseraas teori om hur moralpolitisk polarisering försvagar vänstern genom att splittra dess väljarbas implicerar ju att med ett mer moralpolitiskt polariserat partilandskap så kommer den fördelningspolitiska responsen på ökad inkomstojämlikhet att försvagas. Resultatet från F:s huvudmodell för att testa denna hypotes syns i kolumn 1 nedan; kolumn 2 visar samma modell fast med gini-koefficienten utan pensionärer. Modellerna kontrollerar för variabler som man vet eller tror påverkar omfördelningspolitikens omfattning: hur stor andel av befolkningen som går och röstar, arbetslöshetens nivå (när arbetslösheten ökar så ökar omfördelningen mekaniskt eftersom mer a-kasse-pengar måste betalas ut, allt annat lika), hur stor andel av befolkningen som är över 65 år, facklig anslutningsgrad, och (loggad) BNP-nivå.

Vi ser att i båda modellerna så leder ökad ojämlikhet i sig till mer omfördelning (i strid med min egen teoretiskt grundade uppfattning**), men interaktionen mellan moralpolitisk polarisering och ökad ojämlikhet har en negativ effekt på omfördelningens omfattning. Plotten nedan illustrerar effekten av moralpolitisk polarisering på omfördelningspolitiken: desto mer polarisering, desto mindre effekt får ökad inkomstojämlikhet på omfördelningens omfattning.

Implikationer
Finseraas drar en överraskande stark politisk slutsats ur studien: "these results show that distancing themselves from the Left on non-economic issues might be an efficient strategy for anti-redistributive rightist parties wishing to reduce the extent of redistribution" (s 298). Man kan dock fråga sig hur relevant detta är i Sverige; även om KD med "verklighetens folk"-retoriken försökt sig på denna strategi så tycks detta ha misslyckats rätt rejält och som att det i socioekonomiskt definierade svenska partilandskapet fortfarande är just ekonomisk-politisk kompetens som leder till framgång; lex "Nya Moderaterna".

Not
*Länderna som är inkluderade är: Australien, Österrike, Belgien, Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Grekland, Island, Irland, Italien, Japan, Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, Sverige, Schweiz, Storbritannien och USA. Åren är olika kombinationer av 1981-2004.
**Finseraas hävdar (s 294) att detta i förhållande till "Robin Hood-paradoxen" förvånande resultat kan bero på att RHP-studierna brukar ha löneojämlikhet som oberoende variabel medan F:s studie har hushållsojämlikhet i stället.

Referens
Henning Finseraas, "What if Robin Hood is a social conservative? How the political response to increasing inequality depends on party polarization", Socio-Economic Review 2010

Vad vet vi om den globala inkomstojämlikheten?

2012-01-15T16:54:00.000+01:00

Vad vet vi om den globala inkomstojämlikheten? Och hur definierar vi över huvud taget ett sådant begrepp? Och när vi väl har en definition, hur mäter vi verkligheten utifrån den? Här ska jag kort diskutera detta utifrån ekonomerna Sudhir Anand och Paul Segals eminenta forskningsöversiktsartikel "What do we know about global income inequality?" från Journal of Economic Literature år 2008.

För att börja med begreppet. Anand och Segal skiljer utifrån Branko Milanovic på tre olika mått som man kan ha i åtanke när man pratar om "global inkomstojämlikhet" eller "global inkomstfördelning". Det första är helt enkelt relationerna mellan olika länders BNI per capita. Det andra är mellan-lands-ojämlikhet, där varje individ i världen tilldelas sitt lands BNI/capita och ett mått räknas ut utifrån denna viktning. Det tredje och mest intressanta måttet, det som är mest troget till uttrycket "global inkomstojämlikhet", är fördelning mellan alla individer/hushåll i världen där varje enhet har sin egen inkomst och ingen hänsyn tas till nationsgränser.

Det är det tredje måttet som jag ska fortsätta med här. Hur mäter man då detta? Det är naturligtvis oerhört svårt eftersom det verkligen inte finns trovärdiga inkomstdata för alla individer/hushåll i världen, utan forskarna höftar rätt rejält och gör antaganden hit och dit. Anand och Segal konstaterar också att det finns flera metodologiska val som måste göras och där olika forskare skiljer sig åt:

”The studies differ in their manner of constructing a global distribution from the limited available data, particularly in their use of household surveys versus national accounts, their use of different purchasing power parity (PPP) exchange rates, and their estimation of within-country inequality.”

Alltså: använder man hushållssurveys eller nationalräkenskaper som grundkälla, använder man köpkraftsanpassade valutamått eller valutor till marknadspriser när man jämför mellan länder, och vilka beräkningar har man för landsvis ojämlikhet?

I ett diagram återproducerar Anand och Segal måtten, uttryckt osm gini-koefficient för världen, från 10 olika studier för år mellan 1960 och 2000:

Vi ser här att beräkningarna varierar mellan 0,62 och 0,72. Anand och Segals slutsats om detta är att studierna åtminstone är eniga om att nivån är väldigt hög (vilket inte är särskilt förvånande).

Vad studierna däremot inte är eniga om, och vad som också är intressant, är den globala inkomstfördelningens utveckling. Ökar den eller minskar den? Tja, enligt Bhalla och Sala-i-Martin så minskade den 1980-2000, men enligt Milanovic så ökade den åtminstone under 90-talet, och enligt Dikhanov och Ward så stod den tämligen stilla 1980-2000. Och i Dowrick och Akmals beräkningar så står den stilla om man mäter med vanligt köpkraftsjusterade dollars, men minskar om man mäter med "Afriat-justerade" dollars.

Att beräkningarna blir olika när man har så stora mätproblem och metodologiska problem som man har i denna fråga, är inte förvånande, och Anand och Segal ger mycket intressanta detaljdiskussioner av de olika studierna. Dessa detaljer lämnar jag dock därhän.

Referens
Sudhir Anand & Paul Segal, “What do we know about global income inequality?”, Journal of Economic Literature 2008. (Utkast tillgängligt här som pdf.)

Inkomstojämlikhet och förtroende, till vänster och höger

2012-01-12T16:05:00.007+01:00

Inkomstojämlikhet är, visar en rejäl forskningslitteratur, i rika länder på det hela taget negativt korrelerad med förtroende för andra människor och politiska institutioner. Detta faktum är utgångspunkten för statsvetarna Christopher Anderson och Matthew Singers artikel "The Sensitive Left and the Impervious Right", som tar analysen ett steg längre genom att gå ner på individ-nivån inom länder och se på effekterna av ojämlikhet på förtroende dels för höger-orienterade personer, dels för vänster-orienterade.

Anderson och Singer tar sitt mått på förtroende från den stora opinionsundersökningen European Social Survey från 2002-03 och två frågor där om "satisfaction with democracy" samt "trust in public institutions", som besvarats på en skala från 1 till 10 där 1 är extremt missnöje/lågt förtroende och 10 är extremt nöjd/hög tilltro.

Den oberoende variabeln på makronivån är gini efter skatter och omfördelning, hämtad från Luxembourg Income Study, och med kontroller för BNP-tillväxt, arbetslöshetsnivå, och en dummy för postkommunistiskt land. På individnivån är variabeln vänster-höger-självplacering på en skala från 0 till 11 där 0 är långt till vänster och 11 till höger; Anderson och Singer kodar en placering 0-2 som "vänster" och 9-11 som "höger". De kontrollerar vidare för individens inkomst, arbetslöshet, ickeröstning, ålder, utbildning, religiös tro med mera.

Tabellen nedan visar tre olika, men väldigt likartade, modeller för hur nöjd man är med demokratins funktionssätt, för 26 468 européer i 20 länder. Skillnaden mellan modell 1, 2 och 3 är att 2:an har med en interaktion mellan gini och personens ideologi och 3:an har både den interaktionen och en med gini och personens inkomst, medan modell 1 inte har någon av de interaktionerna.

Vi ser att i alla tre modellerna högre gini är associerad med lägre nöjdhet, och att i modell 2 och 3 också interaktionen mellan att vara vänster och högre gini är det. Detta visar att vänsterpersoner i högre grad reagerar på ökad ojämlikhet med minskat förtroende, än vad personer som inte är vänster gör.

Diagrammet nedan visar den enkla relationen mellan inkomstojämlikhet (gini) och ett index för nöjdhet med demokratin, uppdelat på vänster- och icke-vänsterpersoner:

Vi ser att lutningen är brantare för vänsterpersoner, vilket innebär att de reagerar skarpare på ökad ojämlikhet, med minskad nöjdhet med hur demokratin fungerar.

Referens
Christopher Anderson & Matthew M Singer, “The Sensitive Left and the Impervious Right: Multilevel Models and the Politics of Inequality, Ideology, and Legitimacy in Europe” (pdf), Comparative Political Studies 2008

Socialdemokraternas valdilemma 1998-2006, enligt Lindvall och Rueda

2012-01-12T14:50:00.007+01:00

I dessa tider av S-kris talas det en hel del om hur S förlorar väljare och vilka det är man förlorar. En av de vanligase troperna är att S problem idag är att man i för låg grad tilltalar medelklassen, och borde vara mindre "arbetarklassiga" för att så vinna fler väljare ur medelklassen.

Ett väldigt intressant paper av statsvetarna Johannes Lindvall och David Rueda behandlar dock ett annat tilltals- och väljardilemma för S. De utgår från en livlig nutida forskningslitteratur om så kallad "dualisering" av arbetsmarknaderna i de rika länderna*, en litteratur som betonar "the political and economic relevance of a division within labor distinguishing workers who enjoy stable and protected employment (insiders) from those who do not (outsiders)". Lindvall och Rueda hävdar att en sådan dualisering uppstått i Sverige sedan 90-talskrisen då massarbetslösheten kom till landet.

Enligt L & R har Socialdemokraterna därför i valen sedan 1994 haft ett dilemma i hur man ska kunna vinna röster hos outsiders och insiders samtidigt: de hävdar att om S betonar insiders intressen alltför mycket så kommer outsiders att gå till radikala partier eller sluta rösta, och om S betonar outsiders intressen alltför mycket så kommer insiders att gå högerut.

De mäter partiernas tilltal genom att kolla på data på vad partiledarna talade om i TV-debatter, genom rapporterna om valkampanjerna i statsvetenskapliga tidskrifter, och genom survey-data om hur väljarna uppfattade vad partierna pratade om. Hur insiders respektive outsiders röstade tar de från Valu. "Outsiders" definieras som arbetslösa, folk i arbetsmarknadsåtgärder, ofrivilliga deltidare, och folk som är anställda tidsbestämt.

Enligt Lindvall och Rueda vann S valet 1994 tämligen oproblematiskt, mycket genom den moderatledda regeringens impopularitet och arbetslöshetskrisen. Till 1998 hade dock arbetslösheten inte sjunkit särskilt mycket (från 9,0 procent till 7,6 procent från september till september enligt Eurostat), och S profilerade sig med frågor som maxtaxan, en reform som främst gynnar medelklassen. S tappade därför mycket väljarstöd bland outsiders som i många fall gick till V; i tabellen nedan ser vi att utifrån Valu så fick V 10,7 procent av rösterna från outsiders men bara 5,9 från insiders.

Andelen outsiders (med bred definition) som inte röstade ökade också kraftigt, från 7,2 till 16,0 procent, och skillnaden mellan insiders och outsiders i icke-röstning ökade från 2,8 till 7,3 proc.

I valet 2002 lyckades enligt Lindvall och Rueda S med insider-outsider-dilemmat genom att man pratade mer om sysselsättning än andra partier, men framför allt genom att man i valets viktigaste fråga, välfärden, lyckades övertyga många om att det borgerliga blockets välfärds- och ekonomiska politik skulle leda till sjunkande kvalitet i välfärden.

I valet 2006 kom dock insider-outsider-dilemmat tillbaka och det rejält. Arbetslösheten hade ökat svagt sedan 2002 (från 6,2 proc till 6,7 proc från valmånad till valmånad) och i motsats till S-ledaren Perssons förutsägelse att jobben inte skulle bli en valfråga så uppgav 35 procent av väljarna (att jämföra med 7 procent år 2002) att sysselsättningen var en avgörande fråga för deras partival. Och som Johan Martinsson (2009) har visat i sin avhandling så hade S redan tidigare förlorat förtroende hos väljarna i denna fråga, även om M i valet 2002 inte utnyttjade denna svaghet hos motståndarna. 2006 uppgav 35 procent av väljarna att M hade en bra sysselsättningspolitik medan bara 21 procent tyckte detsamma om S. Lindvall och Rueda visar att insiders hade lägre förtroende för S här än vad outsiders hade, år 2006.

Tabellen visar valresultat 2006 från Lindvall-Ruedas data uppdelat på insiders och outsiders, och det är intressant att jämföra denna tabell med den för valet 98 ovan:

Lindvall och Ruedas sammanfattning är: "In 1998, the Social Democrats chose the insiders, which led to a marginalization of outsiders and increased support for the Left Party. In 2006, the Social Democrats chose the outsiders, allowing the center-right to target insider groups that had previously voted for the Social Democrats."

Not
*För en introduktion till denna litteratur, se Johan Davidsson & Marek Naczyk, "The Ins and Outs of Dualisation: a Literature Review" (pdf), Barnett Papers in Social Research 2/2009, Department of Social Policy and Social Work, University of Oxford

Referenser
Johannes Lindvall & David Rueda, ”The insider-outsider dilemma in Sweden” (pdf), 2009
Johan Martinsson, “Economic Voting and Issue Ownership An Integrative Approach” (pdf), 2009

Relationen mellan inkomstfördelning och välfärdsstatens storlek, mellan länder och över tid

2012-01-09T00:23:00.009+01:00

En av de stora forskningsfrågorna i jämförande politisk ekonomi handlar om hur inkomstojämlikhetens omfattning i ett land hänger ihop med - påverkar och påverkas av - inkomstomfördelningens omfattning, och välfärdsstatens storlek. Nationalekonomer på 1970- och 80-talen (Meltzer & Richard 1981 m fl) brukade hävda att länder med högre marknads-inkomstojämlikhet skulle omdistribuera mer än länder med lägre marknads-inkomstojämlikhet, eftersom det skulle "behövas" mer för att nå en "lagom" nivå (jämvikt, eller något i den stilen).

Sedan har dock flera forskare, däribland Peter Lindert med hans "Robin Hood-paradox" med hjälp av växande dataset visat att det förhåller sig tvärtom: länder med lägre marknads-inkomstojämlikhet omdistribuerar mer, allmänt talat. Chicago-ekonomen Loukas Karabarbounis förklarar i ett mycket intressant nytt papper (pdf), utsett till bästa papper i Economic Journal under 2011, detta faktum med politisk ekonomi: ekonomiskt starkare låginkomsttagare ger politiskt starkare låginkomsttagare vilket ger mer omfördelning, medan ekonomiskt starkare höginkomsttagare ger politiskt starkare låginkomsttagare vilket ger mindre omfördelning eftersom de två grupperna, "the rich class" och "the poor class" som Karabarbounis på nationalekonomers naiva sätt och språk kallar grupperna, har olika politiska preferenser. Och mer pengar ger mer makt: "one dollar, one vote". (Se Aleman och Torres-Reyna 2011 för en annan approach.)

Jag tycker att det är problematiskt att denna litteratur blandar ihop "omfördelning" med "offentliga utgifter på välfärd", vilket jag tycker är två olika om än relaterade fenomen, men lämnar den invändningen åt sidan här. Vad jag är intresserad av här är nämligen: på vilken ledd förväntar vi oss att högre inkomstojämlikhet ger mindre omfördelning? Är det jämförande mellan länder, eller är det inom ett land över tid, eller gäller båda ledderna?

Vad som får mig att ta upp detta är diskussionen i ett metodologiskt paper av Sven Wilson och Daniel Butler (2008) om användande av time series cross section-data (TSCS), alltså data som har både en land-dimension (flera länder är med), och en tidsdimension (flera år per land är med). I TSCS-data kan man ju testa förhållandet mellan ojämlikhet och omfördelning/välfärdsutgifter både mellan länder och över tid, och hur ligger det då till: är högre inkomstojämlikhet associerad med mindre välfärdsstat mellan länder, inom länder över tid, eller båda två? Om vi inte skiljer på de två dimensionerna, utan bara gör en scatterplot med lite TSCS-statistik för 16 rika länder* 1980, 1985, 1990, 1995 och 2000 (n=71) med gini-koefficient från Luxembourg Income Study på x-axeln och offentliga sociala utgifter som % av BNP på y-axeln, så ser plotten ut så här:

Korrelationen är stark - -0,7 - och det finns goda teoretiska argument - one dollar one vote, osv - för att det faktiskt handlar om kausalitet och inte bara korrelation. (Problemet är väl omvänd kausalitet - förstås ger större välfärdsstat utifrån samma maktresursteori också jämlikare inkomstfördelning**. Att nyare papers som Alvarez och Torres-Reyna 2011 och Barth och Moene 2011 använder instrumentvariabler är inte förvånande.)

Men här är det som sagt hur relationen inkomstfördelning-välfärdsstat/omfördelning skiljer sig åt i tids- respektive och landsdimensionen som är intressant. Och här gör Wilson och Butler något gött i förhållande till ett gammalt paper (pdf) av Karl-Ove Moene och Michael Wallerstein, i American Political Science Review år 2001, om förhållandet mellan inkomstfördelning och välfärdsstatens storlek: W & B lägger in land-effekter i en scatterplot, vilket gör att vi får se korrelationerna/slopes för varje enskilt land i Moene och Wallersteins dataset, och inte bara den övergripande lutningen (som min -0,7 ovan). I plotten nedan är den feta heldragna linjen den regressionslinje man drar ur data med poolad analys, alltså att man klumpar ihop alla land-år-observationer och låtsas om att de är oberoende av varandra. Den feta streckade linjen är däremot den regressionslinje man får om man tar in land-dimensionen och analyserar varje lands förhållande över tid mellan fördelning och välfärdsstat, och därefter slår ihop varje lands regressionslinje till en stor.

Och vi ser att regressionslinjen för modellen med land-effekter (fixed effects) har motsatt lutning jämfört med den enkla modellen! Inom länderna så är ökad inkomstojämlikhet korrelerad med större välfärdsstat. Så det som driver den negativa korrelationen i datasetet som helhet mellan inkomstojämlikhet och välfärdsstatens storlek är skillnader mellan länder, inte inom länder över tid. För inom de rika länderna över de senaste trettio åren har inkomstojämlikheten ökat samtidigt som välfärdsstaterna vuxit, vilket innebär att korrelationen i tidsdimensionen är positiv medan korrelationen i land-dimensionen är negativ.

(motsvarande korrektion, land-effekter inlagda, utifrån de data som använts i det hemsnickrade exceldiagrammet ovan, ser ut så här:

Här är det bara Danmark som har en tydlig förväntad negativ korrelation mellan (postskattochtransfer) gini och välfärdsstatens storlek, medan till exempel Australien visar exakt motsatt, positiv korrelation.)

Och det här är ju samhällsteoretiskt väldigt intressant. Om vi köper maktresursteorin och "one dollar, one vote", och det gör vi ju i grund och botten, så borde korrelationen större inkomstojämlikhet - mindre välfärdsstat hålla över tid inom länder, och inte bara mellan länder. Så varför gör den inte det? Mitt snabba svar har två delar***. Ett, välfärdsstaten är á la Iversen en försäkringsmaskin och inte bara en klasskampsföreteelse (även om den är det också). Och även om välfärdsstaterna inte har krympt rent kvantitativt, så har de antagligen blivit mindre omfördelande sedan 1980. Två, "new politics of the welfare state": att avskaffa välfärdsstaten är en seg process eftersom överallt där den skapats är den populär. Denna seghet gör att den förväntade negativa korrelationen ännu inte syns i tidsdimensionen, men att den antagligen kommer att göra det om tio-tjugo år om inkomstojämlikheten kommer att fortsätta öka.

Not
*Länderna är: Australien, Österrike, Belgien, Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Irland, Italien, Nederländerna, Norge, Sverige, Spanien, Storbritannien och USA.
**Det är också problematiskt att jag använt post-skatt och transfer-gini som mått, eftersom det till synes är tautologiskt relaterat till "omfördelning". Men "omfördelning" är ju ovan omdefinierat till "välfärdsstatens storlek". Och för politisk styrka, den underliggande variabel som jag är intresserad av, är det post- inte pre-inkomstfördelning som räknas.
***En tredje väg att gå: detta är bara enkla regressioner. Finns det andra variabler som förklarar bristen på det förväntade negativa förhållandet inom länder sedan 1980? En är valsystem (jfr Iversen och Soskice, pdf).

Statistik
LIS, gini
OECD, "Social expenditure - Aggregated data"
OECD, "Gini coefficient (before taxes and transfers)"

Artiklar
Loukas Karabarbounis, "One Dollar, One Vote" (pdf), Economic Journal juni 2011
Sven E. Wilson och Daniel M. Butler, "A Lot More to Do: The Sensitivity of Time-Series
Cross-Section Analyses to Simple Alternative Specifications" (pdf), Political Analysis, nr 2 2007

---
jfr 7 april 2011, "Omfördelar länder med lägre marknadsinkomst-ojämlikhet mer?"
se också 1 juli 2011, "Har välfärdsstaten krympt?"

Zingales om intellectual capture

2012-01-08T12:38:00.005+01:00

Två "capture"-begrepp, "fångenskap" eller något i den stilen, har använts mycket i diskussionerna om finanskrisen och dess orsaker: "intellectual capture" och "cognitive capture". De betecknar fenomenet att ekonomer, policymakers med flera "fastnat" intellektuellt och tankemässigt i att tänka som finanskapitalet vill att de ska tänka, och att man i detta tänk därför genomfört pro-finanskapitalistiska reformer och avstått från reformer som vore bra för samhället som helhet men dåligt för finanskapitalet.

Denna "fångenskap" uppstår dels genom "svängdörren" mellan USA:s politik och administration å ena sidan och finanskapitalet å andra sidan - Larry Summers med flera viktiga policymakers i Obama-administrationen har arbetat för Goldman Sachs et al före och efter sin tid i administrationen -, dels genom att nationalekonomer och liknande är beroende av kapitalet för att kunna tjäna mer pengar.

Chicago-ekonomen Luigi Zingales har på American Economic Associations årsmöte i veckan presenterat ett paper om nationalekonomers "intellectual capture" i frågan om VD-löner. Zingales hävdar att ekonomer är beroende av företagen för att få tag på data och för att kunna få lukrativa konsultgigs, och därför är benägna att skriva apologetiska papers om VD-ersättningar, och att även redaktörer på de prestigefyllda akademiska tidskrifterna lider av denna bias, vilket ytterligare förvrider vad som publiceras i frågan. Bloombergs Mark Whitehouse refererar:

"Zingales offers a couple ways to combat capture. For one, making more data publicly available might limit the influence businesses can wield. Beyond that, if journal editors and department heads are more aware of the dangers, they might better be able to monitor their own behavior. That wouldn't be enough to eliminate the adverse incentives, but it would be a start."

Whitehouse, "On the Capture of Economists", Bloomberg 7 januari

---
jfr 12 april 2010, "The Wall Street - vita huset-nexus: exemplet Summers"

Vänsterns tilltal och den ekonomiska utvecklingen

2012-01-06T12:08:00.006+01:00

Katrine Kielos konstaterade i början av oktober förra året att Håkan Juholts tilltal under hans första sju månader som partiledare i princip var en litania om hur allting förfaller och blir sämre i borgarnas Sverige. Men som Kielos konstaterade, det här med att allting blir sämre är någonting som S-partimedlemmar gillar att höra när vi har en borgarregering men det är faktiskt inte nödvändigtvis hur de breda folklagren uppfattar utvecklingen. De flesta människor är inte så politiserade att de bedömer utvecklingen för sitt eget liv, sin privatekonomi och samhället i stort huvudsakligen utefter regeringens färg: många partiaktivister må tydligt känna av regeringens färg genom att aktivisterna själva, eller bekanta till dem, får eller förlorar uppdrag och jobb (politiskt sakkunnig etc) beroende på hur det går i valen, men för de allra flesta svenskar är inte den parlamentariska politiken en del av vardagen på det sättet. Och därför måste, just som Kielos konstaterade, de röda partierna höja blicken och inte predika för kören för mycket.

Jonas Wikström gör en relaterad poäng i samband med V-partikongressen och utifrån Lars Ohlys avgångstal:

"Fattigsveriges återkomst, pratade Ohly om. Men till skillnad från 70- och 80-talet har ju de svenska reallönerna ökat rätt kraftigt under 90- och 00-talet. Det har förstås inte gått svenska löntagare förbi. Allt är inte frid och fröjd, och visst, det hade kunnat vara ännu bättre om facket varit starkare - jag säger bara att Vänsterpartiet måste förhålla sig till människors egna upplevelser av den egna situationen och den egna ekonomin."

Just så. Kolla t ex på Marika Lindgren Åsbrinks bild på inkomstutvecklingen 2006-2010 per inkomstdecil: alla deciler utom den lägsta har ökat sina inkomster. Sen har inkomsterna för decil 1 sjunkit, men man kan väl inte förvänta sig att folk i allmänhet/medianväljaren ska ha koll på det och per default vara heligt förbannade?

---
Uppdatering 12 januari
Mer om att vänsterpersoner och icke-vänsterpersoner reagerar olika på ökad ojämlikhet: "Inkomstojämlikhet och förtroende, till vänster och höger".

Demokratisk islamism

2012-01-05T10:13:00.003+01:00

Adam Shatz är i senaste numret av London Review of Books optimistisk om islamistiska rörelsers demokratisering i Mellanöstern; enligt Shatz, som åberopar sociologen Asef Bayat, så har islamister sett Turkiet och Indonesien som exempel på att man kan förena demokrati med islamskt leverne.

Om islamismens lockelse:

"Whenever Islamists such as Hamas came to power in elections, other, more comforting explanations were sought for their success. What appealed to voters was their opposition to corruption, their dedication to ‘resistance’, their charitable work providing education and healthcare in slums: anything but their belief in faith-based governance. But in the Arab world today, these selling points are all part of the same package. Since the collapse of Nasserism in 1967, Islamism has provided the Arabs with an idiom of resistance, one with an even stronger claim to cultural authenticity than secular nationalism. The lustre of Islamism has also been burnished by concrete achievements: the success of the AKP in Turkey and Erdogan’s growing stature as a regional leader who has defied American wishes; the 2006 ‘divine victory’ of Hizbullah in Lebanon, which washed away some of the humiliation the Arabs have felt since the 1967 defeat. Erdogan and Hizbullah’s secretary general, Sheikh Hassan Nasrallah, are folk heroes in Egypt."

Om demokratisering av islamismen:

"The Islamism of today is very different from the Islamism of the 1980s and 1990s, when radical jihadis rose up against secular-nationalist regimes in Syria, Algeria and Egypt, turning Hama, Algiers and Cairo into war zones. Their interpretation of majority rule doesn’t always make room for minority rights, but aside from al-Qaida and a fringe of extremists, Islamists now aim to achieve their goals through democratic politics. Even the hardline Salafis, who for years rejected elections as un-Islamic, have been grudgingly won over. Islamists have been chastened by their experience of state repression, and by al-Qaida’s attacks against fellow Muslims, which disgusted even those Muslims who had been inclined to see Osama bin Laden as a defender of the faith. They have also drawn important lessons from the experience of Turkey and Indonesia, which persuaded them that, as the sociologist Asef Bayat puts it, ‘Muslims could confidently remain Muslim but also have a democratic state.’

Today’s Islamists are far from liberal, but they understand that they have much to gain from working with liberals, and that democratic governance may provide the ummah, and the faith itself, with better protection than a rigid Islamic state such as Iran or Saudi Arabia. Bayat describes the loose coalition of liberal and Islamist democrats as ‘post-Islamist’, in that they seek to establish ‘a pious society within a democratic state’, drawing inspiration from religion but emphasising rights over obligations."

Shatz, "Whose Egypt?", London Review of Books 5 januari 2012

Ett bra Iversen-citat om kapitalism och demokrati, apropå Streecks NLR-essä

2011-12-15T00:31:00.006+01:00

Wolfgang Streecks relevanta och långa essä från det senaste numret av New Left Review, "The Crises of Democratic Capitalism", ska översättas till svenska, och diskussionerna om den påminner mig om ett episkt citat från den kvantitative Harvard-statsvetaren Torben Iversen. Citatet kommer från inledningen till Iversens kapitel i Oxford Handbook of Political Economy, och sätter fingret på den centrala teoretiska fråga som ligger bakom Streecks nutidshistoriska diskussion: hur kan kapitalismen och demokratin, med spänningen mellan kapitalismens ojämlikhet och demokratins nominella jämlikhet, förenas? Och det är så oerhört elegant och effektivt skrivet; hur ska man börja en essä om inte så här:

"A question permeates much comparative political economy from the classics to
contemporary scholarship: how it is possible to combine capitalism with democracy?
The former produces stark inequalities in the distribution of property and income,
while the latter divides power in a manner that is in principle egalitarian (one person, one vote). So why don’t the poor soak the rich? And if they do, how can capitalism be a viable as an economic system?"

Föredömligt.

---
Iversens essä finns att läsa här, som pdf.

Den konservative FT-kolumnisten Christopher Caldwell, vars bok om multikulturalism i Europa Perry Anderson har hyllat, hyllar i sin tur Streecks NLR-essä:

"The most powerful description of what has gone wrong in western societies was recently laid out by the German sociologist Wolfgang Streeck in the New Left Review.
He argues that full employment policies of the golden age of social democracy caused the voting public’s measures of the proper allocation of resources to diverge widely from market measures. Meeting both measures required more resources than governments could get their hands on. They filled the gap through various tricks: inflation, deficit financing, deregulated private credit and now the public commandeering of private resources for bail-out programmes.

Every effort to fix our current economic ills runs into the problems Prof Streeck lays out. Is a bail-out regime, or an austerity regime, compatible with democracy? The last prominent leader before Mario Monti, Italy’s new prime minister, to exercise power as an appointed senator was Augusto Pinochet. Is Keynesian stimulus compatible with democracy? The scandals in the US over the Obama administration’s subsidies to green-energy giants have been exacerbated by the question of whether there are products that a government can require its citizens to buy – an issue that the administration’s health plan has brought before the Supreme Court.
/.../ The present crises – of inequality, growth, debt and currencies – demand a degree of economic predictability that liberal democracy is having trouble providing."

Caldwell, "The protests failed but capitalism is still in the dock", FT 18 november 2011

Vad betyder "europakten"?

2011-12-14T10:49:00.007+01:00

"the Dutch and the Austrians will not be persuaded any time soon to merge their tax structures and authorities with those of Greece and Italy. Nor does anyone expect them to adopt common benefit levels or health systems. “Fiscal union” means common rules for budgetary discipline across the eurozone.

Formal constraints on state budgets have been adopted widely. The modern debate began with the Gramm-Rudman-Hollings Act, which Congress approved in 1985. The legislation required that the US federal budget be balanced annually, and imposed automatic expenditure cuts if this aspiration was not fulfilled. The Act had no effect on the behaviour of the US government/.../

Britain and the US lead the world in accountancy, both conscientious and creative. They have an independent judiciary, honest statistical services and relatively honest politicians. But they have been unable to enforce self-imposed rules of budgetary discipline. We are now asked to believe that countries with weaker political structures will reliably implement budgetary disciplines imposed from outside. /.../

rules for imposing budgetary discipline across the EU already exist. The Maastricht criteria require that member states must hold deficits below 3 per cent of GDP and borrowings below 60 per cent of national income. At my last count, this requirement was met in three states among the eurozone’s 17 members – Estonia, Finland and Luxembourg. The sanctions permitted by the treaties have never been enforced and you would have been naive to have imagined otherwise."

John Kay, "Taverna talk of fiscal union will remain just that", FT 14 dec

"the failure of the eurozone’s leaders to devise a credible remedy for the ills of the currency union. They propose, instead, to tighten the screws on fiscal deviants. It may feel good. But it will not work."

Martin Wolf, "A disastrous failure at the summit", FT 13 dec

"What was supposedly agreed in Europe on Friday just ain’t gonna happen."

Paul Murphy, "Fines all around", FT Alphaville 12 dec

Rachman inte imponerad av europakten eller dess betydelse:

"The only relevance that last week’s debate had to the financial crisis is that investors were hoping that the announcement of a “fiscal compact” – involving much tougher supervision of national budgets in the future – might provide cover for the European Central Bank to buy Italian and Spanish bonds until the crack of doom, or at least until more private investors could be persuaded back into the market. "

Gideon Rachman, "The summit will prove a footnote", FT 12 dec

förhindrar europakten keynesiansk politik? Oenighet:

"Mr O’Rourke claims that:

[T]he version [of the “fiscal stability union”] on offer would constitutionalize pro-cyclical adjustment in recession-hit countries, with no countervailing measures to boost demand elsewhere in the eurozone.

Now, a debt brake of the Swiss or German type is supposed to ensure a balanced fiscal policy: expansionary in downturns and (more importantly) contractionary during boom times. In other words, fiscal policy should be neutral on average. Such a debt brake is the attempted constitutionalisation of automatic-stabiliser Keynesianism."

http://www.economist.com/blogs/freeexchange/2011/12/fiscal-policy-0

http://www.dagensarena.se/debatt/jonas-sjostedt-%E2%80%9Deuropakten-ingen-losning-pa-krisen%E2%80%9D/

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinekielos/article14074641.ab

---
Uppdatering 19 januari 2012
Martin Feldstein, professor i nationalekonomi vid Harvard och tidigare chefsekonom för president Reagan, är inte imponerad av europakten, så som dess utformning diskuteras:

"The European Union’s summit in Brussels in early December was intended to prevent such debt accumulation in the future. The heads of member states’ governments agreed in principle to limit future fiscal deficits by seeking constitutional changes in their countries that would ensure balanced budgets. Specifically, they agreed to cap annual “structural” budget deficits at 0.5% of GDP, with penalties imposed on countries whose total fiscal deficits exceeded 3% of GDP – a limit that would include both structural and cyclical deficits, thus effectively limiting cyclical deficits to 3% of GDP.

Negotiators are now working out the details ahead of another meeting of EU government leaders at the end of January, which is supposed to produce specific language and rules for member states to adopt. An important part of the deficit agreement in December is that member states may run cyclical deficits that exceed 0.5% of GDP – an important tool for offsetting declines in demand. And it is unclear whether the penalties for total deficits that exceed 3% of GDP would be painful enough for countries to sacrifice greater countercyclical fiscal stimulus.

The most frightening recent development is a formal complaint by the European Central Bank that the proposed rules are not tough enough. Jorg Asmussen, a key member of the ECB’s executive board, wrote to the negotiators that countries should be allowed to exceed the 0.5%-of-GDP limit for deficits only in times of “natural catastrophes and serious emergency situations” outside the control of governments.

If this language were adopted, it would eliminate automatic cyclical fiscal adjustments, which could easily lead to a downward spiral of demand and a serious depression. If, for example, conditions in the rest of the world caused a decline in demand for French exports, output and employment in France would fall. That would reduce tax revenue and increase transfer payments, easily pushing the fiscal deficit over 0.5% of GDP.

If France must remove that cyclical deficit, it would have to raise taxes and cut spending. That would reduce demand even more, causing a further fall in revenue and a further increase in transfers – and thus a bigger fiscal deficit and calls for further fiscal tightening. It is not clear what would end this downward spiral of fiscal tightening and falling activity.

If implemented, this proposal could produce very high unemployment rates and no route to recovery – in short, a depression. In practice, the policy might be violated, just as the old Stability and Growth Pact was abandoned when France and Germany defied its rules and faced no penalties.

It would be much smarter to focus on the difference between cyclical and structural deficits, and to allow deficits that result from automatic stabilizers. The ECB should be the arbiter of that distinction, publishing estimates of cyclical and structural deficits. That analysis should also recognize the distinction between real (inflation-adjusted) deficits and the nominal deficit increase that would result if higher inflation caused sovereign borrowing costs to rise.

Italy, Spain, and France all have deficits that exceed 3% of GDP. But these are not structural deficits, and financial markets would be better informed and reassured if the ECB indicated the size of the real structural deficits and showed that they are now declining. For investors, that is the essential feature of fiscal solvency."

Feldstein, "How to Create a Depression", Project Syndicate 16 januari

Många olika sorters utbildning kan vara bra för att förstå ekonomin

2011-12-07T10:58:00.002+01:00

"Gillian Tett, the FT’s US managing editor, with her PhD in anthropology, understood the origins of the 2007-08 crisis by watching the markets and interviewing the participants. "

John Kay, "Horses for courses: picking market models", FT 6 december

---
se också Peter Lauria, "The Most Powerful Woman in Newspapers?", Daily Beast maj 2010

Minimilöner, industrialisering och multipla jämvikter

2011-11-30T23:50:00.002+01:00

"Big Push models suggest that local product demand can create multiple labor market equilibria: one featuring high wages, formalization, and high demand and one with low wages, informality, and low demand. I demonstrate that minimum wages may coordinate development at the high wage equilibrium.

/.../ formal employment increases and informal employment decreases in response to the minimum wage. Local product demand also increases, and this formalization occurs only in the non-tradable, industrializable industries"

Jeremy Magruder (UC Berkeley), "Can Minimum Wages Cause a Big Push? Evidence
from Indonesia", paper 23 september 2011

via Chris Blattman, 17 nov

Eurokrisen, uppdatering inför den 9 december

2011-11-30T22:52:00.013+01:00

"the people who bullied Europe into adopting a common currency, the people who are bullying both Europe and the United States into austerity — aren’t technocrats. They are, instead, deeply impractical romantics."
Paul Krugman, NYT 20 nov

Den 9 december är det toppmöte igen så det kan vara lönt med ett försök till sammanfattning av vad som hänt sedan sist.

"Mr. González-Páramo even accused investors of cynical self-interest when they pleaded for a European version of quantitative easing, the use of large purchases of securities to encourage economic growth.

“Market participants that call for the E.C.B. to play this role may care only about the nominal value of their assets and the need to avoid losses,” he said in Oxford.

To outsiders, it may seem that the E.C.B., based in Frankfurt and steeped in the conservative culture of the Bundesbank, would rather let the euro go up in smoke than compromise its principles. But policy makers do not see the choice in those terms.

To them, the best way to address the crisis is to stick to principles, the most important of which is preserving price stability. That is set out in the first sentence of the statute that defines the E.C.B.’s tasks. “The primary objective” of the European system of central banks “shall be to maintain price stability,” the statute reads. "
NYT, 25 nov
http://www.nytimes.com/2011/11/26/business/global/as-crisis-deepens-ecb-stands-firm.html

"the situation in Europe is dire, and two issues crossing my desk this afternoon only add to my angst. First, Karl Smith at Modeled Behavior sees that the ECB is losing all control of monetary policy /.../
Very, very scary - remember that the ECB is the last great hope. But it can't be effective if the European banking system collapses, which looks more likely each day. A signal that the related rush to cash is severe is that the ECB is no longer able to fully sterilize its asset purchases. Stories at the Wall Street Journal and the Financial Times. Recognize the risk that even when the ECB switches to quantitative easing, the resulting cash just sits unused in bank reserves. Sound familiar? Europe has liquidity trap written all over it.

A second point comes from Edward Harrison, who spots a story which claims France and Germany are looking to impose a strict zero (!) percent budget deficit target by 2016."
Tim Duy 29 nov
http://economistsview.typepad.com/timduy/2011/11/more-europessimism.html

"It should be painfully evident at this point that any process toward greater fiscal integration will be a years-long process. Financial markets, however, move at something much closer to the speed of light - as fast as traders can hit the "sell" button. /.../
[Merkel] 'The countries who don't keep to the stability pact have to be punished – those who contravene it need to be penalised. We need to make sure this doesn't happen again.'
/.../ It is tough to advise anything other than to sell Europe as long as Germany insists on this morality play."
Tim Duy, 24 nov
http://economistsview.typepad.com/timduy/2011/11/europe-cant-move-fast-enough-to-halt-crisis.html

http://www.businessweek.com/global/euro-crisis/archives/2011/11/the_ecbs_wall_against_contagion.html

"With economic conditions darkening and public benefits rapidly shrinking, next year's social disruptions are likely to make 2011's look like child's play. That, in turn, may make the effort to hold the euro zone together far more difficult."
Ryan Avent, 30 nov
http://www.economist.com/blogs/freeexchange/2011/11/european-joblessness

"finance ministers meeting to discuss the future of the European Financial Stability Facility seem to have taken some key decisions regarding the fund. The EFSF will be able to lever its meagre €440 billion in capital (less amounts already committed to rescues for Greece, Ireland, and Portugal) in two different ways. First, by using its resources to guarantee 20% to 30% of the bond issues of struggling peripheral economies and, second, by creating "co-investment funds" that (it is hoped) will attract money from other investors and which can be deployed to buy bonds."
Ryan Avent, 30 nov
http://www.economist.com/blogs/freeexchange/2011/11/central-banks-act

Ryan Avent, "Who killed the Eurozone", 28 nov
http://www.economist.com/blogs/freeexchange/2011/11/euro-crisis-21

1 december: ECB-Draghi viktigt tal!

16.57 Analysts at Barclays Capital have this to say about Draghi’s “fiscal compact” comments:

Our interpretation of these remarks is that, subject to a firm agreement on a new fiscal pact at next Friday’s EU summit, and clearly defined plans by the new Italian government to achieve a balanced budget by 2013 (due to be announced next Monday), then the ECB is ready to step up significantly its degree of bond purchases … However, it is by no means certain that the EU Summit will be able to achieve this level of commitment: while we expect developments along these lines, there is considerable uncertainty about the precise outcome.

ur Draghis tal:

“A new fiscal compact would be the most important signal from euro area governments for embarking on a path of comprehensive deepening of economic integration. It would also present a clear trajectory for the future evolution of the euro area, thus framing expectations.”

artikel om Draghis tal:
http://www.ft.com/intl/cms/s/0/87b3db16-1bfc-11e1-9631-00144feabdc0.html#axzz1fIgodEC1

"The Paris plan is for a new fiscal discipline package to be agreed at the euro summit on December 9, paving the way for the ECB to deliver a “Christmas present” of decisive action on the markets, preferably setting ceilings on yields which it will defend at all costs, much as the Bank of Switzerland did in September when it acted to stop the Swiss france rising in value."
Hugn Carnegy på FT:s livekrisblogg 1 december

Saez och Diamond: höj skatten!

2011-11-30T21:34:00.005+01:00

källa: Världsbanken, som tagit från Source KPMG's Individual Income Tax and Social Security Rate Survey 2009 (www.kpmg.com), and PricewaterhouseCoopers's Worldwide Tax Summaries Online (www.pwc.com).

"Via a circuitous Internet chain – Paul Krugman of Princeton University quoting Mark Thoma of the University of Oregon reading the Journal of Economic Perspectives – I got a copy of an article written by Emmanuel Saez, whose office is 50 feet from mine, on the same corridor, and the Nobel laureate economist Peter Diamond. Saez and Diamond argue that the right marginal tax rate for North Atlantic societies to impose on their richest citizens is 70%."

Brad DeLong, "The 70% Solution", Project Syndicate 30 november

artikeln som DeLong refererar till:
Peter Diamond & Emmanuel Saez, "The Case for a Progressive Tax: From Basic Research to Policy Recommendations" (pdf), Journal of Economic Literature höst 2011

Arbetskraftsbrist och löneglidning 1996-2010

2011-11-22T18:27:00.007+01:00

Genom Riksbanken hittar jag den ytterst fylliga excel-fil som tydligen ackompanjerar varje utgåva av bankens Penningpolitiska rapport, som kommer tre gånger om året. I dessa excelfiler finns en ruggig mängd statistik som man säkert kan använda till en hel del olika saker.

Från dagens upptäckt, statistiska bilagan (.xls) till rapporten från oktober 2011 nöjer jag mig idag med följande diagram:

från A.17

från A.19

Gapper om Occupy Wall Street

2011-11-17T10:37:00.003+01:00

John Gapper har en bra krönika i FT om Occupy Wall Street (OWS) och huruvida den rörelsen - som Gapper sympatiserar med, "Who does not feel there is something wrong with government-backed banks acquiring such a disproportionate share of society’s wealth?" - kan förändra någonting.

Gapper gillar att rörelsen sa nej till att gå in i traditionell politik och att man fått goodwill genom sitt direktdemokratiska arbetssätt, men menar att för att kunna åstadkomma verklig förändring behövs ändå något mer än att tälta i en park och ha långa diskussioner. I slutet av sin krönika kommer han in på att även innan OWS blev utslängda ur parken av polisen, så hade viktiga verksamheter flyttat därifrån och in i intellektuella arbetsgrupper. Och det här är intressant:

"The intellectual action has already been moving out of the park and into working groups that discuss everything from alternative banking to green economics.

The alternative banking group defies the traditional image of Occupy Wall Street. Many of its most committed participants come from the finance industry, including some bankers and traders from large Wall Street firms. It has been organised by Carne Ross, a diplomat and author of The Leaderless Revolution, and Cathy O’Neil, a quantitative financial analyst who has worked at D.E. Shaw, the hedge fund, and RiskMetrics, the consultancy.

The group is drafting comments on implementation of the Volcker Rule limiting proprietary trading in large banks, and trying to invent a structure for a new kind of mutual bank. It could draw on credit unions and mutual organisations such as Mondragon, the Basque federation of worker co-operatives.

“I worked in the financial industry and spent years doing something that I slowly but surely realised was a house of cards,” Ms O’Neil told me. “You observe the incentives at first hand and see how corrupt it is.” She admits it is “a little bit bizarre” to find insiders planning Wall Street’s overthrow but they are “the only ones who understand it”.

If Occupy Wall Street is to leave a permanent mark, this is the sort of effort on which it must focus, rather than seizing patches of land. The brokers who met at a Buttonwood tree on Wall Street in 1792 to found the New York Stock Exchange created something enduring. They did not need to sleep under it."

Jag tror verkligen på att "plan beats no plan" och att samhällskritiska/kapitalismkritiska rörelser därför måste ta tag i just sådant intellektuellt arbete för att kunna erbjuda konkreta alternativ. Därför är det intressant med dessa offshoots från OWS.

John Gapper, "A better way to occupy Wall Street", FT 16 november

Avsattes Berlusconi av "den internationella marknaden"?

2011-11-13T11:20:00.010+01:00

statistik från Bloomberg

"Berlusconi avsattes av den internationella marknaden"
Titti Nylander i P1:s Godmorgon världen!, 13 november 2011

"The bond market vigilantes are back"
James Mackintosh, Financial Times 11 november 2011

Kan man säga att Silvio Berlusconi avsattes från posten som italiensk premiärminister av "den internationella marknaden"? Vad betyder det i så fall? Godmorgon världen!s krönikör i söndags skrädde i alla fall inte orden, utan hon deklarerade frankt - men oproblematiserat - att "Berlusconi avsattes av den internationella marknaden".

FT:s Guy Dinmore och Giuilia Segreti formulerade sig liknande:

"Mr Berlusconi’s doom was sealed when Italian yields passed 6.5 per cent on Monday, and he lost his party’s backing."

Här är det alltså räntan på statsobligationerna som det syftas till. I den nuvarande statsskuldskrisen är detta ett av de mest omdiskuterade måtten på ett lands ekonomi, och det har i samband med Italien och Spanien i år spekulerats mycket kring att både Portugal och Irland tvingades ta hjälp av EU-bailout/krislån när deras 10års-obligationsräntor nått nivåer över 8 procent. (IRL bailout = nov 10. då 10-årig yield på ca 8,5 %. PT bailout = maj 11. då 10-årig yield på ca 9,5 %.)

Kan man då säga att det var den "internationella marknaden" som "avsatte Berlusconi"? Tja, Kash Mansoori pekar på att Italiens fundamenta - statsskuld som andel av BNP, tillväxt, osv - de senaste 20 åren inte varit sämre än Japans, men att Japan ändå får låna mycket billigare. Var Berlusconi då "oskyldig" och avsattes av marknaden? Mansoori pekar på att tre avgörande anledningar till att marknadens aktörer misstror Italiens förmåga att betala tillbaka sina skulder, i högre grad än Japans förmåga, är att
a) Italien är med i EMU och inte kan trycka pengar
b) Japan har current account-överskott medan Italien har underskott
c) Japan kan låna för 1 % medan Italiens lånande är mycket dyrare (alltså en spiraleffekt, samtidigt orsak och utfall)
Italien valde att gå med i eurozonen och därmed försvaga sig inför såna här krislägen. Berlusconi har (se diagram i Mansooris inlägg) konstant fört statsbudgetunderskott. Att Berlusconi nu tvingats avgå kan inte sägas vara fullständigt osjälvförvållat.

Jag är helt för diskussioner om "statens strukturella beroende av kapitalet". Men är ändå tveksam till den form som diskussionen tagit denna gång.

---
KLIPP
PT:
http://www.ft.com/intl/indepth/portugal-bail-out
IRL:
http://www.ft.com/intl/indepth/ireland-fiscal-crisis

ITA = världens 8:e största ekonomi och 3:e största bond market
http://www.economist.com/blogs/freeexchange/2011/11/euro-crisis-5

"It is in this sense that Mr Berlusconi could be said to have been forced from office by the bond markets – ordinary savers, pension funds and banks dumped Italy’s bonds from fear. /.../

Japan, the US and UK remain havens, with 10-year gilt yields hitting their lowest ever during the week. No matter that all three countries have levels of debt never before seen outside wartime; money has to go somewhere.

But it will not take much to trigger a full-blown panic over sovereign debt, and the power of even the most reluctant vigilantes is now clear. Watch out for the next lynching."

---
"“We believe Italy is beyond the point of no return and will be forced into a managed debt restructuring as early as 2012,” Roubini Global Economic commented in a doom-laden report headed “Italy: Too Little, Too Late.”"
Guy Dinmore & Giulia Segreti, "Berlusconi resigns after reform vote", FT 12 nov

---
"Bond market researchers suggest Mr Berlusconi’s departure could lower Italy’s cost of sovereign borrowing by a full percentage point. For a €1,900bn ($2,611bn) debt stock, this amounts to €19bn per year. If the same applies to Mr Berlusconi’s many years in power, the total cost to Rome’s Treasury could add up to hundreds of billions of euros. "
http://www.ft.com/cms/s/0/39feeac8-0c6b-11e1-8ac6-00144feabdc0.html#ixzz1daOEdQRM

--
om ECB:s möjligheter att stoppa SPA:s och ITA:s rising bond yields
http://www.economist.com/blogs/freeexchange/2011/11/euro-crisis-3

dito:
http://ftalphaville.ft.com/blog/2011/11/11/741861/outlining-scenarios-for-the-ecbs-bond-buying/
http://ftalphaville.ft.com/blog/2011/11/11/742961/the-trouble-with-seigniorage/
---
Private interest groups in the EU and the economic crisis
Thomas Prosser (Trinity College, Dublin)

http://krugman.blogs.nytimes.com/2011/11/05/roubini-on-internal-devaluation/

Roubini, "Down with the Eurozone", Project Syndicate 11 nov

G.I., "It's not about Berlusconi", Economist Free Exchange

Alexander Friedman, "It's time for you to fire the silver bullet, Mr Draghi", FT 9 nov
http://www.ft.com/intl/cms/s/0/cfc80154-0949-11e1-8e86-00144feabdc0.html
- eurozonen behöver tid, den är "the silver bullet", och bara ECB kan ge den tid genom att på riktigt bli zonens lender of last resort. Draghi får inte rynka på näsan när han köper obligationer.
"The ECB should turn its bond-buying programme, the securities market programme, from “limited” to “unlimited”, in effect capping the lofty yields that threaten Italy and Spain. Despite what Mr. Draghi, and Jean-Claude Trichet before him, have said, the ECB is the lender of last resort to sovereign nations, for there is no one else. But again, this needs to be stated. "
en skarp credit tightening pågår nu som bankernas respons på nya kapitaltäckningskrav; de drar in 1000 mdr € av kredit. Deflationärt!
"Ultimately, the only lasting solution is likely to involve fiscal confederation and eurobond issuance. But this will take time and only a bold stance from the ECB would calm markets for long enough for European politicians to consider and negotiate the necessary treaty changes to make this happen."

Peter Spiegel på krisbloggen, 9 nov kl 13:53
Kommissionen sätter hård reformpress på Italien; dokument med 39 frågor läckt till FT
"Essentially, the European Commission is asking for another round of austerity measures, a step normally only taken with bail-out countries like Greece, Ireland and Portugal, if they’re missing their bail-out targets. If Commission monitors continue in this vein, their Italy mission is unlikely to be a low-key affair."
http://blogs.ft.com/the-world/2011/11/eurozone-crisis-live-blog-11/#ixzz1dJI55gMi

RBS tror inte att ens stora ECB-köp kan fixa Italien: krisbloggen 9 nov, 15:16
“The situation has deteriorated so dramatically a large scale asset buying by the ECB would not necessarily be a panacea,” said RBS credit analyst Alberto Gallo in a conference call with investors.
“I do not think the ECB on its own could bring back the market to the point before Italy succumbed to contagion.”
http://blogs.ft.com/the-world/2011/11/eurozone-crisis-live-blog-11/#ixzz1dJK3EBTl

Kommande jobb

2011-11-07T17:21:00.002+01:00

"It's been one of the hottest economic questions for at least the last few decades: what sort of jobs will provide a comfortable, secure, middle-class lifestyle for the next generation of Americans? America still has a vibrant manufacturing industry, but it no longer offers large numbers of desirable jobs. During a panel at last week’s Buttonwood conference Harvard economist Larry Katz had an answer. He reckons that future “good” middle-class jobs will come from the re-emergence of artisans, or highly skilled people in each field. Two examples he mentioned: a contractor who installs beautiful kitchens and a thoughtful, engaging caregiver to the elderly. He reckons the critical thinking skills derived from a liberal arts education give people who do these jobs an edge. The labour market will reward this; the contractor who studied art history or the delightful caregiver with a background in theatre will thrive.

This is consistent with a shift in the labour market I’ve observed. It seems the market now rewards individual more than firm-specific capital. /.../"

A.C.S., "The return of artisanal employment", Economist Free Exchange 31 okt

också:
David Autor, "The Polarization of Job Opportunities in the U.S. Labor Market: Implications for Employment and Earnings" (pdf), Community Investments, höst 2011

MF Globals fall

2011-11-07T16:41:00.005+01:00

"MF Global was undone by a slew of credit downgrades to “junk” after Moody’s, Standard & Poor’s and Fitch decided the company had taken on too much risk with its $6.3bn bet on European sovereign debt. /../

The bankruptcy triggered a frenzy in Chicago’s futures-trading community, where firms whose trades were cleared by MF Global found themselves unable to execute orders. “Everyone’s in crisis mode, trying to work out how this affects them,” said one futures broker. “MF was the biggest clearer of trades at CME, and many guys have complex order books, with complex options and futures strategies – you can’t just liquidate that in a couple of hours.”"

Braithwaite et al, "Eurozone crisis claims MF Global", FT 31 okt
Jenkins & Murphy, "MF Global's Corzine bullish until the end", FT 31 okt

"MF Global went bust for holding “risk-free” assets. True, it was basically caught out by a bet on spreads. But the brokerage’s collapse could have serious consequences for the eurozone, potentially undermining its latest survival plan. /.../

MF Global went bust for holding precisely the assets that the European financial stability facility is meant to be poised to vacuum up ..."

Lex, "MF Global/Eurozone: sovereign debt realism required", FT 2 nov

"The collapse of MF Global last week proves the Federal Reserve Bank of New York needs a lesson in how to pick its friends. The New York Fed selects an elite group of primary dealers to carry out monetary policy, distributing US debt as part of its federal open market committee operations. Those who pass the test gain a unique and profitable status. In February 2010, MF Global received approval. A dealer with about $1bn in capital, and previously weak operational controls, joined the Wall Street elite. /.../

The firm’s bankruptcy raises an important question. Had its financial soundness changed dramatically in nine months since it received New York Fed approval or were the standards flawed?

From a risk perspective, its capital position was 30 times weaker than that of most primary dealers. It was also new to investment banking, a higher risk area than its core brokerage business. Under Mr Corzine it placed ever bigger bets, and more of its own capital, at risk. With less capital, trading losses could quickly erode its financial stability. Within months it had placed a single bet of $6.3bn – six times its capital – on risky European sovereign debt. Its leverage, assets to capital, leapt to a ratio of 40 to 1."

Mark Williams, "MF Global gives the Fed a lesson in how to pick its friends", FT 6 nov

"The graves of Wall Street, it has long been said, are filled with those who were right too soon.

The great irony of the failure of MF Global, the firm run by Jon Corzine, the former governor of New Jersey and the former chief executive of Goldman Sachs, is that its bets will, in the long run, probably turn out to have been good ones. He is said to have bet large sums that Europe would not let countries like Italy and Spain default. If that was right, then the elevated interest rates available on government bonds represented a phenomenal bargain.

And so it may be. But even it proves to play out just as Mr. Corzine forecasted, it won’t do MF, or Mr. Corzine’s reputation, any good.

Whatever is going to happen in the future, in the present sovereign bond prices have been sliding.

An unleveraged investor could have ridden out the current downturn, but MF, as is the fashion on Wall Street, was heavily leveraged. /.../"

Floyd Norris, "MF Global: Good Bets, Bad Timing?", NYT Economix 31 oktober

"What happened to MF Global could happen to Jefferies, Barclays, Goldman Sachs & Morgan Stanley. Leverage & maturity mismatch can lead to runs"

Nouriel Roubini, twitter 7 nov

Efter recession: stagnation

2011-11-07T16:38:00.012+01:00

USA
Ryan Avent om USA, 3 november:

"the Fed's forecast has—yet again—been revised downward. The central bank now anticipates that the unemployment rate will be around 8% in 2013. That's 6 years after the onset of recession, 4 years after the beginning of the recovery, and that's 2 full percentage points above the Fed's upper-end estimate of the long-term natural rate of unemployment. Given this clear and substantial admission of its own continued failure, the Fed obviously opted to do more, right?

No, in fact, you'll be shocked to learn that it did not."

Avent, "Someone should really do something", Economist Free Exchange 3 nov

Europa

3 nov: ECB räntesänkning 1,5 % --> 1,25 %

"A deepening Eurozone recession is inevitable. Even if full-blown financial crisis is avoided, the cost will be continued austerity programs that will sink the Eurozone economy ever deeper into recession. This will only exacerbate the problems facing European banks as nonperforming loans rise, which will be on top of the credit contraction to follow plans to have banks recapitalizing themselves with private money by next summer."

Tim Duy, "Aftershocks", Economist's View 1 november

"A eurozone recession – possibly severe – looks almost inevitable before the end of the year, even if the region’s debt crisis does not intensify further.

A sharp fall in German industrial production in September, reported by Berlin on Monday, provided the latest evidence that growth had gone into reverse in Europe’s largest economy. Production was down 2.7 per cent on the previous month. /.../

The risk now is that doubts over the public finances and future political leadership of Greece and Italy turn a “mild” recession into something much worse. “The persisting uncertainty is poison for economic growth,” warned Ulrike Rondorf, economist at Commerzbank.

Unlike the export-led economic slump in Europe that followed the collapse of Lehman Brothers investment bank in late 2008, the causes of the current slowdown are largely domestic – and unlikely to be reversed in the foreseeable future.

Compounding a loss of economic confidence among business leaders and consumers, fiscal austerity measures are squeezing spending on goods and services across the continent, not just in crisis affected countries such as Italy, Spain Portugal and Greece. France on Monday announced another package of tax increases and expenditure cuts."

Ralph Atkins, "German slowdown likely to lead to eurozone recession", FT 7 nov

---
Uppdatering 19 januari 2012
Standard & Poor's bedömer det inte som att eurozonens nedskärningspolitik/austerity är rätt medicin och nedgraderar Frankrike och Österrike från AAA plus fyra länder som inte var AAA. Economist kommenterar:

"According to S&P, EU leaders have misdiagnosed the euro-zone crisis. They have focused too much on tackling the increase in governments’ budget deficits, which is only part of the problem. As a result, they did not pay enough attention to the deeper causes of the crisis: the divergence in competitiveness between the euro-zone’s core of strong economies and its struggling "periphery" as well as the huge cross-border debts that stem from this gap. Reforms based solely on fiscal austerity could easily become self-defeating, notes S&P."

Economist Free Exchange, "France goes soft-core", 14 januari

Tim Duy, "How's That Austerity Working?", Economist's View 15 januari

"Even the illusion of political unity in Europe appears to be dissolving before our eyes. This, of course, should come as no surprise to anyone watching the European crisis unfold. The key problem always was the internal imbalances, a problem for which European policymakers have never offered a credible solution. They simply don't have such a solution in the context of a system of fixed exchange rates. I believe that currency devaluation is the only option that will change relative competitiveness in any reasonable timeframe and restore internal balance. But that option is unavailable for Euro members.

Lacking currency devaluation as a tool to resolve imbalances, European policymakers turned to fiscal austerity. That plan has failed, pushing nation after nation into ever deepening recession. With Greece going on its fifth year of recession, I imagine by now that Portugal, Spain, and even Italy now see the writing on the wall for themselves. Sadly, however, the alternative is exiting the Euro, which almost certainly means financial chaos for the Continent as a whole. /.../
In Europe, the unstoppable force of austerity is colliding with the immovable object that is reality. "

Tim Duy, "Is Europe About to Unravel", Economist's View 16 januari

Krisuppdatering

2011-10-27T13:45:00.025+02:00

"Am overly excited by irony of eurozone using structured finance to work its way out of debt crisis"

FT:s Tracy Alloway på Twitter

27 okt
överenskommelsen klar 4 på morgonen!
http://blogs.ft.com/gavyndavies/2011/10/27/emu-summit-leaves-e1000-billion-to-be-raised/#axzz1bnO2uRO5

Haircut
50 % haircut på Grekland. frivillig haircut, IIF har gått med på det (münchau). icke bindande?

"even 50 or 60 per cent haircuts won’t be enough. A 110-120 per cent debt to GDP by 2020 (as suggested in the scenario) remains highly dangerous."
John McDermott, "Greek haircuts and Greek myths - the details", FT Alphaville 21 okt

EFSF blir större
EFSF: "They agreed to increase the firepower of their €440bn bail-out fund by providing “risk insurance” to new bonds issued by struggling eurozone countries – a scheme designed for potential use in Italy – but they did not specify the amount of losses that would be covered by the insurance. Both Ms Merkel and Nicolas Sarkozy, the French president, said it would increase the size of the fund “four or five times”, but a final number could not be calculated because it was unclear how much money was left in the fund. Most analysts estimate about €250bn will remain after the second Greek bail-out, putting the fund’s new firepower at more than €1,000bn."

ECB-pengar ska inte användas till att biffa upp EFSF - Tyskland fick sin vilja igenom (Davies)

"The €1,000bn that has been touted for the fund’s size is, as a result, a guesstimate based on the still-untested ability to multiply a still-unknown asset base by four to five times." (Spiegel 27 okt)

svårt att sälja EFSF-papprena, skrämmande nog:
"The bond from the European financial stability facility will seek to raise €3bn ($4bn) and will be in 10-year bonds rather than a 15-year maturity because of worries over demand, say bankers. A 10-year bond is more likely to attract interest from Asian central banks than a longer maturity.

Bankers familiar with the issue said the EFSF had been considering a €5bn issue. However, the EFSF has denied this, saying it had always sought a €3bn issue.

One banker said: “There is so much uncertainty over the EFSF that it will be much harder to sell than it was earlier in the year, when we saw massive demand from European funds and Asian accounts. Japan and China bought in big size earlier in the year. We are not sure we are going to see that type of demand this week.” /.../

The bond is expected to price at yields of about 3.30 per cent, about 130 basis points over Germany, the European market benchmark. This represents a big mark-up since the middle of September, when existing 10-year EFSF bonds were trading at about 2.60 per cent, only 70bp over Germany. /.../

EU heads of state last week outlined two schemes to leverage up the EFSF, which has a firepower of €440bn.

These are a credit enhancement or insurance scheme, providing additional credit enhancement for new bonds issued by sovereign states, and a special purpose investment vehicle combining public and private capital to extend loans and buy bonds in the primary and secondary markets.

Barclays Capital, Crédit Agricole and JPMorgan are managing the €3bn offering."

David Oakley, "EFSF bond may see weak demand", FT 31 oktober

Utvärderingar: hur effektivt blir paketet?
en analytiker säger till FT: "Europe is going to continue to muddle through but we won’t know the end-game until a year or two from now, whether we will move towards a full-scale fiscal federation or whether we will move to a breakdown of the euro experiment."
http://www.ft.com/intl/cms/s/0/b4f9d128-004c-1e1-8441-00144feabdc0.html#axzz1bxnW1IS3

münchau tycker inte att detta var det slutgiltiga räddningspaketet:
http://blogs.ft.com/the-a-list/2011/10/27/half-measures-and-wishful-thinking-do-not-a-solution-make/#axzz1bsT99

Marknadernas respons
marknaderna och euron upp i respons på paketet:
http://www.ft.com/intl/cms/s/0/2945685a-fde9-11e0-a9db-00144feabdc0.html#axzz1bsOocT15

FT:s krisblogg idag:
"Why are the markets so chipper when informed opinion (see 11.11) largely agrees that the summit failed to deliver any resembling a comprehensive solution to Europe’s economic woes?"

Kate Mackenzie och Joseph Cotterill, "So. Many. Bailout questions", FT Alphaville 27 oktober
Peter Spiegel, "The devil is in the details and the data", FT 27 okt

"The sugar-rush reaction of markets to European summits kicked in early on Thursday, as investors welcomed the news that leaders had reached broad agreement on measures to ease the region’s sovereign debt crisis. "
Richard Milne, "Markets find Greece deal short on detail", FT 27 okt

Italiens lånekostnader rusar i höjden bara en dag efter paketet.
Guy Dinmore, Rachel Sanderson och David Oakley, "Italy's borrowing costs soar at debt sale", FT 28 oktober

Politisk ekonomi
SvD:s Andreas Cervenka ifrågasätter bankräddningspaketet:

"varför ska medborgare överhuvudtaget agera socialtanter till privatägda vinstdrivande företag?
Det är faktiskt en högst berättigad fråga.

Lite siffror:

108 kan jämföras med 134. Så många miljarder euro tjänade Europas banker bara under 2010, enligt en sammanställning från konsultföretaget McKinsey. Efter skatt.

Under åren 2005 till och med 2009 var vinsten sammanlagt 670 miljarder euro.

Det akuta kapitalbehovet på 108 miljarder euro motsvarar alltså mindre än en genomsnittlig årsvinst för dessa bankers aktieägare."

Cervenka, "Dags att visa oss pengarna, banker", 24 okt

PW sågar senaste Greklands-haircuten: "In fact, smoke and mirrors were needed to produce the supposed 21% reduction in the net present value of privately held Greek debt; the actual cut was closer to 5%." Hävdar att tvång behövs denna gång.
P.W., "The long shadow of Greece", Free Exchange 27 oktober

Tillväxtspekulation
Flera röster höjs för att varna om att ett "förlorat decennium" á la Japans 1990-tal kan stå framför delar av Europa.
"Prof Altman is also worried about the lack of attention on growth with nearly all eurozone countries following austerity programmes of varying severity. He invokes the spectre of Japan’s lost decade unless urgent action is taken: “Europe, and specifically Italy and Spain, need to move now to avoid a Japanese-length economic scenario"
Richard Milne, "Euphoria fades in the cold light of day", FT 28 okt

Rebecca Wilder sågar åtstramningspolitiken.
Rebecca Wilder, "The Euro Area Precedent for Policy Failure", the Wilder View 26 oktober

Kash Mansoori, "Liquidity, Solvency and Competitiveness", The Street Light, 25 oktober
Mansoori, "The ECB: Unwilling Saviour",

redan förra helgen överenskommelse om 9 % tier one capital ratio
Alex Barker, Sharlene Goff och Hugh Carnegy, "Bolstering bank capital is elusive target", FT 25 okt

John Cassidy, "European Debt Deal", 27 okt

http://ineteconomics.org/blog/money-view/euro-summit-statement-explained

Krugmans eurosågning

"the euro was an inherently flawed idea that can work only given a strong European economy and a significant degree of inflation, plus open-ended credit to sovereigns facing speculative attack. Yet European elites embraced the notion of economics as morality play, imposing across-the-board austerity, tightening money despite low underlying inflation, and have been too concerned with punishing sinners to notice that everything was going to blow apart without an effective lender of last resort."

Krugman, "Eurodämmerung", 1 november

Devalveringsrace?
Japan och Schweiz pressar ner sina valutor (Schweiz efter sommarens enorma flight to safety)
R.A., "A brief post on competitive devaluation", Free Exchange 31 okt

Avkastning på utbildning och social rörlighet

2011-10-23T22:20:00.010+02:00

Sacos nye ordförande verkar vilja profilera sig på att "utbildning ska löna sig bättre", det vill säga att inkomstojämlikheten ska öka. (Sist skrev han och två Saco-ekonomer en förvisso intressant debattartikel om att löneskillnaden mellan högskole- och gymnasieutbildade minskade 2001-2009, och tycks vilja gå från is till ought utan krusiduller där.)

I en tidigare text har jag ifrågasatt borgerlighetens/Sacos argument genom att peka på att det inte går att utläsa några negativa effekter av Sveriges relativt låga avkastning på högre utbildning (=relativt jämna inkomstfördelning) på a) intresse för högre studier, eller b) produktivitetsutveckling. Och om man inte kan påvisa negativa effekter av X, så kan jag inte heller se varför man skulle se X som något negativt.

Men det finns fler aspekter av avkastning på högre utbildning, och jag kom att tänka på detta när jag ögnade igenom ett paper om social rörlighet (intergenerationell mobilitet) av tre ekonomer, Ichino, Karabarbounis och Moretti. Scatterplottarna ovan (klicka för större bild) visar de bivariata relationerna mellan privat avkastning på utbildning och social rörlighet (vänstra plotten) och offentliga utgifter på utbildning och social rörlighet (högra plotten). Social rörlighet mäts som korrelation mellan faders inkomst och sons inkomst.

Hög privat avkastning på utbildning är associerad med låg social rörlighet, ser vi till vänster: Storbritannien har högst avkastning på utbildning och lägst social rörlighet, USA och Frankrike något i närheten, och Kanada, Danmark, Sverige och Finland har låg avkastning på utbildning och hög social rörlighet. Detta enkla faktum - knappast otippat - kan tjäna till en påminnelse om hur mycket Sacos argumentation kan ifrågasättas.

Andrea Ichino, Loukas Karabarbounis och Enrico Moretti, "The Political Economy of Intergenerational Income Mobility", paper, U Bologna/Harvard/UC Berkeley, 2008 (pdf). Kommer att publiceras i Economic Inquiry.

---
jfr 11 maj 2010, "Inkomstfördelning och social rörlighet", 15 maj 2010 "En liberal om inkomstfördelning, 4"
---
dock:

"in a regression of on one of the most commonly referred to determinants of social mobility, the private rate of return to human capital, the latter can explain only 8% of the cross country variation. On the other hand, the inequality between the rich and the poor families in participating in political parties explains 42% of the variation in social mobility" (s 27)

Bill Gross tweetar förståelse för 99%

2011-10-19T00:42:00.009+02:00

Bill Gross, förvaltare för en av världens största fonder ($252 miljarder) och delägare i en av världens största fondförvaltarbolag PIMCO, tweetar förståelse för 99%-rörelsen:

"Gross: Class warfare by the 99%? Of course, they’re fighting back after 30 years of being shot at."

PIMCO:s twitter, 11 oktober

---
Jfr Buffett intervjuad i NYT 2006, "NYT om ökade inkomstskillnader i USA" nov 10, och mina längre texter "Varför har inkomstojämlikheten ökat i USA sedan 1980?" och "Varför är fackföreningsrörelsen så svag i USA?".

Också:
eftertexterna till Will Ferrell-actionkomedin The Other Guys.

Att göra karriär på att vara högerns favorit-"sosse"

2011-10-13T19:27:00.005+02:00

"aldrig är väl en populist som Lotta Gröning, en liberal som Jonas Morian eller en hangaround som Stigbjörn Ljunggren så mycket socialdemokrater som när media vill ha 'röster från tunga socialdemokrater'. Kunde ni inte ha visat er socialdemokratiska tyngd när det gällde att driva socialdemokratisk politik någon gång, typ i senaste valrörelsen?"

Jonas Wikström, "Juholtdrevet", 10 oktober

En av de saker som fascinerar mig mest i svensk politik är den roll som spelas av de - Gröning, SBL et al - som gjort och gör karriär på att säga samma saker som den genomsnittlige moderaten säger, fast under beteckningen "socialdemokrat" eller "socialdemokratisk debattör". För med den beteckningen blir ju den icke så originella kommentaren så mycket mer värdefull för borgerligheten.

Och jag känner såklart igen mekanismen: på Socialdemokraternas partikongress 2009 gjorde Ulf Adelsohn (m) succé på ett seminarium genom att vara självironisk, humoristisk och - viktigt! - kritisk mot Moderaterna. Självklart gillar sossar att höra en moderat kritisera moderater. Och lika mycket gillar borgerligheten - med pengastarka uppdragsgivare som Axess och Timbro - att höra personer som kan betecknas socialdemokrater, kritisera sossarna.

Skillnaden mellan Adelsohn å ena sidan och Ljunggren och Gröning är förstås att de två senares inblandning i svensk politik består framför allt av att vara borgarnas favorit-"sosse", medan Adelsohn antagligen någon gång säger någonting positivt om det egna partiet.

---
Uppdatering 17 oktober

" En del statsvetare tycker, spekulerar och tror. Andra statsvetare ägnar mycket tid, engagemang och kraft åt att försöka stilla sin nyfikenhet genom att läsa på & själv/tillsammans med andra undersöka och analysera stora mängder systematiskt insamlade data om det aktuella fenomenet."

Henrik Ekengren Oscarsson om skillnaden mellan Stig-Björn Ljunggren å ena sidan och forskare å den andra.

---
Uppdatering 20 januari 2012
Mer om att agera borgerlighetens nyttiga idiot för att själv få uppmärksamhet:

"Värre är när drevet hittar och exploaterar sprickor i partibygget, fraktionsstrider och personkonflikter. Också här har sossarna visat Vänsterpartisterna hur man inte ska göra. När DN ringer och vill ha en kommentar, tänk igenom vad ett smekt ego är värt i relation till ett parti i fritt fall. Och när Newsmill tycker att just du borde skriva om ett personligt nederlag i ett internt och för dig centralt ärende, fråga dig ifall du vill bli den nyttiga idiot som borgerligheten suktar efter att dra fram i ljuset."

Martin Hofverberg, "Den stundande smutskastningen", Dagens Konflikt 19 januari

Eurozonens vägar

2011-10-04T11:30:00.035+02:00

Eurozonens kris rullar på. I somras, juli och augusti, skrev jag två inlägg om Greklands och Europas kris: 1, 2. I detta inlägg vill jag lite granna inventera reformdiskussionen som den ser ut nu, i oktober. Så här i början av oktober kan vara en bra tid att göra det, för den 17-18 oktober [EDIT: mötet är uppskjutet till 23 okt pga problem med grekiska beräkningar] är det EU-toppmöte där reformförslagen ska upp på förhandlingsbordet.

Här kommer en genomgång av 5 typer av förslag: 1, bankräddningar. 2, nya haircuts. 3, förstärka EFSF. 4, centralisering av den ekonomiska politiken i eurozonen. 5, ny skatt på finansiella transaktioner.

1. rädda banker
De senaste månaderna har ett av de stora diskussionsämnena varit bankernas känslighet för statsbankrutter och haircuts. Fransk-belgiska Dexia, som är mycket exponerad mot grekisk och italiensk statsskuld, har räddat av "sina" stater, bara några månader efter att den klarade EU:s bankstresstest...

Det diskuteras nu med feberaktig iver större och EU-koordinerade paket; FT Alphaville spekulerar 5 oktober om ett "euro-TARP", alltså en europeisk motsvarighet till USA:s gigantiska räddningspaket Troubled Assets Relief Program som sjösattes när finanskrisen började 2008. (Jag skrev i mars i år om utvärderingar av TARPs kostnader.)

IMF uppmanar EU att rädda bankerna med paket på 100-200 miljarder € (Chaffin 5/10). Jag citerar FT:s livekrisblogg (!!! så bra!), 5 okt:

"Antonio Borges, the IMF’s Europe director, warned that a failure to address a lack of confidence in the continent’s banks could lead to a credit crunch at a time when the economy is already decelerating. “We have to restore confidence quickly. The best way to do that is to have a capital increase rather quickly,” Mr Borges said."

Research från Barclays Capital har räknat på ett scenario med 50 procents haircuts (inte så sannolikt) på Italien, Irland, Portugal, Spanien och Grekland och en recession, och räknar med att det då skulle kosta €230 mdr att återkapitalisera upp till 6 % kapitalratio (tier 1) och €340 mdr till 8 %.

JP Morgan räknar i ett worst case scenario med en kostnad på €230 mdr för att få upp bankerna till Basel III-nivå (7% tier 1) med 60 % haircut på Grekland, 40% på Irland och Portugal, och 20 % på Spanien och Italien. Nomura Capital räknar däremot fram en kostnad på € 400 mdr om en 21 procents haircut genomförs på alla fem PIIGS-länderna (se Lex 5 okt)

FT rapporterar 5-6 oktober att EU:s finansinspektion EBA (European Banking Authority) har fått i uppdrag att utföra ett nytt stresstest med scenarios på stora nedskrivningar av PIIGS-statsskuld. Ett erkännande att stresstestet tidigare i år, som alla också sa när det kom, var för snällt mot bankerna.

Märkligt nog - jag tänker på spektaklen Credit Agricole, BNP Paribas osv - så uttrycker den franska regeringen (se 17:50 här) viss skepsis inför bank-rekapitalisering. Visserligen så verkar de främst vilja betona att det kommer ske genom en europeisk aktion, inte en fransk, så kanske vill de bara prata upp "förtroendet" för franska banker, vilket de kan behöva med tanke på bergochdalbanan som de tycks syssla med på börserna.

2. nya större haircuts för obligationsinnehavare
FT rapporterar 4 oktober att Jean-Claude Juncker talar högt om att den haircut som innehavare av grekiska statsobligationer tvingas till, och som i juli-bailoutpaketet var på 21 procent, kan ökas i storlek. (Spiegel 4/10)

Morgan Stanley spekulerar i en rapport från 5 oktober att haircuten på Grekland kan bli hela 50 procent! (se Lisa Pollack här; tydligen diskuterades siffran 50 procent redan på ett IMF-möte i slutet av september men det missade jag.)

Italiens statsobligationer nedvärderades 4 oktober av Moody's från Aa2 till A2, och då hade Standard & Poor's redan nedgraderat. Italien betalar numera ungefär 5,5 procent i ränta på 10-åriga statspapper, statsskulden ligger runt 120 procent av BNP, och landet styrs av en plutokratisk pajas. De betalar motsvarande 4-5 procent av BNP årligen i räntor på statsskulden, så landet måste onekligen byta kurs rätt rejält..

3. stärka EFSF på mer eller mindre fiffiga sätt
I texten jag skrev i augusti så lyfte jag fram diskussionen om att öka EFSF:s storlek; från de nuvarande 440 mdr euro till något i stil med 1,5 biljoner. Det tycks råda konsensus om att EFSF helt enkelt inte är stort nog för en situation som idag när flera euroländer - inklusive stora länder som Italien - är i kris samtidigt. Men däremot råder ingen konsensus om hur man ska öka EFSF:s handlingsutrymme.

Ett sätt som verkar diskuteras flitigt är om EFSF ska garantera förluster på upp till 20 procent av innehav av statsobligationer (typ Spanien, Italien). Det skulle då kunna hålla uppe 5 gånger så stor volym av obligationer som en 100-procentig garanti skulle kunna göra (Spiegel 26/9, jfr Wolf 27/9). Detta skulle göras i ett samarbete EFSF-ECB.

Enligt Spiegel (4/10) är fördelen med att koppla ihop EFSF och ECB att ECB har en väldig massa pengar jämfört med EFSF; nackdelen är att tyskarna är skeptiska och tycker att ECB dras in för mycket i finanspolitiken redan som det är (det skrev jag om här).

Wolfgang Münchau är arg den 2 oktober över idén om att förvandla EFSF till en CDO med 440 mdr € som första tranche. Münchau hävdar att denna idé är lockande för politiker eftersom ECB inte vill aktivera sig "tillräckligt". Münchau hävdar att eurobonds och ECB-garantier - just nu omöjliga pga politiskt motstånd - är nödvändiga för att klara krisen:

"European laws and current political preference are inconsistent with the survival of the eurozone. Something will have to give."

Också Satayajit Das, i FT 28 september, sågar idén om att låta EFSF garantera en första tranche av statsobligationer. Hans första argument är att EFSF inte har tillräckligt mycket pengar - just nu har fonden 250 mdr € och därför skulle den behöva låna mer pengar. Dessutom, hävdar Das, är riskerna för de papper som ska stödjas - statsobligationer och banker som är utsatta för samma statsobligationers risker - så korrelerade att EFSF-CDO:n liksom de "giftiga" CDO:s som blev ökända i finanskrisen 2008 skulle bära på stora underliggande risker i form av fat tails, trots att hela idén med CDOs är att slice and dice risker och fördela om dem. Das:

"The circular nature of the idea is surreal. Highly leveraged vehicles, in part backed by weakened nations such as Spain and Italy, would undertake the “rescue” of the same countries and their banks. This would be akin to an entity selling insurance against its own default. This would only work if all commitments were fully backed by real cash and savings, which of course nobody actually has."

Han hävdar att idén med EFSF egentligen är att vara så stor att den skulle inge förtroende bara genom sin existens, och inte behöva användas i praktiken. En satirisk krönika i FT 5 okt konstaterar: "attraktionen med fonden är att den är idiotsäker så länge som den inte behöver användas".

4. Mer centraliserad ekonomisk politik i eurozonen
Enligt FT 26 september så kommer Herman Van Rompuy föreslå på toppmötet att en EU-finansminister ska införas! Exakt vad det innebär och hur mycket makt en sådan minister skulle få, vet jag inte. Enligt samma artikel förespråkar Van Rompuy också eurobonds och tänker ta upp det på mötet.

Också miljardären/debattören George Soros vill (i FT 29/9) att eurozonen ska ha ett eget finansdepartemente.

5. skatt på finansiella transaktioner
EU-kommissionen med Barroso är varma anhängare av detta, vilket inte är förvånande med tanke på att skatten skulle ge Bryssel mer egna pengar.

Barroso förklarar 5 oktober också att EU/eurozonen (jag vet inte exakt vilka han pratar om, han säger "vi") kommer att driva denna fråga på G20-mötet i Cannes 3-4 november.

Referenser
Joshua Chaffin, "IMF urges swift action on European banks", FT 5 okt
Satayajit Das, "Super-charged eurozone fund won't solve crisis", FT 28 sept
Neil Hume, "Six weeks to save the eurozone", FT Alphaville 26 sept
Lex, "European bank capital", FT 5 okt
Wolfgang Münchau, "Eurozone fix a con trick for the desperate", FT 2 okt
Lisa Pollack, "Quantum leap: EuroTARP", FT Alphaville 5 okt
George Soros, "How to stop a second Great Depression", FT 29 sept
Peter Spiegel, "Europe thinks the unthinkable to solve the crisis", FT 26 sept
Peter Spiegel, "Eurozone ministers reset Greece's goals", FT 4 okt
Peter Spiegel, "Q&A: Groundhog day at stability fund talks", FT 4 okt
Peter Spiegel och Alex Barker, "EU examines bank rescue plan", FT 5 okt
Martin Wolf, "Fear and loathing in the eurozone", FT 27 sept

---
Uppdatering 9 oktober
FT rapporterar i helgen om olika problem i EU:s krishantering. EFSF:s expansion, som måste godkännas av alla eurozonregeringar, har fortfarande inte godkänts av Slovakien, och där trilskas ett libertarianskt parti (SaS) som regeringen är beroende av. Libertarianerna vill ha ett slovakiskt veto över hur EFSF-pengarna ska användas och tillstånd för Slovakien att stå utanför ESM i utbyte mot att de röstar för EFSF-expansionen. Och i Tyskland vill socialdemokraternas partiledare Sigmar Gabriel att banker som ska återkapitaliseras ska nationaliseras istället för att bara räddas.

FT rapporterar också den nedstämmande nyheten att efterfrågan på credit default swaps på fransk och tysk statsskuld har ökat rejält, vilket indikerar att marknadens förtroende för de två centrala länderna i eurozonen minskar. I och med att både Tyskland och Frankrike kan förväntas både behöva rädda sina egna banker, plus att pumpa in pengar i EFSF-bailouts i eurozonen, så är det inte osannolikt att de båda länderna kommer få det knaprare i den nära framtiden. James Mackintosh i "The Short View"-kolumnen hävdar att ett bra investerings-bet nu är att gå långt på italienska statsobligationer och kort på franska, utifrån idén att de kommer konvergera från sina nuvarande räntenivåer på 4,2 respektive 1 procent på tvååriga papper. Detta eftersom Italien kommer att gynnas mer än Frankrike av kommande eurozonsbailoutpaket, medan Frankrike är fast mellan en sten och en hård plats på så sätt att om staten räddar bankerna så ökar statsskulden, men om den inte räddar bankerna så kommer några krascha, kreditsystemet sakta ner och tillväxten med den. I vilket fall så stiger räntorna på statspapper.

Tracy Alloway, "Investors turn bearish on Germany and France", FT 8 okt
Jan Cienski, "Eurozone hopes hinge on Slovakia", FT 9 okt
James Mackintosh, "Hedge funds eye outright bet against France", FT 3 okt
Quentin Peel, "Merkel and Sarkozy set euro deadline", FT 9 okt

---
Uppdatering 19 oktober
Bloomberg View ger sin analys inför toppmötet på söndag. De hävdar utifrån egna beräkningar att Grekland och Portugal definitivt måste skriva ner sina statsskulder: Grekland med hela 70 procent, Portugal med 30 procent. Andra problemländer som Italien, Irland, Spanien, Frankrike och Belgien hävdar de dock kan klara sig utan nedskrivning. De grekiska och portugisiska nedskrivningar leder enligt BV till att 300 miljarder € försvinner från aktörer - framför allt banker - som nu sitter på sådana statspapper och låtsas att de är värda sitt fulla ursprungliga värde. Utifrån detta ser BV IMF:s beräkning att 300 miljarder euro i bankstöd behövs, är rimlig. (Jfr beräkningarna som redovisas under punkt 1 ovan som säger att bankräddningspaketen bör vara på €230-400 miljarder.)
Vidare så hävdar BV att EU måste garantera statsobligationer för de sju problemländerna fram till och med 2015, och att detta innebär garantier på 2,5 triljoner euro.
Bloomberg View, "Europe's Last Stand Needs Overwhelming Firepower", 17 oktober

Patrick Jenkins i FT hävdar 17 okt att de kommande statsskuldsnedskrivningarna innebär förluster på ca 100-200 miljarder euro för europeiska banker. Jenkins oroar sig för konsekvenserna för likviditeten i Europas ekonomier.
Jenkins, "Europe's bank recapitalisation plan must change", FT 17 oktober

FT har också rapporterat att European Banking Authority (EBA) kommer kräva tier one-kapitalrations på 9 procent av europeiska banker, vilket enligt Morgan Stanleys beräkningar innebär behov på 275 miljarder euro utifrån bankernas läge nu.
Patrick Jenkins, Ralph Atkins och Peter Spiegel, "Europe's banks face 9% capital rule", FT 11 okt

Och Martin Wolf är som alltid intressant. Han diskuterar det kommande räddningspaketets tre huvuduppgifter - rädda Grekland, rädda bankerna, rädda periferiekonomiernas statsräntor - och problematiserar EMU:s kris och dess orsaker. Sitt välbekanta budskap trogen betonar han att current account deficits före krisen är en bättre predictor för krisens djup än vad statsbudgetunderskott före krisen är, och ger en känga åt "strukturella merkantilister":

"A currency union with structural mercantilists in the core now threatens a permanent slump in the periphery. "

Wolf, "There is no sunlit future for the euro", FT 18 okt

Ekonomen Paul de Grauwe lyfter problemet med de efterfrågade bankräddningarna/återkapitaliseringarna: att risken är att de stater som pumpar in pengar, själva får så ont om pengar att deras statsräntor stiger och att deras statspapper kanske nedklassas av rating agencies. de Grauwe vill därför att ECB ska ta ett stort ansvar i återkapitaliseringspaketet.
de Grauwe, "Europe needs the ECB to step up to the plate", FT 19 okt

Och de senaste dagarna har förtroendet för det kommande räddningspaketet minskat; enligt FT:s "markets editor" Christopher Adams (9:20 här) så har "markets starting to price in summit disappointment." Enligt FT idag, den 19 oktober, så är EU:s bankräddningsplan bara på cirka 80 miljarder euro, vilket förstås är väldigt mycket lägre än de siffror som angetts som nödvändiga i del 1 här och av Bloomberg View i uppdateringen ovan.
Alex Barker och Patrick Jenkins, "EU bank recap could be only €80bn", FT 19 oktober

Och Peter Spiegel och Alex Barker har skrivit en genomgång av läget inför helgens toppmöte, med de tre huvudfrågorna, möjliga lösningar på de tre, och vilka positioner de olika aktörerna - regeringar, ECB, EBA, bankerna osv - intar.
Spiegel och Barker, "Analysis: A weekend to save the euro", FT 19 okt

---
Uppdatering 24 oktober
Bisarrt nog så räckte det inte med att skjuta upp toppmötet en gång, utan det blev också så att mötet igår inte kunde ta de nödvändiga besluten, utan dessa fick skjutas upp till ett nytt möte på onsdag. Orsaken är oenighet mellan Tyskland och Frankrike om hur EFSF ska biffas upp.

"'There will be no agreements,' said one senior German official. [som alltså talar om söndagens möte] 'This will now happen Wednesday at the earliest.'

Asked why EU leaders were still holding the summit, the official said: 'That’s a good question. Sarkozy wants one.'"

FT:s livekrisblogg, 20 oktober 17:37

---
Uppdatering 26 oktober

Det har talats löst de senaste dagarna om en haircut på Grekland på 50-75 procent, men under toppmötet idag verkar man osannolikt nog inte kunna komma fram till ett beslut. Enligt FT:s krisblogg idag så har politikerna velat ha 60 procent men bankerna (såsom representerade av IIF, antar jag) har bara gått med på 40.

Lex har en artikel idag om effekterna av grekiska nedskrivningar; det mest originella budskapet i texten är att "the danger of triggering sovereign CDS is a market bogeyman", alltså att den vanliga idén (jag har spekulerat så här) att en "credit event" eller ren och skär bankrutt för Grekland skulle utlösa fullständigt kaos på marknaderna (Lehman style) genom att CDS-pengar skulle utkrävas överallt och de institut som sålt CDS mot grekisk skuld skulle gå omkull. Lex-artikeln avslutas: "An instrument that offers protection but risks producing chaos if it pays out should not be worth the paper it is written on." Och jo, det är ju rationellt och rimligt, men å andra sidan så har väl den nuvarande finanskrisen visat att faktiskt inte alla finansiella instrument utformas rationellt och rimligt...
Tydligen så är europeiska politiker på krigsstigen mot stats-CDS, jobbar både för att en grekisk haircut inte ska utlösa grekiska CDS, och för ett förbud mot "naken" handel med CDS.
David Oakley & Tracy Alloway, "Bankers fear political moves will kill off CDS", FT 25 okt

Om bankernas kapitalratio verkar man i alla fall ha enats om 9 procent och att den ska vara på plats i mitten av nästa år.

Stanley Pignal på FT har skrivit en bra analys av Dexias fall och vad det säger om läget i Europa: "Dexia brought to a halt", FT 25 okt. Tydligen så finansierade Dexia i väldigt hög grad - 43 procent vid fallet - sina investeringar med kortsiktiga lån, vilket gjorde banken extra utsatt när likviditeten på såna marknader minskar i osäkra tider; Pignal skriver att Dexia föll på samma sätt som Northern Rock 2007. Dexias siste vd sa till FT att "when he took over Dexia, the bank was like a 'hedge fund of rates'".

Italiens sexmånads-statsobligationer är uppe på 3,5 procent - kris! - och de tioåriga obligationerna har nu lika hög ränta - över 6 procent - som de var uppe på innan ECB:s stora och kontroversiella (t ex har SPD just fått in i tyska okejet till EFSF-expansion, att ECB inte ska köpa statsobligationer igen) obligationsköpprogram i början av augusti. Också Spaniens tioåriga har stigit kraftigt och är nästan uppe i juli-augusti-skiftets nivåer (nu 5,5; då 6,3). (Tydligen så har Citigroup m fl investeringsrådgivare de senaste veckorna rått kunder att sälja italienska och spanska statspapper pga de kommande CDS-reformer som diskuterats ovan.) La Reppublica har idag rapporterat att Berlusconi planerar att avgå nästa år och utlysa nyval.

Plan beats no plan

2011-09-27T12:10:00.003+02:00

"Plan beats no plan"
finansminister Tim Geithner om policydebatterna inom Obamaadministrationen mellan mer keynesianska Summers och Romer (små staber = svårt att göra detaljerade planer) och mindre keynesianska Geithner och Rahm Emanuel (stora staber = lätt att göra detaljerade planer)
citerad av Brad DeLong, 25/9

jfr:

"you can't beat something with nothing"
Jon Elster om det splittrade motståndet mot högerinriktad neoklassisk nationalekonomi

jfr:
"Vilken skillnad kan en vänsterintellektuell göra?", sept 2010

Klassbakgrund i USA:s kongress

2011-09-21T14:09:00.004+02:00

Vad har Larry Bartels, Princeton-statsvetaren bakom mästerverket Unequal Democracy, haft för sig på sistone? Han har inte publicerat särskilt mycket, tyvärr. Men nu har i alla fall en av hans tidigare doktorander, Nicholas Carnes, fortsatt i Bartels spår med ännu ett intressant bidrag till förståelsen av USA:s politiska ekonomi. I ett nytt paper (pdf) studerar Carnes yrkes/klassbakgrund för valda i representanthuset, och hur denna bakgrund påverkar hur de röstar.

John Sides, "Social Status and How the Elected Vote", NYT 538-bloggen

Modellskifte: fallet med a-kassan

2011-09-08T23:28:00.007+02:00

Jag har suttit och pulat lite med arbetslöshetsförsäkringsdata från OECD för att använda dem som förklarande variabel i ett helt annat sammanhang, och slogs då av Kjell Rautios poäng om avvecklingen av den svenska modellen. (Rautio 13/12 2010 och 31/1 i år)

Inom samhällsvetenskap/jämförande politisk ekonomi är det legio med "modelltänkande", att man klumpar ihop ett antal länder i olika grupper av "välfärdsmodeller", "varianter av kapitalism", och så vidare. I välfärdsmodelldiskussionen brukar man prata om en skandinavisk/socialdemokratisk modell, en kontinentaleuropeisk/konservativ/kristdemokratisk, en anglosaxisk/liberal, och en medelhavsmodell. I varianter av kapitalism bara om två typer - liberal (dvs den anglosaxiska), och "koordinerad" (som motsvarar alla andra välfärdsmodeller). I båda teoribyggnaderna - välfärdsmodeller och VoC - är det ett grundantagande att regimskiften inom länder, dvs att ett land "byter modell", är ovanligt. Storbritanniens nyliberalisering under Thatcher är det klassiska exemplet på ett faktiskt regimskifte, men annars brukar man utgå ifrån att länder förblir i den grupp de en gång placerats i - Sverige har en socialdemokratisk modell, Tyskland en "kontinental", och så vidare.

Men kanske håller Sverige nu på att bli en liberal-socialdemokratisk hybrid? Vad gäller a-kassan ser det i alla fall ut så. Med siffror från OECD Benefits and Wages/Work Incentives-sida har jag gjort de två figurerna nedan. A-kassor är krångliga konstruktioner: hur mycket av sin tidigare lön man får ut beror ofta på hur mycket man tjänat (och vissa system har platta ersättningar), hur mycket man får ut trappas ofta ner efterhand, och hur mycket man får ut beror också i många system på ens familjeförhållanden. OECD har plockat fram ersättningsgrad för personer med tre olika inkomstnivåer och sex olika familjeförhållanden. Inkomstnivåerna är 67, 100 och 150 procent av en genomsnittlig produktionsarbetare i lön. Familjeförhållandena är singel utan barn, par utan barn där en jobbar, par utan barn där båda jobba/r/t, och singel med två barn, par med två barn där en vuxen jobbar, och par med två barn där båda de vuxna jobba/r/t. I diagrammet nedan ser man ersättning första 6 månaderna för person som tidigare haft ett jobb med en genomsnittlig produktionsarbetarlön. Den rosa linjen är för en ensamstående förälder med två barn, och den blå för en singel utan barn.

Vi ser att a-kassans ersättningsgrad minskade drastiskt under 00-talet - 15 procentenheter för en ensamstående förälder med två barn, och 17 procentenheter för en singel utan barn. Det luktar systemskifte...

I stapeldiagrammet nedan ser vi Sveriges nivå år 2009 (i rött) jämfört med 27 andra rika länder, för en ensamstående utan barn.

Sverige har, som vi redan sett i linjediagrammet ovan, 48 procent, och det är inte många länder som har lägre - några liberala som Australien, Irland, Nya Zeeland och Storbritannien, och så ganska så hårfint Polen. Som det ser ut här tillhör Sverige det liberala klustret, med lägre ersättning än till och med USA!

Men det finns förstås ett gäng komplicerande faktorer. A-kassans generositet som totalt begrepp är ju inte bara ersättningen första sex månaderna för en ensamstående utan barn som tidigare haft ett genomsnittligt industrijobb, utan det handlar också om hur hårda kraven för att kvalificeras sig för a-kassan är, hur länge man kan få ersättning, med mera.

---
Mer TCO-utredarna-bloggande om a-kassan, av Mats Essemyr: "Fler måste få rätt till a-kassa" 31 jan, "En statssekreterare blickar tillbaka" 19 aug, "Inte många påverkas av obligatorisk a-kassa", 22 aug, "Finansieringen av a-kassan är orimlig", 1 sep.

Spendera sig ur krisen?

2011-09-07T10:39:00.011+02:00

den svenska statens kostnader för att låna är på rekordlåga nivåer... Läge att låna och investera?

De senaste dagarna har Tysklands finansminister Schäuble och FT:s ekonomikommentator nr 1 Martin Wolf stått för fullständigt olika analyser av det ekonomiska läget i Europa och därvidföljande policyrekommendationer. Wolf, så keynesiansk som aldrig förr, hävdar att många av staterna (inklusive Tyskland förstås) har mycket låga räntor på sina statsobligationer, vilket visar att "marknaderna" vill att staterna ska öka sin belåning, vilket förstås är ett "reformutrymme"/investeringsutrymme.

Schäuble hävdar däremot i mycket allmänna termer att överkonsumtion och överbelåning orsakat krisen, och att därför bara åtstramningspolitik/stålbad/austerity kan vara vägen ut. Det är i sammanhanget mycket märkligt att han inte gör någon åtskillnad mellan länder som Tyskland och Sverige å ena sidan och Grekland och Italien å andra sidan. Schäuble låter som en riktig högerpolitiker, som en Krugmans mardröm, när han säger att "business confidence" ("the confidence fairy" brukar Krugman kalla det argumentet) är enda vägen till återhämtning, och att det behövs "short-term pain" för att kapitalisterna ska få förtroende att investera igen!

Wolf:

"What is to be done? To find an answer, listen to the markets. They are saying: borrow and spend, please. Yet those who profess faith in the magic of the markets are most determined to ignore the cry."
"It is inconceivable that creditworthy governments would be unable to earn a return well above their negligible costs of borrowing, by investing in physical and human assets, on their own or together with the private sector."
"It is becoming ever clearer that the developed world is making Japan’s mistake of premature retrenchment during a balance-sheet depression, but on a more dangerous – far more global – scale. Conventional wisdom is that fiscal retrenchment will lead to resurgent investment and growth. An alternative wisdom is that suffering is good. The former is foolish. The latter is immoral."

Martin Wolf, "We must listen to what the bond markets say", FT 7 september

Schäuble:

"it is an undisputable fact that excessive state spending has led to unsustainable levels of debt and deficits that now threaten our economic welfare. Piling on more debt now will stunt rather than stimulate growth in the long run."
"there is a trade-off between short-term pain and long-term gain. An increase in consumer and investor confidence and a shortening of unemployment lines will in the medium term cancel out any short-term dip in consumption."

Schäuble, "Why austerity is only cure for Eurozone", FT 6 september

---
Uppdatering 28 september. jfr:

"– Sverige har blivit ett Lillschweiz, säger Riksgäldens Thomas Olofsson.

På ekonomspråk handlar det om en flykt till kvalitet. Panikslagna investerare söker en säker hamn att placera sitt kapital i. Då lockar svenska statspapper. Trots att avkastningen på de statsskuldväxlar och obligationer som Riksgälden ger ut är minimal, eller till och med obefintlig om man räknar med inflationen.

För ju fler pensionsfonder, försäkringsbolag och centralbanker som vill låna ut pengar till Riksgälden i hopp om att säkra så mycket av sitt värde som möjligt, ju lägre blir räntan på de statspapper de köper.

– Just nu är det är rekordlåga räntor, säger Jussi Hiljanen, chef för ränteanalys på SEB.

På ett halvår har räntan på obligationer med tio års löptid gått från redan låga 3,5 procent till 1,7 procent – den lägsta nivån någonsin i Sverige. Och för en månad sedan kunde Riksgälden låna upp en miljard euro åt Riksbanken på ett tvåårigt lån för 0,93 procents ränta – det lägsta eurolånet någonsin i Europa. Faktum är att lånet övertecknades tre gånger om, vilket visar hur eftertraktade statspapperna är.

Riksgälden har lånat upp pengar åt svenska staten sedan 1789, då myndigheten tillkom för att finansiera Gustav III:s anfallskrig mot Ryssland. Aldrig har de kunnat låna så billigt som nu. Vilket paradoxalt sker i ett läge där Sverige inte behöver låna pengar, åtminstone inte enligt finansminister Anders Borg som har gjort skuldreducering till en dygd. Tvärtom kommer statsfinanserna att gå med överskott både i år och nästa år, och statsskulden därmed fortsätta att minska, enligt Riksgäldens prognoser.

Men det är ju nu staten borde låna, börjar allt fler resonera.

»När pengar är gratis finns det ingen anledning att hålla igen«, skrev SEB:s tidigare chefsstrateg Henrik Mitelman i en krönika i Dagens Industri förra veckan, och konstaterade att »Med en real ränta under noll tjänar staten pengar ju mer den lånar«.

Om pengarna dessutom används för att finansiera exempelvis infrastruktur skulle de ge dubbel avkastning, eller trippel om man räknar in stimulanseffekten i en tid när svensk ekonomi riskerar att dras in i den ekonomiska oron på kontinenten."

Claes Lönegård, "Borgs bank missar guldläget", Fokus 22 september

---
Uppdatering 5 oktober
Jag har skrivit en debattartikel på detta tema på Dagens Arena: "Låna till investeringar".

Uppdatering 30 november
En ekonom vid St Louis Fed, David Andolfatto, skriver på sin blogg MacroMania med ett liknande budskap som min debattartikel på DA.

"In fact, the terms are even much better than 0%. The real cost of borrowing is measured by the real (inflation adjusted) interest rate. As the figure above shows, the real cost of borrowing has plummeted over the last decade for the U.S. government. As the following figure shows, the U.S. government can now borrow funds for 10 years at close to zero real interest. It can borrow funds for 5 years at a negative real interest."

David Andolfatto, "Not enough U.S. debt?", 23 november

---
Uppdatering 7 november
Anders Borg förklarar i SvD varför han motsätter sig stimulanspolitik/låna&investera för Sverige:

"Sverige har stora bytesbalansöverskott, men samtidigt en hög privat skuldsättning, en relativt stor banksektor och huspriser som stigit kraftigt. Det gör att det inte är aktuellt med några lånefinansierade stimulanser i Sverige.
Det sade finansminister Anders Borg till journalister på måndagen med anledning av en fråga om att G20 efterfrågat åtgärder från länder med överskott.

”Jag har lite svårt att se vad de tänker sig att det är för åtgärder vi skulle kunna göra”, sade Anders Borg.

Han sade att Sverige har en hög privat skuldsättning, en relativt stor banksektor och skenande huspriser, vilket gör att det inte är aktuellt med några åtgärder för att öka den inhemska konsumtionen."

SvD, "Borg avfärdar G20:s önskan om krishjälp", 7 november

Säkerhet för utländska byggnadsarbetare

2011-09-06T11:44:00.005+02:00

safeatwork.se

Sandra Lund, "Svenska byggen ska bli säkrare för utländska jobbare", LO-Tidningen 5 september
Linda Nohrstedt, "'Utländska arbetare har för stora risker'", Arbetarskydd 5 september

Högre inflationsmål, och ECB-utvärderingar

2011-08-25T21:24:00.014+02:00

"The ECB is run by a perverse cult that worships 2.0 percent inflation and is prepared to sacrifice almost all other economic goals to meet this target."

Dean Baker, "Do Not Believe Morning Edition: Spain Did Not Build Up Huge Debt", 23 augusti

Paul Krugman, Kenneth Rogoff och andra tunga typer (ja, kanske främst de två) har de senaste månaderna (och längre tillbaka, för den delen) förespråkat höjda inflationsmål för centralbankerna som policyinstrument för högre tillväxt och mer sysselsättning.

Rebecca Wilder korrelerar ECB:s räntehöjningar med utvecklingar for räntor på statsobligationer för tre eurozonsländer:

från Wilder, "Malicious ECB rate hikes", 23 augusti

Också: Kantoos Economics, "The continued embarrassment that is European monetary policy... economists?", 9 augusti

---
Jfr 10 juni, "Inflation, penningpolitik och löneandelen"; 2 juni, "Centralbankers klasskaraktär"; 17 februari 2010 "Diskussion om inflationsmål"

---
Uppdatering 5 september
Lars Calmfors är för att höja inflationsmålet i Sverige till 3-4 procent. I en intervju i DN hävdar han att med högre (nominal)ränta och högre inflation i vanliga fall så skulle riksbanken ha större spelrum till kontracyklisk räntepolitik när recessionen kommer. För att inte den högre inflationen ska försämra incitamenten att spara förespråkar Calmfors att den penningpolitiska förändringen kombineras med sänkt skatt på kapitalinkomster.
Johan Schück, "Lars Calmfors: Höj inflationsmålen", DN 5 september

Och:

"In July, 2008, on the eve of the biggest financial crisis in memory, the European Central Bank did something both predictable and stupid: it raised interest rates. The move was predictable because the E.C.B.’s president, Jean-Claude Trichet, was an inflation hawk; he worried about rising oil and food prices and saw a rate hike as a way of tamping them down. But the move was also remarkably ill timed. The crisis was already under way, European economic growth had slowed to a crawl, and within a couple of months the global economy had collapsed, inflation had disappeared, and the E.C.B. was forced to slash interest rates, in an attempt to avert economic disaster. That July rate hike was like kicking the economy when it was down.

One might have thought that the E.C.B. would learn from the experience. No such luck. /.../

The E.C.B.’s failures /.../ are the result not of mere bad judgment but of obsession."

James Surowiecki, "Europe's Big Mistake", The New Yorker 5 september

--
Uppdatering 13 september
Charlie Evans, ordförande för Chicago Fed och en av "duvorna" i Feds styrelse, argumenterar för att Fed ska föra en mer aktiv politik så länge som arbetslösheten ligger över 7% och inflationen under 3%. Ett sådant uttalande vore ett alternativ till Feds nuvarande uttalade policy - att hålla realräntan runt 0 de närmsta två åren.
Evans förslag diskuteras av G.I. på Free Exchange: "Should the Fed target unemployment?", 8 september

---
Uppdatering 6 oktober.
Nu har Jean-Claude Trichet avgått, och kommer att ersättas av Mario Draghi. FT:s krisblogg har gjort en poll bland expertbedömare om hur väl Trichet skött sitt jobb på en skala 1 - 10.

"Gerard Lyons at Standard Chartered gives him five out of ten:
Jean-Claude Trichet has stuck to the mandate. But he should have taken a far broader view. He missed the crisis and he shouldn’t have raised rates this year

IHS Global Insight’s Howard Archer gives him seven and a half out of ten:
He’s had a . . . difficult hand to play, but he has played it pretty well. The carrot-and-stick approach he’s taken with governments has much to commend it. But the ECB has been far too hawkish."

Uppdatering 7 november
Brad DeLong är inte imponerad av ECB:s brist på intresse för finansiell stabilitet som centralbanksmål.
DeLong, "The ECB's Battle Against Central Banking", Project Syndicate 31 oktober

Uppdatering 28 november
James Surowiecki sågar ECB fullständigt i ett inlägg om den europeiska krisen;

"Plenty of people in Italy and Spain and Greece were irresponsible, and reform is necessary. But destroying the euro in order to teach a lesson is too blunt an instrument: when economies fall apart, it isn’t just the guilty and the feckless who get punished. The E.C.B. is concerned that becoming a lender of last resort could threaten its much prized price stability, but there’s no point in price stability if the euro vanishes as a result. If the E.C.B. isn’t careful, someday we’ll talk about how great a job it did of protecting the euro right out of existence."

Surowiecki, "An Avoidable Crisis", New Yorker 5 december

Schweiziska skattesmitardeals

2011-08-25T00:08:00.005+02:00

Mycket spännande händer med skatteindrivningspolitiken i Europa i dessa dagar - Italien har en kampanj om att skattesmitare är "samhällets parasiter", och både Tyskland och Storbritannien har slutit överenskommelser med Schweiz om att driva in skatt från förmögna tyskar och britter som placerat sina pengar i schweiziska banker för att undkomma skatt i hemlandet.

Tyskland:

"Switzerland and Germany have reached a landmark tax agreement designed to clamp down on tax evasion by German residents with secret Swiss bank accounts.

The deal, which requires Swiss banks to make an advance payment of SFr2bn to the German tax authorities, will give Berlin income from hitherto undeclared accounts at Swiss banks, while allowing those customers to retain their anonymity.

The accord is intended to meet Germany’s desire to close a big tax loophole, while fulfilling Switzerland’s determination to preserve client confidentiality."

Haig Simonian in Zurich and Quentin Peel, "Switzerland agrees tax deal with Berlin", FT 11 aug

Storbriannien:

"The UK and Swiss governments have reached a landmark deal to tax undeclared Swiss bank accounts in a deal hoped to yield as much as £5bn ($8.2bn) for the UK Exchequer.

The agreement, which comes into force in 2013, respects bank secrecy by preserving the anonymity of UK account holders – a key Swiss demand – and follows a similar accord reached with German authorities this month."

Haig Simonian & Norma Cohen, "Swiss tax deal to raise UK revenue", FT 24 aug

Grekisk hjärngympa

2011-07-20T19:32:00.007+02:00

Jag har skrivit ett långt blogginlägg på Libertas-bloggen om Greklands skuldkris och de diskuterade lösningarna. Här kommer några diagram som fattas i inlägget.

Plus: siffror på vilka som sitter på italiensk och spanska skulder, både statliga och privata (siffror för december 2010).
Total skuld hållen av europeiska banker: Italien €783 miljarder, Spanien €642 miljarder
Storbritannien: 67 mdr italiensk, 112 mdr spansk
Irland: 13 - 14
Portugal: 3 - 26
Spanien: 31 italiensk
Belgien: 24-20
Frankrike: 389 - 141
Nederländerna: 45 - 77
Tyskland: 162 - 182
Sverige: 1 - 4
Schweiz: 14 - 15
Österrike: 22 - 7
Italien: 30 mdr spansk
Källa: beräkningar från Bank of International Settlements, återgivna i Patrick Jenkins och Megan Murphy, "Contagion fear resurfaces in the eurozone", FT 13 juli

En annan bra artikel som jag missade referera i Libertas-inlägget: Joshua Chattin, Quentin Peel & James Wilson, "Bars to Greek default lowered", FT 13 juli. Diskuterar närmandet mellan haircut-ivrarna, ledda av Tyskland, och bailout-ivrarna, ledda av Frankrike, under förhandlingarna om Grekland. Nederländernas finansminister Jan Kees de Jager säger: "We have managed to break the knot".
FT:

"A French plan, which would have seen the banks reinvest or 'roll over' proceeds from Greek bonds when they are redeemed, was seen as the most likely to pass muster with the ratings agencies.
However, Standard & Poor's last week sad this scheme would still be considered a default. So European leaders are now reconsidering a more onerous, German-backed plan to persuade debt holders to swap their current holdings for new, longer-maturing bonds - if the agencies are going to call default anyway, at least they might achieve a more significant private sector contribution."

Enligt FT eftersträvade Tyskland att privata bondholders skulle stå för en upp till €30 mdr haircut. För att Frankrike m fl gav med om detta skulle Tyskland enligt FT ge efter på två fronter: ett, diskussionen om att använda EFSF till att köpa grekiska obligationer på öppna marknaden, och två, sänka räntorna på bailout-lånen till Grekland, Portugal och Irland.

Hur mycket av marknadsfundamentalismen går att avskaffa på kort sikt?

2011-07-19T19:21:00.002+02:00

En diskussionsfraga for reformistisk politik: hur mycket av marknadsfundementalismen gar att avskaffa pa kort sikt? Alltsa, inte givet en massa framtida valsegrar och socioekonomiska forskjutningar och annat, utan mer eller mindre omedelbart, eller inom en mandatperiod?

Reformer av privat etablering i vard, skola, omsorg, av stopp for frisersalonger i alderdomshem, osv. FT-kolumnisten Tony Jackson skriver intressant i de har banorna, apropa kapitalforstorelse ("skapande forstorelse", skulle en optimist saga) nar brittiska tagordrar inte gar till brittiska tagtillverkare utan, i enlighet med EU:s spelregler for maximal konkurrens, till en fransk tillverkare.

Tony Jackson, "Derby woes highlight need for a new economic model", FT 18 juli 2011

Nånstans ska pengarna komma ifrån

2011-07-19T19:05:00.006+02:00

US-amerikanerna som betalar så låga skatter, hela mellanskillnaden mellan vad de betalar i skatt och vad svenskarna betalar i skatt, den måste de väl kunna lägga på fritt vald konsumtion av roliga saker som pizza och Bud Light?

Inte riktigt.

Tuition fees som % av medianhushållets disponibla inkomst för ett svenskt hushåll: 0,0%.

Hal Weitzman, "Debt fears drive US youth away from college", FT 14 juli 2011

---
Uppdatering 4 augusti
Foljande diagram fran fina Street Light blog visar pa ett bra satt den mer generella poangen som jag ville gora:

Kash Mansori, "National Income Comparisons Between Europe and the US", street light blog 12 maj

---
Uppdatering 12 december 2011
Bra illustrationer till detta ges av Edward Luce fina reportage om den US-amerikanska medelklassens kris från Financial Times förra året. Luce besöker familjer i Minneapolis och en förort till Washington D.C för att hitta illustrationer av den "squeeze" på vad US-amerikanerna kallar medelklassen, vad vi i Sverige kanske skulle kalla de breda löntagarskikten eller "svenssons", som de senaste trettio årens ökade inkomstojämlikhet innebär.

"technically speaking, Shareen is relatively comfortable. Because her husband works for a fire safety company and brings in $70,000 a year, the Millers are clearly surviving. But they dread what would happen if either had a medical crisis. A few years ago Shareen had a tumour removed from her diaphragm, which left her $17,000 in debt. And her husband suffers from a herniated disk. Remarkably, given that their gross joint income is double the US median, Shareen has had to postpone a dental operation for six months in order to pay off her car loan. Nor does she have time to upgrade her skills. 'One thing about people who work with the disabled is that they never have any spare time,' she says. /.../

Shareen’s son and daughter-in-law, Dustin and Ruth, both aged 23, recently had to move back home because they could not afford to rent, even though both hold down jobs – Dustin with a bath remodelling company, Ruth in a fabrics store. Both did well in high school and would like to study marine biology – a skill of the future. But they cannot afford the debt.

While incomes in America are stagnating, the cost of education is soaring. Since 1990, the proportion of Americans who are paying off more than $20,000 in student loans a decade after they graduated has almost doubled. Lawrence Summers, Obama’s chief economic adviser, who has long worried about the growth of what he calls America’s 'anxious middle', points out that of the major economies, the US has the highest share of graduates in the workforce. But if you take the 25-34-year-old age group, America is not even in the top 10. "

Luce, "The crisis of middle-class America", 30 juli 2010

Har välfärdsstaten krympt?

2011-07-01T12:46:00.008+02:00

På vänsterkanten, åtminstone i Sverige, är det en vanlig tanke att välfärdsstaten krympt drastiskt under "nyliberalismens epok", kanske till och med till den grad att välfärdsstaten inte längre finns. (Denna tanke gar hand i hand med iden att "det var battre forr" - en grundinstallning som vanstersossar etc tycks ha tagit over fran marxisterna.)

Detta är en uppfattning som inte är grundad i fakta, varken på svensk nivå eller OECD-nivå. Om man kollar på statistik på omfattningen av "sociala utgifter", t ex som andel av BNP, så har de överlag i OECD inte minskat utan tvärtom ökat sedan 1980. Från 1980 till 2007 ökade offentliga sociala utgifters (pensioner, sjukvård, familjepolitik, aktiv arbetsmarknadspolitik, arbetsloshetsunderstod, bostadspolitik) andel av BNP i 27 OECD-länder från 16 procent till 19 procent. En anledning till att den svenska vänstern missar detta är att man i sitt perspektiv på "nyliberalismens epok" tenderar att ha ett snävt fokus på Sverige och i någon mån Thatchers Storbritannien och Reagans USA. Då missar man t ex Spanien och Portugal som gått i motsatt riktning under perioden. En annan anledning är att man blandar ihop i vilken grad önskvärda mål och utfall (jämlika möjligheter osv) uppnås å ena sidan, och om något alls görs å andra sidan. Slutsatser om nationalstatens påstått minskade roll har kunnat nås genom att man förvirrat syften med vad staten gör, med huruvida staten alls gör något.

Tre US-amerikanska ekonomer skriver nu på voxeu utifrån ett nytt NBER-paper att välfärdsstaten inte ens minskat i omfattning i det marknadsliberala credots förlovade land USA. Vad som däremot har hänt är att vilka grupper som gynnas av välfärdsstaten har förändrats. Välfärdsstaten i USA, liksom i Sverige och andra länder, har blivit mer regressiv. Redan 1995 visade statsvetaren Paul Pierson med sin epokgorande bok Dismantling the Welfare State? Reagan, Thatcher and the Politics of Retrenchment att Reagan och Thatcher, trots yvig nyliberal retorik och klasspolitik inte lyckats avskaffa valfardsstaterna i USA och Storbritannien. Anledningen var att valfardsstaten helt enkelt har stort stod bade hos anvandarna och de som jobbar som producenter i den (sjukskoterskor, larare osv). Pierson havdade att om inte ens Reagan och Thatcher, de uppenbart mest hogerorienterade ledarna i OECD-landerna pa 1980-talet, lyckades avskaffa valfardsstaten, sa var det inte heller troligt att andra ledare skulle lyckas med det.

Den teoretiska/analytiska slutsats som jag hävdar bör dras av detta är: nationalstaten är lika viktig nu som förr, som reglerare av samhället inklusive ekonomin, och som tummelplats för organiserade intressen. Välfärdsstater må ha blivit mer regressiva de senaste decennierna, men loppet är inte kört.

Yonatan Ben-Shalom, Robert Moffitt & John Karl Scholz, "Is the welfare state growing or declining?", voxeu 28 juni
OECD Social Expenditures Database (SOCX)
Om välfärdsstaternas kvantitativa utveckling, se Francis G. Castles, The Disappearing Welfare State? Retrenchment Realities in a Time of Globalisation (Edward Elgar, 2007)

---

Hur ser utvecklingen i Sverige ut? OECD SOCX delar upp sociala utgifter pa tio omraden (inklusive "other"), och 1980-2005 ser utvecklingen ut sa har for offentliga sociala utgifter:

1995-2005 minskade totalt sett offentliga sociala utgifter som andel av BNP i Sverige, men befann sig fortfarande 2005-07 pa ungefar samma niva (26 procent) som ar 1980.

Danska klippningar och bail-outs

2011-06-28T04:23:00.000+02:00

bild från FT 24 maj

Tracy Alloway, "A senior haircut precedent in... Denmark", FT Alphaville-bloggen 7 februari
Tracy Alloway, "Armageddon bank", FT Alphaville-bloggen 17 maj
Tracy Alloway, "How do you say bail-in in Swedish?", FT Alphaville-bloggen 19 maj
Tracy Alloway, "Concerns grow over Denmark's bail-in rules", FT 24 maj
FT ledare, "Danish lessons",

"Yields on Danish bank bonds have risen since Denmark introduced its burden-sharing bank resolution mechanism. Of course with two of Denmark’s banks failing, this could simply reflect nervousness about the country’s banking sector as a whole. But some Danish bankers think they are paying a price for their government’s speed of reform."
R.A., "Small enough to fail", Economist Free Exchange 28 juni

Avhopp från skolan - typiskt flumskolan?

2011-06-10T05:24:00.004+02:00

(källa: Eurostat)

Ett av målen i EU:s EU20-strategi är att få ner andelen av ungdomar som aldrig går ut motsvarande gymnasiet i Sverige till 10 procent. Detta mäts med andelen av 18-24-åringar som inte har någon sådan examen och inte heller är i utbildning. År 2010 låg snittet i EU-länderna på 14,1 procent och i Sverige var siffran 9,7 procent.

Såssarnas flumskola måste ha varit väldigt inflytelserik i övriga EU... (T ex Storbritannien: 14,9 procent.)

Inflation, penningpolitik och löneandelen

2011-06-10T03:38:00.004+02:00

"The extreme end of these fears [anti-inflationära, EB anm] can be found in Kansas City Federal Reserve President Thomas Hoenig’s recent Washington Post interview:

WP: One place where there’s not any inflation is in wages. Can you really have an inflation problem without wages rising?

TH: Not initially. But people are losing real purchasing power, and that changes how they’re going to negotiate. People want this lost purchasing power back in time. In negotiating, they’ll say, “Prices have been rising, we deserve more.” We’re already seeing it in some of the surveys that we run. Businesses are telling us, “Yes, we had a pay freeze a year and a half ago, but we’re doing some catch up now. We want to make sure we keep our good people.”

Any significant wage gains in the current environment appear to be sector specific – it certainly does not appear in the aggregate data. And note Hoenig’s distress that some firms are looking to play catch-up. I think you could interpret this as Hoenig desiring to see a downward level shift in trend wages. In other words, Hoenig expects the recession should result in a permanently lower level of standard of living than would have been the case otherwise. /.../
If unit labor cost growth remains constrained, the Fed will tend to delay tightening, as the overriding economic reality is that simply described by New York Federal Reserve President William Dudley:

...the recovery remains moderate and we still have a considerable way to go to meet the Fed's dual mandate of full employment and price stability.

That said, it is worth considering that even the Fed doves probably have something of an itchy trigger finger when it comes to tightening. They are willing to stay the course given the lack of pass-through to wages, but one could imagine that changing quickly with the slightest whiff of rising unit labor costs. Which brings to mind an interesting topic. Way back in 2009, spencer at Angry Bear noted that labor payments as a share of output have been falling since the early 1980’s. Can this situation ever be reversed if the Fed steps on the brakes every time workers get a little too confident for their own good?"

Tim Duy, "The War on Inflation", 22 maj

Centralbankers klasskaraktär

2011-06-02T19:54:00.007+02:00

Under 1990-talet svepte en våg av "centralbankism" över världen: en tankegång i anti-interventionistisk anda att centralbanker skulle styras av byråkrater, inte av politiker*.

Vad innebär detta då för centralbankernas klasskaraktär? Citigroup-ekonomen Willem Buiter kritiserade nyligen ensidigheten i centralbanker som USA:s Federal Reserve-system:

"This problem is most apparent in the regional Reserve Banks of the Federal Reserve System of the US. Like all 12 regional Reserve Banks, the Fed of New York has a nine-member, three-class non-executive board of directors. Three Class A members are elected by member banks to represent member banks. Currently the class A members are the Chief Executive Officer and Chairman of Banco Popular de Puerto Rico, the President, Chief Executive Officer and Chairman of the Board of the Adirondack Trust Company, and the Chairman of the Board and Chief Executive Officer of JPMorgan Chase. Three Class B members are elected by member banks ‘to represent the public’ (as seen by the member banks). Two class B member positions are vacant; one of these vacant positions was until recently held by the CEO of General Electric Company, the other by the former Chairman and CEO of Pfizer. The third Class B Director position is held by the President and CEO of Loews Corporation. Finally, three Class C members are appointed by the Board of Governors of the Federal Reserve System to represent the public (as seen by the Board of Governors). Currently, these positions are held by the President of Columbia University, the President and CEO of the Partnership for New York City, and the President of the Metropolitan Museum of Art. It is clear that this is not a governance structure the Bank of England would want to emulate. Class A and Class B Directors run afoul of the necessity to avoid both the appearance and the substance of potential conflict of interest. Class C Directors are examples of ‘the Great and the Good’ who are at high risk of not contributing materially to good governance because of lack of relevant expertise."

Tracy Alloway, "Buiter bashes BoE accountability, and other central banks", FT Alphaville-bloggen 2 juni

*Se Sylvester C.W. Eijffinger & Jakob de Haan, "The Political Economy of Central Bank Independence" (pdf), Princeton University Dept of Economics Special Papers in International Economics No 19, maj 1996. Och Alex Cukierman, "Central bank independence and monetary policymaking institutions — Past, present and fhttp://www.blogger.com/img/blank.gifuture", European Journal of Political Economy, 2008. Cukierman, "The central bank independence revolution", voxeu, 2007

---
Uppdatering 23 oktober 2011

"Economist Joe Stiglitz has long advocated that labor should be represented on the Fed’s interest rate setting Open Market Committee, and this raises a point given short shrift by the GAO: the most important type of diversity missing from the Fed isn’t ethnic, racial, or gender, it’s class."

Yves Smith, "Quelle Surprise! GAO Finds the Fed is a Club of Backscratching, Well Connected, White Bankers", Naked Capitalism 20 oktober

FDR om "organized money"

2011-06-01T07:15:00.004+02:00

Det här är jävligt bra:

Franklin D Roosevelt valtalar i New York City, 1936.

"For twelve years this Nation was afflicted with hear-nothing, see-nothing, do-nothing Government. The Nation looked to Government but the Government looked away. Nine mocking years with the golden calf and three long years of the scourge! Nine crazy years at the ticker and three long years in the breadlines! Nine mad years of mirage and three long years of despair! Powerful influences strive today to restore that kind of government with its doctrine that that Government is best which is most indifferent.

For nearly four years you have had an Administration which instead of twirling its thumbs has rolled up its sleeves. We will keep our sleeves rolled up.

We had to struggle with the old enemies of peace: business and financial monopoly, speculation, reckless banking, class antagonism, sectionalism, war profiteering.

They had begun to consider the Government of the United States as a mere appendage to their own affairs. We know now that Government by organized money is just as dangerous as Government by organized mob.

Never before in all our history have these forces been so united against one candidate as they stand today. They are unanimous in their hate for me and I welcome their hatred."

Den enda förklaring jag kan se till att Simon Johnson och James Kwak inte hänvisar till detta i sin styckesvis lysande 13 Bankers, som på ett mycket tydligt sätt visar på relevansen av FDR:s analys från 1936, är att detta låter för politiskt inkorrekt/ohövligt och att det därför är säkrare att citera Jefferson och Andrew Jackson istället för historiskt stöd för en systemkritisk analys.

En professions skiftande materiella intressen

2011-05-31T19:53:00.005+02:00

För vänstern (och public choice-teoretiker) kommer det naturligt att tala om materiella intressen och intressemotsättningar. Det är bra: utan en sådan förståelse kan man inte begripa samhället. Problemet med vänsterns analys idag (och kanske alltid) är dock att analysen ofta görs för enkel; man bortser från sektorsskillnader i intressen inom klasser, de vanliga klassallianserna inom en sektor (t ex för en bailout av bilindustrin i USA - facket och ägarna hade knappast svårt att enas för en sådan).

New York Times hade igår en artikel som belyser gruppers materiella intressen på en än mer disaggregerad nivå: professionen. I detta fallet läkare, vars förändrade arbetssätt och sektor NYT har porträtterat på ett mycket intressant och fascinerande sätt i en artikelserie i vår, om de familjedrivna mottagningarnas minskade betydelse och de större sjukhusens motsvarande större betydelse, om inträdet av kvinnor på stor skala i yrket och vilja att kunna förena familj med arbete, och så vidare. Den senaste artikeln diskuterar vilka innebörder dessa omvandlingar - framför allt minskningen av andelen självanställda och ökningen av andelen anställda bland läkarna - har för gruppens politiska ståndpunkter. Läkarna har historiskt varit en konservativ grupp som motsatt sig en mängd välfärdsreformer, men var faktiskt för Obama-administrationens sjukvårdsförsäkringsreform, och frågan är om det är ett tecken på ett epokiskt skifte i läkarnas politik.

"Doctors were once overwhelmingly male and usually owned their own practices. They generally favored lower taxes and regularly fought lawyers to restrict patient lawsuits. Ronald Reagan came to national political prominence in part by railing against 'socialized medicine' on doctors’ behalf.
But doctors are changing. They are abandoning their own practices and taking salaried jobs in hospitals, particularly in the North, but increasingly in the South as well. Half of all younger doctors are women, and that share is likely to grow.
There are no national surveys that track doctors’ political leanings, but as more doctors move from business owner to shift worker, their historic alliance with the Republican Party is weakening from Maine as well as South Dakota, Arizona and Oregon, according to doctors’ advocates in those and other states.
That change could have a profound effect on the nation’s health care debate. /.../

The Maine doctors’ group once opposed health insurance mandates because they increase costs to employers, but it now supports them, despite Republican opposition, because they help patients."

Gardiner Harris, "As Physicians' Jobs Change, So Do Their Politics", NYT 30 maj

En annan vänster/public choice-sanning är att pengar spelar stor roll i politik och att grupper med olika materiella intressen kommer spendera pengar på olika sorters lobbyism. I den aspekten har NYT:s bevakning av US-amerikansk politik varit tämligen deprimerande; efter att högsta domstolen i Citizens United-fallet dömt att det var en begränsning av yttrandefriheten (!) att reglera på vilka sätt företag får ge pengar till politiskt mediakampanjande, verkar det mesta gå åt fel håll i politiken här och reaktionära miljardärer som bröderna Koch kan spela en allt större roll i att fastslå politikens riktning, på de obesuttnas bekostnad. Rapporteringen har också gång efter annat i hur hög grad USA:s politik ändå är klassbaserad, även om det är ett faktum som de flesta verkar vara obekväma att tala om. I det mycket uppmärksammade omvalet till Representanthuset i västra New York state mellan republikanen Jane Corwin och demokraten Kathy Hochul till exempel, bidrog Chamber of Commerce med $104 000 till Corwins kampanj, medan Communication Workers of America bidrog med $15 000 till Hochuls kampanj. (Ett centralt undantag till klasspaltningen mellan partierna är förstås att finanssektorn i hög grad finansierar Demokraterna i till exempel New York och Connecticut, och att demokratiska politiker därifrån - t ex Charles Schumer - därför också tenderar att rösta nyliberalt i finanssektorfrågor. Ett exempel av ett annat slag kan vara Bill och Melinda Gates enorma donationer till skolors utveckling; även om deras policy - för charter schools - kolliderar med lärarfacket så har jag svårt att se det som någon klasskamp uppifrån.)

Därför var det desto skönare att se rapporteringen om en pågående sjukvårdsreform i Vermont, som enligt NYT drivits fram av en idealistisk läkare, Deb Richter. Richter arbetade som primärvårdsläkare i delstaten New York och arbetade för målet ett single payer system med samma vårdrättigheter för alla där, men gav upp eftersom det var för svårt. Därför flyttade hon 1999 till Vermont för att driva samma fråga där. Dr Richter blev den ledande personen i en gräsrotsrörelse för att få Vermont att införa ett system som går helt emot vad Republikanerna i mängder av andra stater vill, med deras juridiska ifrågasättanden av "Obamacare" med mera. Detta är förstås bara ett exempel på hur USA:s politik drivs av annat än materiella intressen, men i Citizens United-tider ett skönt och behövt sådant.

Abby Goodnough, "A Doctors' Push for Single-Payer Health Care", NYT 21 maj

Transports Lavalfall

2011-05-31T10:47:00.006+02:00

"– Nu är det fritt fram för lönedumpning. Hela åkeribranschen går åt helvete, säger Freddy Welle, chaufför på Bernt Mattssons och vice ordförande i Transports åkerisektion i Göteborg."

Mats Pejer, "Ica-körningarna inte olagliga", LO-Tidningen 30 maj
Mats Pejer, "'Fritt fram för lönedumpning'", LO-Tidningen 30 maj

Skriv under Transports upprop för seriös konkurrens utan social dumping!

---
Uppdatering 8 augusti
LO-tidningen rapporterar nu att Frode Laursen-fallet ska upp i hovratten. LO-tidningens Mats Pejer beskriver fallets vikt:

"Låglöneåkerier från Östeuropa har tagit över stora delar av trafiken till och från hamnarna i Syd- och Västsverige. Det betalar löner långt under kollektivavtalets dryga 23 000 kronor i månaden. En polsk chaufför tjänar från 2 000 kronor i månaden.

EU-reglerna tillåter att utländska åkerier kör inrikestransporter i anslutning till leveranser till Sverige, men det är välkänt i åkeribranschen att många struntar i reglerna och kör svensk inrikestrafik för hela slanten.

Hittills har det varit riskfritt. Polisen har visserligen utrett åtskilliga ärenden, men sedan har det slutat med att åklagarna har lagt ner. Orsaken är att det rör sig om stora och tidskrävande utredningar samtidigt som straffet bara är dagsböter.

Detta gör målet mot Frode Laursen unikt. För första gången prövar domstolarna var gränserna går."

Mats Pejer, "'Sabotagetrafik' upp i hovratten", LO-Tidningen 8 augusti

-- Uppdatering 30 september

"Olaglig yrkestrafik slår ut seriösa åkerier. Polisen tittar åt ett annat håll. Svenska åkerier anlitar arbetskraft från utländska bemanningsföretag eller använder sig för att falska egenföretagare, det vill säga chaufförer som borde vara anställda, för att dumpa lönerna.

Det är, möjligen lite tillspetsat, innebörden i ett gemensamt yttrande till regeringen från arbetsgivarorganisationen Bilarbetsgivarna, branschorganisationen Sveriges Åkeriföretag och facket, det vill säga Transport."

Mats Pejer, "Enad front mot lönedumpning", LO-Tidningen 28 september

Solidariskt ansvar

2011-05-30T21:23:00.003+02:00

"Solidariskt ansvar hindrar inte fri rörlighet för tjänster, anser ESA

Varken reglerna om uppdragsgivares ansvar för underleverantörers löneskulder eller övriga regler om skyldigheter för uppdragsgivare som Norge infört hindrar den fria rörligheten, enligt Eftas övervakningsmyndighet ESA.

Regler om solidariskt ansvar för uppdragsgivare (kedjeansvar) infördes i den norska lagen om allmängiltigförklaring av kollektivavtal (loven om allmenngjøring av tariffavtaler) 2010. Tidigare, år 2008, hade man infört föreskrifter om skyldighet för uppdragsgivare att informera underleverantörer om vilka löne- och arbetsvillkor som gäller och se till att de efterlevs (”påseplikt” ), och en rätt för fackliga förtroendemän (tillitsvalgte) i huvudleverantörens verksamhet att genom den egna arbetsgivaren få dokumentation om löner och arbetsvillkor hos underleverantörer.

Reglerna från 2008 anmäldes till ESA med hänvisning till EES-avtalets artikel 36 om fri rörlighet för tjänster (tjenesteytelser). ESA valde att också dra in reglerna om solidariskt ansvar i sin bedömning. Slutsatsen blev att de norska reglerna inte står i strid med reglerna om fri rörlighet för tjänster.

ESA motiverade sitt beslut med att varken artikel 36 EES eller utstationeringsdirektivet hindrar att privata parter som är inblandade i gränsöverskridande tjänsteprestationer åläggs viss kontrollskyldighet. Det solidariska ansvaret, ansåg ESA, fungerar som en tilläggsgaranti för att en arbetstagare faktiskt får sin rättmätiga lön. Likaledes ökar informations- och tillsynsskyldigheten och rätten till insyn sannolikheten för att en uppdragsgivare efterlever de regler som har utfärdats enligt lagen om allmängiltigförklaring. Därmed är de lämpliga åtgärder enligt direktivets artikel 5, och innebär enligt ESAs bedömning inte att tillhandahållande av tjänster över landsgränserna görs mindre attraktivt på ett sätt som träffas av artikel 36 i EESavtalet."

Stein Evju, "Solidariskt ansvar hindrar inte fri rörlighet för tjänster, anser ESA", EU & Arbetsrätt nr 1 2011

Richard Lambert om kortsiktig kapitalism

2011-05-30T20:47:00.003+02:00

För tio år sedan eller så diskuterades begreppet "kvartalskapitalism" rätt mycket i vänstern och arbetarrörelsen, utifrån uppfattningen att vårt ekonomiska system idag är alltför kortsiktigt och präglas av aktieägares krav på snabb avkastning snarare än långsiktig tillväxt. Richard Lambert, rektor för University of Warwick och tidigare redaktör för Financial Times, hade häromveckan en intressant krönika i FT på detta tema. Lambert utgår från ett nytt paper av två ekonomer vid Bank of England, och skriver bland annat så här:

"In a brilliant new research paper, Andy Haldane and Richard Davies of the Bank of England show clear evidence of increasing short-termism in the pricing of companies’ shares across all industrial sectors. In their words, 'myopia is mounting'.

Their paper is not for the faint-hearted – it is stuffed with equations and complex charts. But what it shows is that investors place irrationally low values on the returns from long-term investment projects. Cash flows more than 30 years ahead from investments made today – which as it happens is what you might expect from a big aero engine – are scarcely valued at all."

Lambert får föga oväntat inte stå oemotsagd i FT; såväl insändare som Lex-kolumnisten har redan gått till den nuvarande kapitalismens försvar i tidningen.

Denna diskussion är intressant och kan också relateras till diskussionen i mer heterodox nationalekonomisk forskning om "shareholder capitalism" ("aktieägarkapitalism") och "shareholder value", som William Lazonick och andra anser i allt högre grad driver företagen och gör dem alltför kortsiktiga. Inom europeisk postkeynesiansk forskning sker också intressanta analyser av "shareholder value"; se till exempel Petra Dünhaupts paper "Financialization and the rentier income share – evidence from the USA and Germany".

Richard Lambert, "Sir Ralph's lessons on how to end short-term capitalism", FT 22 maj
Andrew Haldane & Richard Davies, "The Short Long" (pdf),
Lex, "Short termism: not obviously dangerous", FT 29 maj

Indiska löneökningar

2011-05-15T19:11:00.006+02:00

Jag har tidigare noterat att lönerna ökar snabbt i Kina i år. Nu rapporterar FT att Indien har den högsta löneinflationen i Asien; enligt indiska handelskammaren ökade snittlönen i landet med 15 procent förra året. Enligt Aon Hewitt, "the global human resources company", kommer snittlönen i år öka med 13 procent, att jämföra med 9 procent i Kina och 7 procent i Filippinerna. Lönerna förväntas fortsätta öka dubbelsiffrigt de närmsta åren.

Enligt General Electrics VD Jeffrey Immelt sparar ett US-amerikanskt företag nu bara 10 procent på att outsourca ett call center till Indien.

Det svårbegripliga med de här stora löneökningarna är: vad har hänt med den industriella reservarmén? (Eller "the demographic dividend", som den kallas i artikeln.) Anledningen till att denna inte håller nere löneökningarna är enligt artikeln att löneinflationen drivs av skills shortage. Mot det kan man invända att i så fall borde löneökningarna vara koncentrerade till vissa sektorer (och högutbildade), men bilden man får i artikeln är att lönerna ökar snabbt överlag.
James Lamont, "India struggles to cap wage inflation", FT 12 maj

Amy Kazmin rapporterar i FT om extremt högt söktryck till högre utbildning i Indien: år 2008 470 000 sökande till 7 740 platser på Indian Institutes of Technology, och 290 000 sökande till 1 900 platser på Indian Institutes of Management. "In the next four or five years, there is a higher probability that India’s growth machine will stop because of a lack of skills – because it can’t create the skills – rather than because it can’t create jobs", säger Jahangir Aziz från JPMorgan Chase till FT. Enligt konsultföretaget McKinsey så har Indien idag 12 miljoner platser i högre utbildning, och skulle behöva 7 miljoner till för att möta de ekonomiska behoven.
Men arbetskraften kommer att växa: inflödet till den kommer öka de närmsta 16 åren, och år 2035 förväntas befolkningen vara 1,5 mdr varav hela 65 procent är i arbetsför ålder. Frågan är om de kommer kunna få jobb; FT-rapporten varnar för en krutdurk i form av hög arbetslöshet och en stor mängd ungdomar och medborgare i allmänhet som är utestängda från ekonomiska utvecklingsmöjligheter.
Amy Kazmin, "Labour to unlock", FT 4 oktober 2010

---

Indien
(statistik om inget annat sägs från Världsbanken)
familjegini enligt CIA World FB: 36,8 (att jämföra med 36 i Lettland och 37 i Vietnam)
fattiga som % av befolkningen, enligt nationell definition: 27,5
literacy rate av befolkningen över 15 år: 63 %
arbetslöshet, % av arbetskraften: 4,4 %
antal år i utbildning, snitt enligt Barro-Lees dataset: 4,4 år 2010 (att jämföra med 4,9 i Pakistan, 8,2 i Sri Lanka, 7,5 i Kina)
andel 25-64-åringar med universitetsexamen enligt Barro-Lee: 3,8 % (att jämföra med 4 % i Kina)

EU:s inre marknad och social dumping: uppdatering

2011-05-15T00:41:00.007+02:00

Mats Pejer, "Låga löner fråga för rätten", LO-Tidningen 13 maj
Samuel Engblom, "Viktigt att skilja på arbetskraftsinvandring och utstationering", Utredarna-bloggen 19 april
Gösta Torstensson, "Hög tid att ställa krav på ett socialt protokoll", LO-Tidningen debatt 8 april

Och den 1 maj gick tiden för Tysklands sjuåriga övergångsregler för arbetskraftsinvandring från de medlemsländer som gick med i EU år 2004 ut. DGB:s ordförande Michael Sommer talade vid första maj-demonstrationen i Berlin och krävde då, enligt SZ, en minimilön på 8,50 euro i timmen i hela ekonomin, anmälningsplikt för alla arbetsställen, och fler arbetsplatskontroller.
Arbetsmarknadsminister Ursula von der Leyen (CDU) lovade fler kontroller mot svartarbete och lönedumping, framför allt i bygg- städ- vård- och restaurangbranschen. Myndigheten Finanzkontrolle Schwarzarbeit anställer i år 150 personer och ska utökas med ytterligare 100 personer år 2012-13.
Thomas Öchsner, "'Reservoir für Ausbeutung'", Süddeutsche Zeitung 2 maj

Tidigare: 8 feb 10 "Om Rimec", 8 feb 10 "Utländska företag tar hem de stora infrastrukturprojekten", 10 sep 10 "Social dumping i EU-inlägget", 23 sep 10 "Vellingefallet", 23 sep 10 "Byggnads: Rimec svartlistar fackanslutna", 20 dec 10 "Tolkprojektet", 24 jan 11 "LO:s pressmeddelande angående Nyströmutredningen"

UPPDATERING 1 juni
Tommy Iseskog intervjuad om Bemanningsutredningen på Dagens Juridik:

"- Det som är kontroversiellt i utredarens förslag är förändringarna i utstationeringslagen, den så kallade Laval-lagstiftningen. Förslaget innebär på den här punkten att fackens rätt att vidta stridsåtgärder inte skulle begränsas till krav på minimilöner, säger han.
- Eftersom den så kallade Lavaldomen innebär att rätten att vidta stridsåtgärder begränsas till krav om minimilöner och andra minimianställningsvillkor, föreligger här en konflikt mellan likabehandlingsprincipen, som handlar om minst lika bra villkor, och utstationeringsprincipen, som handlar om minimivillkor."

Johanna Haddäng, "Expert: 'Förändringen i Lavallagen är kontroversiell", Dagens Juridik 8 februari

Ingemar Hamskär/TCO, "Inför krav på behörig representant i arbetsrättsliga utstationeringslagen", 23 november 2010

"Riksdagens näringsutskott vill att regeringen arbetar fram en lag om att utländska företag som är verksamma tillfälligt i Sverige bör ha en representant här.
– Det är glädjande att riksdagen går oss till mötes i den här viktiga frågan. Svensk fackföreningsrörelse tar ansvar för att den svenska kollektivavtalsmodellen ska gå att förena med EU-rätten. Det är positivt att riksdagen i dag visar att man är villig att göra samma sak, säger LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin i ett pressmeddelande."

Göran Jacobsson, "Svensk representant ska krävas för utstationering", LO-Tidningen 12 maj

Almega, "Lagändringar till följd av Lavaldomen"

---
Uppdatering 10 nov 2011

"Socialdemokraterna begär en debatt om hur regeringen tänker tackla Lavalfrågan.

– Det är hög tid att regeringen nu tillsätter den utredning de lovat att genomföra, säger den socialdemokratiska riksdagsledamoten Jan Andersson.

Våren 2011 beslutade riksdagen att regeringen ska tillsätta en utredning för att värna den svenska modellen efter Lavaldomen.
Utredningen som ska komma med förslag på lagändringar ska vara färdig senast den 1 september nästa år.

– Det är knappt ett år kvar tills utredningen ska vara klar och vi har inte hört någonting om den från regeringen, säger Jan Andersson. /.../
Den lag som senare antogs fick kritik för att den inte ansågs värna den svenska modellen tillräckligt mycket. I våras beslöt riksdagen därför att tillsätta en utredning som ska komma med förslag på lagändringar.

Jan Andersson hoppas att det kan bli en ny Lavallag 2012 eller 2013."

Erik Larsson, "S kräver debatt om Laval-lagen", LO-Tidningen 10 november

Sarkozys "krig mot vinsterna"

2011-05-14T22:56:00.005+02:00

Wall Street Journal hade en intressant gästledare häromdagen av den franske ekonomen Pascal Salin: "Sarkozy's War on Profit". Salin är, det är väldigt tydligt, en marknadsliberal ekonom och han är väldigt arg ("Mr. Sarkozy seems to have tilted France even closer toward socialism than one might previously have thought possible") över att president Sarkozy argumenterade i april att det är orättvist att ett företags ägare och aktieägare får behålla hela vinsten, och argumenterade att vinsten borde delas i tre grupper: en som går till (aktie)ägarna, en som går till de anställda, och en som går till återinvesteringar i företaget.

Salin hävdar att detta visar att "Mr. Sarkozy totally fails to understand the role and nature of profit or the workings of a capitalist firm", och visst kan man hålla med om att det är ett väldigt otippat utspel och att visst, normalt i ett kapitalistiskt företag är att de anställda får lön och ägarna får vinst. (Med en del vinstdelningssystem för incitamentens skull, här och där.)

Men intressant är det, och inte helt ologiskt att en sådan diskussion dyker upp i en tid när, som jag tidigare konstaterat på bloggen, a) vinstandelen har ökat på löneandelens bekostnad i OECD-länderna sedan 1980, och framför allt b) det tycks ha uppstått ett stort gap mellan vinstnivåerna och investeringsnivåerna i OECD-länderna, vilket naturligtvis är negativt för ekonomiernas dynamism.

Sarkozys utspel känns verkligen inte i samklang med den allmänna politiska stämningen i västvärlden, men tydligen arbetar hans regering på ett lagförslag i enlighet med denna rättvisa-idé. Salin beskriver förslaget som att företag med fler än 50 anställda ska tvingas att betala de anställda en bonus när vinsten ökat från ett år till nästa. Hur stor bonusen ska vara ska förhandlas mellan företagsledningen och facket.

Pascal Salin, "Sarkozy's War on Profit", Wall Street Journal ledare 10 maj 2011

Vinster och investeringar: fallet thatcherismen

2011-05-14T14:58:00.007+02:00

"/.../for a while, this worked. In the late 80s higher profits were associated with an investment - and indeed employment - boom.
Thatcher’s class war was, then, a success.
But only for a short while. My chart shows that over the last 15 years or so, investment has fallen as a share of GDP even though profit rates have increased.
Thatcherism - understood as the idea that a quiescent working class and high profit rates would lead to good investment and high economic growth - is therefore dead.
Viewed in this context, calls from Duncan Weldon and Brendan Barber for wage-led growth make some sense. After all, if bashing the working class hasn’t raised capital spending and economic growth, maybe enriching it will."

Stumbling and Mumbling, "Thatcherism vs wage-led growth", 12 maj

---
jfr 23 nov 2010, "Höga vinster utan motsvarande investeringar", 6 juli 10 "Företags profiter och sparande"

Om löneledd tillväxt, se också Engelbert Stockhammer.

---
Uppdatering 19 januari 2012

"Is the pursuit of the return on equity damaging capitalism? Robert Jenkins of the Bank of England’s Financial Policy Committee has already answered this in the affirmative (pdf) for banks. But might it also be true for the wider economy?"

Chris Dillow, "Challenging Capitalists, or Workers?", 4 januari 2012

Ingen ljusning i grekiska krisen

2011-05-12T18:15:00.005+02:00

Fascinerande och skrämmande hur dåligt det tycks gå för Grekland att komma ur krisen. Bilden, från FT, visar pris på credit default swaps, (spekulativa) försäkringar mot en default på statsskulden, och avkastning på statsobligationer för de fyra krisländerna Grekland, Portugal, Irland och Spanien:

Grekland ligger i särklass sämst till på båda måtten. Spanien ser däremot stabiliserat ut. Portugal och Irland någonstans däremellan, stiger ännu. ECB ska enligt FT inte köpa mer obligationer efter ett sådant program på €76 miljarder från maj förra året och framåt; men marknadens bedömning av riskerna i Grekland och Portugal och Irland är ju fortfarande negativ? FT refererar att Axel Weber och andra motsatt sig obligationsprogrammet men artikeln avslutas med en ekonom på Barclays Capital i Frankfurt som säger "From the point of view of markets, the ECB has not suffered any reputational loss. If anything, it has been criticised for not doing enough."

Oakleys artikel börjar också pessimistiskt:

"Exactly one year since the €750bn international rescue package was launched to save the eurozone, the currency union has found itself back at square one as Greece’s debt problems continue to undermine monetary union.
Yet, whereas the immediate danger 12 months ago was that Athens would run out of money, today’s concerns are about the more subtle, technical issues of whether Greece could be allowed to default and, if so, what shape a restructuring should take."

De personer som Oakley intervjuar - en tysk policymaker, en fixed income-trader på Evolution Securities, en European rates-trader (?) på Merrill Lynch - verkar överens om att Grekland kommer behöva någon slags "restructuring" av sin statsskuld för att klara sig. (ECB och Kommissionen vill uttalat dock inte ha någon grekisk restructuring.) Frågan är vad en "restructuring" kan vara och hur den ska utformas. Om en "haircut" ska göras, en ensidig nedskärning av hur mycket ägarna kommer få tillbaka, hur mycket ska klippas bort; ska maturities ensidigt förlängas (15-20 år diskuteras!) så att Grekland ska få tid på sig att förbättra sin förmåga att betala, osv. Grekland har tydligen €262 miljarder utestående i statsobligationer. Eller, så här kanske man kan säga att frågorna är:

ska en default eller en restructuring genomföras? (Konsensus, i dessa artiklar i alla fall är ja: Grekland klarar inte att betala tillbaka annars)

hur ska en restructuring utformas? (hur mycket haircut, vilken tidsram, när ska den genomföras, osv)

vilka blir konsekvenserna av en restructuring? (en förlängning av obligationernas maturity skulle enligt FT inte räknas som en "credit event" vilket innebär att inte alla som äger credit default swaps mot Grekland skulle få ut sina pengar - en sådan CDS-fest vore en enorm och disruptiv händelse. Hur mycket kommer grekiska banker att förlora, med recessionseffekter på den grekiska ekonomin? Hur mycket kommer ECB att förlora? osv)

Ralph Atkins, Peter Wise & David Oakley, "Greek default swaps hit record high", FT 10 maj
David Oakley, "Currency club back to square one on Athens", FT 10 maj

---
Uppdatering 14 maj
Fråga 3 ovan fick en intressant behandling i FT i onsdags, med en artikel som redovisar beräkningar av UBS, JP Morgan och Morgan Stanley på hur olika finansiella institutioner skulle drabbas av en omstrukturering av Greklands statsskuld. Enligt dessa beräkningar, med antagande om en 50 procents "haircut", skulle National Bank of Greece göra 6,8 miljarder € förlust, EFG Eurobank 2,8 mdr, Pireaeus Bank 2,7 mdr, BNP Paribas 1,7 mdr, Commerzbank 1,1 mdr, osv. ECB sitter på 20 procent av grekiska statsobligationer; europeiska stater och IMF 11 procent. Den grekiska ekonomin skulle, förstås, drabbas hårt:

"For Greek banks, a 50 per cent haircut in a hard restructuring would lead to about €25bn losses, JPMorgan says, leaving only €4bn of equity to cushion the Hellenic banking system."

Tracy Alloway, Megan Murphy & David Oakley, "Investors count the cost of any default by Athens", FT 11 maj, s 23

Förvånansvärt nog hade FT också en betydligt muntrare nyhet om den grekiska statsskulden på samma sida: grekerna hade en skuldauktion, på sexmånaders obligationer, i tisdags och tydligen gick det väldigt bra:

"The auction say a bid-to-cover ratio, a measure of investor demand relative to the debt available for sale, of 3.58. A bid-to-cover ratio above two shows strong demand."

Avkastningen på de sålda obligationerna blev 4,88 procent och den grekiska statens "debt manager" säger till FT: "We're happy to be able to access short-term capital at rates below 5 per cent when the country is in the process of undergoing structural change."
Kerin Hope & David Oakley, "Greek government debt rallies after successful bond auction", FT 11 maj

Samma dag handlade också Martin Wolfs kolumn framför allt om Grekland, och han hävdar att en omstrukturering är oundviklig. Han pekar på att med storleken på landets statsskuld - nu 160 procent av BNP - och nuvarande ränta på 10-åriga statsobligationer på 16 procent, så finns det inget realistiskt scenario i vilket Grekland helt enkelt "växer sig ur" krisen.
"Overindebted countries with their own currencies inflate. But countries that borrow in foreign currencies default. By joining the eurozone, members have moved from the former state to the latter."
Martin Wolf, "The eurozone's journey to defaults", FT 11 maj

Ryan Avent på Free Exchange-bloggen ställer en intressant fråga: "How long can this go on?", 13 maj. En resonerande text om hur länge Grekland kan "kick the can further down the road".

UPPDATERING 1 juli
Mer om vilka som är exponerade för grekiska lån, från Barclays Capital via Economist Free Exchange-bloggen:

Den bästa analysen av krishanteringen och dess politiska ekonomi - IMF:s, ECB:s och EU-regeringarnas intressen och ståndpunkter - som jag har hittat är av ekonomen Kash Mansori på hans blogg The Street Light: "Greek Endgame?", 8 juni och "Greek Endgame, pt. 2", 11 juni.

Jeffrey Sachs avfärdar det förslag som många ekonomer står för, nämligen någon typ av "kontrollerad" default för Grekland. Han hävdar att det inte skulle gå att kontrollera en sådan händelse utan att kaos skulle sprida sig i Europas ekonomier. Istället förespråkar han att EU-länderna ska garantera Greklands skulder för att få ner räntan på AAA-nivå (3,5 procent på tioåriga statsobligationer, nämner Sachs), vilket vore en nivå som landet skulle klara av att betala tillbaka på. Med dessa förutsättningar och antaget att Grekland kan klara av att komma tillbaka till ekonomisk tillväxt även inom eurosystemet, så hävdar Sachs att Grekland skulle kunna betala av sina skulder på 20 år. Tydligt är att förloraren i Sachs förslagna scenario är övriga EU-staters skattebetalare, och regeringarna som får stå för denna impopulära börda. Sachs hävdar att detta politiska problem kan undvikas genom att intäkterna från den föreslagna "Tobinskatten" på EU-nivå ska gå till en garantifond för Grekland.
Jeffrey Sachs, "Greece can be saved - here's how to do it", FT A-list-bloggen 30 juni

Buiter och Rehbari om global tillväxt 2010-2050

2011-04-28T20:55:00.004+02:00

Ekonomerna Willem Buiter och Ebrahim Rahbari på Citigroup gör förutspåelser om världens ekonomiska utveckling 2010-2050. De är optimister och tror att den sorts tillväxtperiod som åtnjöts av västeuropa under "de gyllene åren" 1950-73 och av BRICs 1990-2010 under den närmsta fyrtioårsperioden kommer upplevas av fler länder. De motiverar sin optimism så här:

"We are ... using the four most dangerous words in economics: 'This time is different' (see Reinhart and Rogoff 2009). What then is different this time? In a nutshell, all but a handful of nations (like North Korea, Myanmar, Cuba - all cursed with dysfunctional political and economic regimes) have opened up to international trade and foreign direct investment, have adopted some kind of market economy and have reached the minimum threshold level of institutional quality and political stability that enables them to launch themselves on a path of rapid convergence and catch-up growth." (s 4)

De elva länder som Buiter och Rahbari särskilt pekar ut som "global growth generators" är: Bangladesh, Kina, Egypten, Indien, Indonesien, Irak, Mongoliet, Nigeria, Filippinerna, Sri Lanka och Vietnam.

Willem Buiter och Ebrahim Rahbari, "Global growth generators: Moving beyond emerging markets and BRICs", Centre for Economic Policy Research, Policy Insight nr 55, april 2011

NYT-perspektiv på Kinas perversa ojämlikhet

2011-04-28T20:13:00.006+02:00

He Bing i sin lägenhet i en bunker under Beijing. Ur NYT Magazine 22 april

New York Times har de senaste veckorna haft två intressanta reportage som från varsin del av inkomstfördelningen speglar hur perverst stark Kinas ekonomiska ojämlikhet har blivit.

Först hade de ett reportage om att det för singelmän i städerna är omöjligt att träffa en kvinna om de inte äger sina egna boenden - om de inte gör det ses de som fattiga losers. I en enkätundersökning med 32 000 tillfrågde, gjord av Chinese Research Association of Marriage and Family och All-China Women’s Federation, så uppger 70 procent av kvinnorna att de inte kan tänka sig att gifta sig med någon som inte äger ett hus, och 50 procent uppger att "financial considerations" är den enskilt viktigaste faktorn när de väljer en partner. NYT intervjuar en Wang Lin, en 28-årig college-utbildad försäkringsförsäljare, som därmed ligger illa till: han tjänar $900 i månaden, men att köpa en lägenhet i Beijing kostar $150 000.

Detta följdes upp i söndags med ett reportage om Beijings "mouse tribe", vilket är den lokala beteckningen på de fattiga som bor i bunkrar under staden. Det finns ett nätverk av bunkrar - skydd mot flygattacker - under staden, och myndigheterna har nu hyrt ut detta till privata hyresvärdar som hyr ut delar som lägenheter. NYT intervjuar Wang Xiuli som bor med sin man och 16-årige son där nere i en "lägenhet" för mindre än $80 i månaden; uppe i staden är den genomsnittliga hyran $450 i månaden och det har familjen inte råd med.

Andrew Jacobs, "For Many Chinese Men, No Deed Means No Dates", NYT 14 april
Edward Wong, "The Air-Raid-Shelter Apartments Under Beijing", NYT Magazine 22 april

Klockren Krugman om Paul Ryan

2011-04-26T19:30:00.007+02:00

Paul Krugman om den republikanske kongressmannen Paul Ryan, ordförande i husets Committee on the Budget, och om dagens höger generellt och vad de vill:

"I think what people like Paul Ryan are trying to do is set us on a glide path to a much harsher society. A country in which, step by step, more and more people are cast out into a situation of not having health insurance and poverty, and so we slide back to a Victorian notion that life is full of evils and that’s too bad but that’s the way that God made the world. That large numbers of the poor, large numbers of the elderly just live in dire poverty and don’t have health care because life is tough." (min markering)

Krugman intervjuad av Benjamin Wallace-Wells i "What's Left of the Left", New York Magazine 24 april

-Välfärdsstaten är ett system för att hantera och fördela risker* (socialförsäkringssystem). Att storskaligt skära ner på eller avskaffa välfärdsstaten är att privatisera risker och chanser och låtsas om att marknadens ("den blodiga osynliga handen") resultat i sig är ett rättvist resultat - "that's the way that God made the world".

Det är läge för att omformulera en gammal 1968-slogan: valet står mellan "välfärdsstat eller barbari".

---
*Jfr Martha Nussbaum, The Fragility of Goodness: Luck and Ethics in Greek Tragedy (1986).

---
Uppdatering 21 september
Krugman utvecklar temat, och utgår från något som:

"what happened during Monday’s G.O.P. presidential debate. CNN’s Wolf Blitzer asked Representative Ron Paul what we should do if a 30-year-old man who chose not to purchase health insurance suddenly found himself in need of six months of intensive care. Mr. Paul replied, 'That’s what freedom is all about — taking your own risks.' Mr. Blitzer pressed him again, asking whether 'society should just let him die.'

And the crowd erupted with cheers and shouts of 'Yeah!'

The incident highlighted something that I don’t think most political commentators have fully absorbed: at this point, American politics is fundamentally about different moral visions."

Krugman, "Free to Die", NY Times 15 september

USA:s skolpolitik

2011-04-12T05:43:00.005+02:00

"the civil rights issue of our time"
Joel A. Klein om skolpolitiken

Helene Cooper, "Obama Takes Aim at Inequality in Education", NYT 6 april
Jonathan Mahler, "The Fragile Success of School Reform in Bronx", NYT Magazine 10 april
NYT temasida om charter schools
Wikipedia om charter schools

Omfördelar länder med lägre marknadsinkomst-ojämlikhet mer?

2011-04-07T06:12:00.012+02:00

Omfördelar länder med lägre marknadsinkomst-ojämlikhet mer? Finns det en relation mellan inkomstspridningen från marknaden och hur stor del av den som "rättas till" genom politiken? I slutet av 70-talet och början av 80-talet spekulerade en del nationalekonomer utifrån medianväljarteoremet om att länder med större löneojämlikhet borde ha större politisk omfördelning av inkomster, eftersom medianväljaren i det mer ojämlika landet skulle ha mer att tjäna på omfördelning, och därför skulle rösta fram sådan. (Meltzer-Richardmodellen, 1981, "A Rational Theory of the Size of Government", pdf här.)

Erling Barth och Karl Olov Moene ("The Equality Multiplier", 2011, pdf här) hävdar att det i själva verket förhåller sig tvärtom: länder med mer jämlik lönefördelning omfördelar mer. De hävdar att kausaliteten går åt båda hållen. Större välfärdsstat ger mer jämlik lönefördelning, eftersom den stärker låginkomsttagarnas förhandlingspositioner vis-a-vis arbetsgivare genom att ge dem bättre fallback positions. Vad gäller hur jämlik lönefördelning ger större välfärdsstat/omfördelning så avviker de från Meltzer och Richard genom att utfå från att socialförsäkringssystem etc är försäkringssystem för att öka tryggheten, inte något som sker av ren omfördelningsvilja.

Barth och Moenes paper är ekonometriskt och de klurar mycket på hur de ska modellera förhållandet mellan de två faktorerna av intresse, men den enklaste bivariata figuren ser ut så här:

(jag har läst 2008-versionen av pappret; i den nya versionen har diagrammet en annan layout)

Måttet på y-axeln är Lyle Scruggs index över välfärdsstatsgenerositet, måttet på x-axeln är lönespridningen mätt som decil nios inkomster/decil etts. Det är data för femton rika länder åren 1976-2002. Som synes ser korrelationen ut just som Barth och Moene vill: länder med mer jämlik lönefördelning har mer generös välfärdsstat.

Jag reagerade dock på att de har välfärdsstatsgenerositet som ena variabeln. OK att Meltzer och Richard var intresserade av "size of government", men vore inte en lika intressant relation denna: löne(o)jämlikhet- hur mycket av den ojämlikheten som omfördelas bort av staten? Alltså ett mer direkt mått på omfördelning. OECD och andra redovisar både pre-tax-pre-distribution gini och post-dito, så det är inte svårt att få fram. För år 2000, och ok att det bara är ett år medan Barth och Moene har 27, men så här ser det i alla fall ut då:

(statistiken kommer från appendix till ett OECD-paper, detta)

På x-axeln är lönefördelningen mätt som pre-tax-pre-distribution-gini; på y-axeln är hur stor procent av pre-gini minskar med när den genom skatter och omfördelning blir till post-gini. Korrelationen är väldigt svag: -0,16. Länderna som "sabbar" den förväntade korrelationen är Japan och Schweiz - utan de två outliers är korrelationen starka -0,79. (Schweiz verkar också konstigt - låg gini här, 26,4, enligt OECD-data, men enligt FN:s och CIA:s dataset är Schweiz fördelning mer ojämlik.)

Länderna grupperar sig rätt bra á la Esping-Andersen (1990): de nordiska/socialdemokratiska modellerna uppe till vänster, de anglosaxiska mellan 39,21 (Kanada), 42,17 (USA) och 43,26 (Storbritannien), om än med Portugal och Grekland insprängda. De sydeuropeiska länderna Portugal, Grekland och Italien nära varandra. Frankrike och Tyskland på ett håll och Nederländerna på ett annat däremot mer hipp som happ. (Även om en del brukade argumentera att Nederländerna var en socialdemokratisk modell snarare än kontinental/konservativ - i detta diagram passar ett sådant resonemang bra.)

Måtten i mitt diagram är på båda axlarna annorlunda än Barth och Moenes - jag har gini istället för decilrelation, och omfördelning istället för välfärdsstatsgenerositet. Ytterligare en skillnad är såklart att de har tidsseriedata, jag har bara statistik från ett enda år. Jag undrar hur detta påverkar resultaten. Under 80- 90- och i någon mån 00-talen ökade löneojämlikheten rätt rejält, åtminstone delvis på grund av exogena faktorer, marknadsfaktorer (globalisering, teknologi osv); bör grundlogiken i Barth-Moenes modell vara samma över tid som i ett "snapshot"?

Som min bild med data för år 2000, då den övergripande ideologiska/politiska kontexten är densamma medan den kontexten i Barth-Moenes dataset förstås är helt olika över tid. Alltså: om mer jämlik lönefördelning i någon mån översätts i större välfärdsstat/mer omfördelning, och tvärtom, kan den "multiplikatorn" vara samma i olika ideologiska kontexter? Japan är ett uppenbart exempel: medan Nederländerna, Sverige med flera länder uppvisar det förväntade sambandet - mer jämlik lönefördelning kombinerat med större omfördelning - så gör Japan det inte. (Barth och Moene använder fixed effects för att korrigera för bestående heterogenitet mellan länderna men det jag är ute efter är ju något som mer fångas av kvalitativa metoder.)

Eurosclerosis på riktigt? FT om Portugal

2011-04-05T19:28:00.004+02:00

På 80- och 90-talen gillade högerdebattörer att hävda att saker som stora välfärdsstater och starka fack alltid ledde till ekonomisk ineffektivitet. Europa var exemplet och "eurosclerosis" var begreppet. Efter en mängd debatt och forskning om de reella olikheterna i olika europeiska länders performance, och påvisandet att höga skatter, stora välfärdsstater etc inte nödvändigtvis leder till ineffektivitet (Rothstein, Lindert, Myles, Sachs, osv), så finns förutsättningarna på plats för en bättre debatt.

I den nuvarande stora recessionen har tre europeiska länder under mycket uppmärksammade former kraschat: Grekland, Irland och Portugal. Irlands krasch verkar bero på ogenomtänkta beslut i räddningen av banker; Greklands mer strukturell med långsiktiga problem med för lågt skatteintag, fusk i statsbudgeten och annat. Men Portugal, vad är det som har hänt där? Är Portugal ett riktigt exempel på eurosclerosis? Det verkar ju inte vara någon bankkris som har drabbat landet. Financial Times hade i förra veckan en intressant artikel om landets kris och där görs följande uttalanden om orsakerna till krisen:

Expert 1:

“The core of Portugal’s economic troubles lies in its low productivity growth,” says Antonio Garcia Pascual, an economist at Barclays Capital Research. “Without a strong structural reform agenda, it is very unlikely that the country can grow out of its indebtedness.”

Expert 2:

“The key question now is whether Portugal can avoid another ‘lost decade’ of low growth,” says Emilie Gay, an economist with Capital Economics. The “enormous fiscal tightening” needed to meet deficit-reduction targets would hinder a return to a healthy growth rate. More fundamental problems, she says, include “high household and corporate debt, an uncompetitive export sector, poor education standards, high regulatory burdens and deep-seated rigidities in labour and product markets”

Reportern själv:

"The difficulty of laying off workers and highly protected markets, such as pharmacy and transport, are seen as two of the main causes of Portugal’s loss of competitiveness, giving unions the power to secure wage rises above productivity gains. Between 2000 and 2009, average wages in Portugal grew by 37.9 per cent. But productivity growth of 5.9 per cent in the same period was well below the eurozone average of 7.2 per cent.
The result was a 30 per cent increase in unit labour costs, pricing Portuguese goods out of export markets."

Om det stämmer att lönerna åren 2000-2009 ökade 30 procentenheter mer än produktiviteten så är det onekligen bisarrt och låter eurosklerost.

Peter Wise, "Fears of lost decade stir brutal poll fight", FT 5 april 2011

Jfr 17 dec 09, "Vilket land är Europas sjuke man?"

Sachs: stoppa bolagsskattens race to the bottom

2011-03-30T22:49:00.006+02:00

"With capital globally mobile, moreover, governments are now in a race to the bottom with regard to corporate taxation and loopholes for personal taxation of high incomes. Each government aims to attract mobile capital by cutting taxes relative to others. Governments like Ireland have created tax havens that drain revenues from the rest and act as conduits to tax-free Caribbean hideaways such as the Cayman Islands. The rich are doubly benefited: by the underlying market forces of globalisation and by their governments’ policy response.

Another reason for the lavish attention to tax cuts at the top is of course the tawdry role of big money in political campaigns. No country tops the US in shamelessness. US national campaigns cost several billion dollars every two years, and fundraising is relentless. The main difference between the two parties is that Big Oil tends to finance the Republicans while Wall Street tends to finance the Democrats. Otherwise, both parties are in the hand of big-money interests that exacerbate the dangerous inequalities opened by globalisation.

The end result is that both the US and UK are battling deficits of about 10 per cent of gross domestic product. The situation in the US is far graver. Total government (federal, state, and local) revenues as a share of GDP in the US are now 32 per cent, roughly 9 percentage points below the UK and 15-20 percentage points below countries such as Denmark, Finland, Norway, and Sweden, which all have much lower budget deficits (or a surplus in the case of Norway) and highly effective public services.

The Cameron-Clegg-Osborne team deserves great credit for battling the UK budget deficit before it is too late. And slowly and grudgingly the US may finally be starting to close the deficit as well after years of naive Keynesianism and fiscal opportunism. The problem is that both the US and UK are aiming to do the impossible: run a modern, high-technology, prosperous 21st-century knowledge economy without the requisite tax base, largely to satisfy the upper classes and multinational companies, which threaten to decamp to milder tax regimes, or direct their campaign contributions elsewhere, if they do not get the tax cuts they obsessively crave. /.../

As a starting point, the Organisation for Economic Co-operation and Development countries should urgently convene a meeting of finance ministers to enunciate basic principles of budget fairness: that fiscal adjustments towards budget balance are needed for medium-term solvency but must be carried out in a fair way; that the basic needs of citizens need to be protected in this period of fiscal stringency; that recent trends towards unprecedented inequalities of wealth and income require increased, not decreased, taxation of higher incomes, including corporate profits; and that tax and regulatory co-ordination across countries are vital to prevent a ruinous fiscal race to the bottom."

Jeffrey Sachs, "Stop this race to the bottom on corporate tax", FT 28 mars

---
Uppdatering 11 april
jfr: Philipp Genschel och Peter Schwarz, "Tax competition: a literature review", Socio-Economic Review april 2011. Abstract:

"This article reviews the social science literature on tax competition in three steps. The first step is to look at the baseline model of tax competition on which most of the literature implicitly or explicitly builds. The key feature is that governments in a context of open borders will engage in wasteful competition for mobile economic assets and activities through tax reductions. The second step is to focus more closely on tax-induced cross-border mobility. Do tax payers actually shift assets and activities across borders in response to differences in taxation? The main message of the literature is that the scope for tax arbitrage depends crucially on the legal rules governing the taxation of cross-border activities and that the intensity of tax arbitrage varies greatly across different taxes. The final step is to analyze government reactions to tax arbitrage. Do they engage in competitive tax cutting as predicted by the baseline model? The literature discusses various strategies of tax competition and demonstrates that different governments use them to different degrees across different taxes. It also shows, however, that governments increasingly engage in tax cooperation to reign in tax arbitrage and competition. While off to a slow start in the 1960s, tax cooperation has gained momentum in recent years, especially after the financial crisis in 2008."

Laura D'Andrea Tyson, nationalekonom vid UC Berkeley, kommenterar Sachs på NYT Economix-bloggen: "The logic of cutting corporate taxes", 8 april

---
Uppdatering 27 december 2011
Statsvetaren Nathan Jensen, som jag skrev om här för tre år sedan, har ett nytt ekonometriskt paper ute där han testar huruvida bolagsskattens nivå påverkar omfattningen av inflöden av FDI.
Henry Farrell, "Do Low Corporate Tax Rates Attract Inward Investment?", Monkey Cage 22 december

TARP med mera: förlust eller vinst för skattebetalarna?

2011-03-25T22:51:00.010+01:00

Hur ska man se på bailouts, på de räddningar/tillfälliga förstatliganden av systemviktiga institutioner som t ex den svenska regeringen genomförde under 90-talskrisen, och Bush- och Obama-administrationerna i den nuvarande krisen?

Är de tillfällig stimulanspolitik - staten köper upp tillgångar i dåliga tider för att öka likviditeten i ekonomin, och säljer sedan tillgångarna med vinst när ekonomin vänt uppåt igen - eller är de "socialism för de rika", ett eliminerande av risk för kapitalister?

Nu verkar det som att utvärderingarna av USA:s krisprogram börjar komma på allvar. New York Times skriver 31 mars:

"Take your pick: A $100 billion loss. A nearly $24 billion profit. A $100 billion profit.
When it comes to calculating the bill for the government's bailout of banks, insurers, automakers and the ailing housing market, the numbers have been all over the map."

Treasury hävdar också att de kommer tjäna $12 miljarder när de säljer sin 92-procentiga andel av AIG senare i år.

"It has been a profitable financial crisis for the US Treasury, at least in terms of the distressed assets it purchased in 2008 and 2009.
This week, the Treasury said it would start selling $10bn of mortgages per month as it liquidates the $142bn portfolio of paper it accumulated from September 2008 through December 2009 under the Housing and Economic Relief Act of 2008.
On the heels of making money from selling stakes in AIG and Citi, the US Treasury estimates that it stands to generate between $15bn and $20bn in profit from the sale of mortgages over the next year. Some, such as Richard Gilhooly, strategist at TD Securities, estimate that these numbers may be conservative.
This reflects the fact that the Treasury bought mortgages and debt issued by Fannie Mae and Freddie Mac, the government-backed mortgage financiers, when the securities were trading at very wide levels over US government bond yields, a spread that has subsequently shrunk as sentiment in the market has improved. /.../
The body’s planned sales marks the first stage of the US government ending its huge support of the mortgage market during the financial crisis."

Michael McKenzie & Aline van Duyn, "Treasury begins its mortgage retreat", FT 24 mars 2011
Eric Dash, "Treasury Now Sees Profit From Bailouts", NYT 31 mars
Neil M. Barofsky (tidigare chef för TARP), "Where the bailout went wrong", NYT 30 mars

Fed öppnade hösten 2008 sitt "discount window", ett program för billiga lån till finansiella institutioner för att öka likviditeten i systemet, och NYT rapporterar angående att dokumenten om programmen offentliggjorts.
Binyamin Appelbaum & Jo Craven McGinty, "Fed Lending Saved Many During Crisis", NYT 1 april

---
Uppdatering 15 maj
Gillian Tett skriver en krönika i FT om just frågan om vinst och förlust för staten i TARP. Hon hävdar att TARP-programmet presterat över förväntningarna (bland annat hennes egna), och att USA klarat krisen betydligt bättre än vad länder historiskt sett klarat så djupa kriser: hon hänvisar till forskning från IMF som visar att fiskala kostnader för 40 kriser under de senaste decennierna i snitt varit 13 procent av BNP; denna gång "the bill is under 1 per cent". Man kan tycka att det är ett snävt sätt att räkna på statens förluster på, för det är klart att också den ökade arbetslösheten osv kostar en massa, men om man tar denna typ av beräkning för vad den är så är den mycket intressant. Så här beskriver hon omfattningen och nettokostnaderna för TARP:

"what actually appeared was Tarp-lite: the Treasury subsequently declared that it “only” needed $475bn, not $700bn, to save the system, and now expects to get (almost) all of this money back. Right now, for example, the official accounts show that the Tarp has spent $245bn supporting banks, $151bn bailing out AIG and the auto groups, $1bn supporting the housing market, and a further $17bn on credit support programmes. However, $296bn has already been recouped from banks, via asset sales and the repayment of capital injections. And when other asset sales are completed, the Treasury expects to recoup almost everything, apart from a $40bn-odd fund earmarked for housing. Moreover, since it expects to make profits from other government financial support programmes, such as the Fed’s purchase of assets, the overall tally from the crisis- fighting measures is now projected to be a $24bn profit – at least in the Treasury accounts."

Gillian Tett, "Tarp shows that US can break political gridlock", FT 13 maj

---
UPPDATERING 30 maj
NYT rapporterar att USA:s finansdepartemente gjort sin första försäljning av AIG-aktier. Treasury sålde 15 procent av AIG:s aktier och minskade därmed sin andel av AIG från 92 till 77 procent. De fick in $8.7 miljarder och gjorde en vinst på $54 miljoner.
Michael J. de la Merced & Mary Williams Walsh, "U.S. Profits From Selling A.I.G. Stock", NYT 24 maj

---
UPPDATERING 1 juli
följande bild kommer från Economist den 9 juni:

"When Congress held its nose in 2008 and approved the Troubled Assets Relief Programme (TARP) to spend up to $700 billion to alleviate panic, the White House reckoned it might end up losing half of that amount. In the end $411 billion was ploughed into financial firms, carmakers and schemes to reduce foreclosures and restart private lending. As of June 7th $308 billion of that had been paid back. The Treasury values the remainder at $130 billion but could quite plausibly garner more. In that case it will turn a cash profit on TARP, although the picture would be worse if the Treasury’s subsidised lending rates are also counted as a cost. /.../
The big black hole is housing. The Treasury has so far recorded a loss of $138 billion on Fannie Mae and Freddie Mac, the gigantic mortgage agencies it rescued in the summer of 2008. Data from the Congressional Budget Office that include the implicit subsidy yield a cost through 2021 of $365 billion or more. Actual cash outlays will be lower: the White House reckons the agencies will make money in the next decade, cutting the final bill to just $73 billion.

Either way, the direct bill for America’s crisis-era rescues is likely to be remarkably small or to show a profit. America’s experience is not unique: Britain estimates its interventions will eventually earn £3.4 billion ($5.6 billion) and Switzerland reckons it has made a $4.2 billion profit so far on its support for UBS. But it is impressive: the IMF puts the average cost of international bail-outs at 13% of GDP."

Economist, "Hard-nosed socialists", 9 juni

Italienska och franska regleringar av utländska uppköp i "strategiska branscher"

2011-03-25T21:50:00.003+01:00

"Italy’s cabinet will today hold talks about adopting a French-style approach to thwarting unwanted foreign takeovers in sectors deemed strategically important such as energy, telecoms, technology, defence and food.
Giulio Tremonti, Italy’s powerful economy minister, has led efforts to protect sectors considered to be of strategic importance to the country.
/.../
Italy is considering following the example of the French, who in January set up 11 committees to monitor core industrial sectors, including automotive, aeronautics, naval and rail transport, luxury, consumer industries, technology, healthcare and renewable industry.
An immediate step Italy could take is to freeze the voting rights of all shareholders in companies it considers to be of strategic importance."

Rachel Sanderson, Paul Betts och Stanley Pignal, "Italy seeks to staunch foreign takeovers", FT 23 mars

Deutsche Bank dömda betala skadestånd för förluster på obegripliga produkter

2011-03-25T21:47:00.003+01:00

"Deutsche Bank suffered a blow on Tuesday when Germany’s top civil court ruled that the bank was in breach of its duties when it sold a complex interest rate product to a corporate client.
Deutsche was sued by Ille Pa'ier, a maker of hygiene products, which bought a 'spread ladder swap' from the bank in 2005.
As interest rates moved adversely, the company lost money on the swap deal and paid Deutsche to terminate its contract early.
The verdict from the federal court of justice, the highest appeals court in Germany, is the first in a series of cases outstanding against Deutsche and other banks from clients that bought similar products on advice from their lenders, hoping to minimise interest payments.
/.../
Judge Ulrich Wiechers said Deutsche should have explained the risks of the transaction more clearly.
'Let me put it this way: if you are able to read the words of a poem, you haven’t necessarily also understood its meaning . . . That also applies to this swap’s formula,' the judge said."

James Wilson, "Deutsche Bank to pay damages over swaps", FT 23 mars

Oligopol-inlägget

2011-03-25T21:25:00.007+01:00

Wikipedia: oligopol.

Mobiltelefoni i USA
John Gapper konstaterar i FT att de två företagen AT&T och Verizon står för 80 procent av inkomsterna på den amerikanska mobiltelefonimarknaden - enligt Bernstein Research är detta redan ett duopol. Gapper hävdar att de två redan helt delat fasttelefon- och bredbandsmarknaderna emellan sig. Nu vill AT&T köpa upp T-Mobile; Gapper uppmanar USA:s justitiedepartement att stoppa detta köp.
John Gapper, "Say no to AT&T's mobile monopoly", FT 24 mars 2011

Economist Newsbook-bloggen:
"the acquisition would leave America with only three sizeable operators in the wireless-telecom business: AT&T, Verizon and Sprint."
Economist Newsbook, "AT&T bids for T-mobile USA", 20 mars

Auditors
Lex, "Counting the auditors", FT 2 nov 2010 s 14. Risk att världens "Big Four" i revision minskar till "Big Three", vilket är mycket negativt eftersom storbolag använder flera olika revisionsfirmor till olika saker, och om det bara finns tre kvar är risken att revisorer används på motsägelsefulla sätt.

Kreditkort i USA
Economist, 9 oktober 2010:

"American Express will go to court after the American Department of Justice sued it for anti-competitive conduct over the 'swipe fees' that it charges merchants. Visa and MasterCard reached a settlement with the American authorities over the same charges, under which the two card companies will no longer stop retailers from steering customers to alternative, cheaper means of payment. Amex charges the highest swipe fee of the three." (notis på s 9)

Prissättningen på järnmalm på världsmarknaden
Economist, 1 juli 2010:

"For decades the system for setting the price of the iron ore that feeds the world’s steel mills was as inflexible as the girders it was turned into. Annual negotiations between the world’s three biggest miners—Rio Tinto, BHP Billiton and Vale—and steelmakers set a benchmark price for ore delivered under long-term contracts. But the emergence of China as a big buyer, which felt it should have more control over prices, helped precipitate that system’s demise earlier this year.
That was a blow to steelmakers accustomed to predictable prices for their most important ingredient. Others are happier, however. Miners now sell their wares on the spot market or on three-month contracts linked to spot prices, avoiding fractious negotiations and enabling them to take speedier advantage of fast-rising prices. And the shift has also been a boon to traders in the rapidly growing market for iron-ore derivatives."

Economist, "Fixed ore floating", 1 juli

Naturgaskartell?
FT, 22 mars 2010:

"Algeria, one of the three biggest suppliers of gas to Europe, called on fellow gas-exporting countries yesterday to reduce production in order to boost prices.
It is the first time Chalkib Khelil, Algeria's energy minister, has made such a clear plea for united action and highlights the pressure gas producers are facing because of oversupply, especially in Europe.
If countries such as Qatar and Russia agree to the plan, it could transform the natural gas market and lead to higher prices. Analysts suggest such agreement could be possible for the first time if prices fall further in the coming months.
Mr Khelil pegged the perfect gas price at $13-$14 per million British thermal units. Gas prices in the US, the most liquid market, are currently about $4.30 per million Btu, with some traders expecting them to fall to $3 - an eight-year low - by the summer.
He said he would propose the plan at the April meeting of the Gas Exporting Countries Forum in Oran, Algeria.
Algeria hopes the meeting will have the same effect on gas prices as the December 2008 meeting of the Opec oil cartel had on oil prices, which more than doubled after the cartel decided to slash production.
The GECF, a loose grouping, has so far made no concerted effort to coordinate production policy to influence prices, though the idea has been mooted."

Carola Hoyos, "Algeria calls for cut in gas production", FT 17 mars

Avregleringen av den svenska elmarknaden

"Konsumenternas val har mycket liten betydelse för maktbalansen på elmarknaden. Marknaden har delats i en konsument- och en producentmarknad och det är på den senare som allting avgörs. De stora kraftbolagen har fått stor reell makt.
Den svenska avregleringen av elmarknaden i mitten av 1990-talet genomfördes för att stärka konsumenternas ställning och långsiktigt etablera förutsättningar för lägre elpriser. I sin avhandling visar Petter Rönnborg, forskare och lärare på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, att det blivit tvärtom. Kraftbolagen väljer bort investeringar i kapacitet från förnyelsebara energikällor. Han efterlyser ett betydligt större ägaransvar.
- Besluten styrs främst av hur kraftbolagens ledningar tiolkar politiska signaler, deras tro om framtiden och viljan att fortsätta att utöva makt. Detta står i kontrast till bolagens egen bild av att man fattar rationella beslut som främst styrs av och beräknas på 'de långsiktiga pristrenderna' och objektiv värdering av ekonomiska faktorer.
Studien visar att det är mycket svårt att göra ekonomiska kalkyler över investeringar i anläggnuingar för kraftproduktion, och att göra trovärdiga prognoser över elprisets utveckling. Kraftbolagens egen bild är att elmarknaden fungerar mycket bra, att prissättningen är effektiv och att priserna speglar efterfrågan och utbud. Men avhandlingen visar att bolagens bild av 'marknaden' präglas av ett normsystem som bland annat innebär en övertygelse om att produktion bör koncentreras till storskaliga anläggningar.
- I stor utsträckning är det upp till ägarna av kraftbolagen att påverka vilka investeringar som faktiskt genomförs. Ägarna behöver fråga sig om de kortsiktiga målen för vinstmaximering, som idag delvis utgör kraftbolagens argument för de beslut som fattas, stämmer överens med de långsiktiga behoven och målen."

Göteborgs universitets tidning GUspegeln nr 3 2009, s 17

Rönnborg, P. (2009). Det där ordnar marknaden... Investeringspraktik på den avreglerade elmarknaden. Göteborg: Bokförlaget BAS. Doctoral thesis ISBN/ISSN: 978-91-7246-278-6

"Skolan och kapitalet i samma båt"
Affärsvärlden, 16 september 2009:

"Storfinansens skola .....
Investment- och riskkapitalbolag äger de fyra dominerande svenska friskolekoncernerna"

Friskolebranschen riskerar att bli ologopolistisk, konstaterar tidningen.
Erik Wahlin, "I en egen klass", Affärsvärlden 16 september, s 18-26

Derivat
Chicago-ekonomen Luigi Zingales har en ledare på Project Syndicate om behovet av antitrustpolitik och pro-konkurrens-regleringar på derivatmarknaderna. Han citerar en ECB-studie från 2009 som visar att fem banker står för nästan hälften av derivathandeln, och de tio största för 72 procent av handeln, på den europeiska marknaden. Zingales: "Indeed, today the market for derivatives is oligopolistic, with a few banks running huge profit margins."
Zingales, "The Derivatives Market's Helpful Enemies", Project Syndicate 18 maj 2011

---
Också: finanssektorn i USA. September 2009: "Ny kritisk/marxistisk bok om företag och makt".

Europas bank-stresstest 2011

2011-03-23T00:16:00.009+01:00

Andrea Enria, chef för EBA

Efter krisen skapades den nya EU-institutionen European Banking Authority, den startade 1 januari i år, som är baserad i London och har Andrea Enria, som tidigare arbetat på den italienska centralbanken och ECB, som chef. Nu diskuteras i pressen för fullt utformningen av det "stresstest" av Europas banksektor som EBA ska genomföra i sommar. Förra sommaren genomfördes också ett europeiskt stresstest, då av Committee of European Banking Supervisors, och detta test har fått mycket kritik i efterhand för att ha varit dåligt utformat; bland annat så klarade två irländska banker testet, varpå de föll bara några månader senare.

Ett stresstest för banker är en slags scenario-analys när man ponerar en starkt negativ ekonomisk utveckling, bestämd med vissa siffror, och gör ett fiktivt test av hur de existerande bankerna skulle klara en sådan utveckling/recession. Det man är intresserad av är alltså hur känsliga bankerna är för en ekonomisk nedgång - skulle de krascha? Eller har de så mycket kapital, och så hög och god kärnprimärkapitalrelation (! begreppet!) så att de klarar sig?

Det EBA-test som ska göras i sommar verkar som huvudsaklig modell ha en med följande huvudsakliga antaganden:

0,5 procent minskad BNP i eurozonen i år (0,4 procent i Europa totalt), och 0,2 procent minskning år 2012. (EU-kommissionens prognos är 1,7 procents tillväxt i år och 2 procent år 2012.)
15 procents fall för aktiemarknaderna
Fastighetsprisfall på 36 procent i Storbritannien över två år, 24 procent i Irland, 15/30 procent för Spaniens bostads- respektive kommersiella fastighetssektor (alla siffror hämtade från Jenkins och Thomas artiklar, se nedan)

Patrick Jenkins och Brooke Masters, "Bank watchdog sets out to square the circle", FT 15 februari 2011
Patrick Jenkins och Brooke Masters, "Europe’s bank regulator aims to restore faith", FT 6 mars
Patrick Jenkins, "EBA chief seeks to stress rigour of latest European bank tests", FT 17 mars
Landon Thomas Jr., "New Details Are Announced for Europe's Bank Stress Tests", NYT 18 mars

---
Uppdatering 19 juli 2011
I fredags, den 15 juli, kom resultaten från stresstesten och 9 av 91 deltagande banker misslyckades med att leva upp till testets krav. De 9 som misslyckades var fem från Spanien, två grekiska, en österrikisk och en tysk. Alla analytiker tycks dock överens om att stresstestet var alldeles för snällt - WSJ:s rubrik på en analys är "Europe Has Failed Another Stress Test".

Det mest uppenbart snälla med testet är att de inte har tagit in möjligheten av en statsbankrutt (Grekland eller Spanien, t ex) i scenariot som testats. Vidare är det bara 5 procent core capital som ställts som krav - jämför med Basel III:s kommande krav på 7 procent.

Enligt WSJ och FT säger EBA:s reglerare och analytiker själva att den stora poängen med detta stresstest inte är att göra ett realistiskt test, utan att tvinga bankerna till att släppa fram stora mängder information om deras finansiella situation, så att sedan vilken analytiker som helst kan modellera de scenarion som han/hon vill testa. Patrick Jenkins skriver: "Privately,European regulators happily concede that this was the real merit of the exercise all along. Having forced banks to publish details of their holdings and sovereign bonds and credit exposures country by country, it didn't matter that political constraints stopped them modelling for a Greek default, if that modelling could be done independently by professional analysts who the market was more likely to listen to in any case." Varje bank som deltog i stresstestet släppte 3200 datapunkter, vilket förstås är en grymt stor mängd information. Banker som italienska Intesa Sanpaolo och spanska BBVA har också sett sina aktier falla i värde, trots att de klarade EBA:s test; information har kommit fram som marknadens aktörer ser negativt på (se FT Lex 19 juli).

FT Lex, "Pass masters", FT 19 juli
Patrick Jenkins, Megan Murphy, Brooke Masters, James Wilson, Peggy Hollinger, Miles Johnson, Kerin Hope, Rachel Sanderson och Peter Wise, "Spain takes brunt of stress test failures", FT 16-17 juli
Patrick Jenkins, "Europe stress tests have been undermined by indecision", FT 19 juli
Simon Nixon, "Europe Has Failed Another Stress Test", WSJ 18 juli

---
Uppdatering 29 augusti 2011
På Fed-konferensen i Jackson Hole, Wyoming hävdade IMF-chefen Christine Lagarde kontroversiellt att europeiska banker måste kapitaliseras illa kvickt. Att 82 av 91 banker som deltog i årets stresstest klarade testet, verkar inte imponera på Lagarde.
Patrick Jenkins, Megan Murphy, Ralph Atkins och Peter Spiegel, "European officials round on Lagarde", FT 28 augusti